Category: Betraktelser & Berättelse

Spåmannen häller upp kaffet i våra koppar vid köksbordet i den lilla stugan. Vi har bestämt oss för att åka hit. Vi har tråkigt. Vi, rockarna och tjejerna. Eller kanske är det danspjattarna, tjejerna och så jag rockarn. Jag minns inte vilka vi var. Bara att vi gjorde det här. Jag minns inte heller om jag var sjutton eller arton. Det var alltså länge sedan.

Spåmannen är en tämligen vanlig man i sjuttioårsåldern. Pigg. Får en känsla av att han är mycket ensam annars. Att detta är sättet för honom att få besök. Kaffet är starkt men gott. Gevalia kok, kokat på vedspis. Vi pratar och dricker. Vänder kopparna upp och ner när vi druckit upp som brukligt är. Stämningen är lättsam efter att från början ha varit lite spänd.

Spåmannen tar den första koppen. Berättar om saker som han ser där i sumpen. Mycket kärlek och resor. Jag känner mig såklart osäker på det här. Det hör till. Vad skall man tro? Han är utförlig. Speciellt med tjejerna. Jag känner att han gillar dom. Helst hade han sluppit oss grabbar. Men han berättar också ödet för danspjattarna. Det är mest flickor, resor och pengar där också. Och så är det då min tur.

Han lyfter koppen och så försvinner han iväg när han studerar kaffesumpen där i botten. Det är tyst. Efter en stund ser han lite obekväm ut men säger inget. Det tar en bra stund till innan han säger något igen. Jag börjar också känna mig obekväm nu. Skruvar på mig.

“Dig måste jag varna” säger han. “Jag ser en älg som kanske ändar ditt liv” och han ser in i mina ögon. Hans blick är sorgsen. Han verkar lite besvärad över att säga det. Sen berättar han om henne i fönstret med det ljusa håret. Liksom för att lätta upp stämningen. Hon som ser efter mig. Hon som jag hoppas skall vara brukspatrons dotter där i Voxna men som senare visar sig vara någon annan som jag då inte ens anar finns. När vi så till slut tackar för oss och går ser han på mig och säger “ta det försiktigt”. Och jag glömmer alltihop med tiden. Som man gör.

Trettio år senare säger det pang där i spöregnet. Spådomen har sedan länge förbleknat. Jag är på väg till min övernattninglägenhet i Gävle. Åker en nyluktande bil som bara gått femtio mil. Kul att köra. Skjutsade Karin till Hudiksvall för en undersökning i Datortomatografen tidigare under dan. På vägen hem brann generatorn. Bärgaren kom med den här hyrbilen. En större robustare bilmodell än vår egen lilla röda Renult.

Det tar en stund att fatta att något händer. Jag trycker ner bromspedalen och får stopp på bilen. Ser inget. Lysen fungerar inte längre. Jag måste ha kört på något. Jag rör på en arm. Den fungera. Den andra med. Jag famlar med bältet får upp det. Glassplitter överallt. Rutan är trasig. Det regnar in. Taket snuddar mitt huvud. Intryckt. Jag känner med handen i huvudet. Känner att jag är blöt där bland glassplittret. Blod eller vatten? Jag vet inte. Det gör i alla fall inte ont. Öppnar bildörren. Benen går att röra. Går att få loss. Jag kan stå upp. Ser inget. Det är mörkt. Det iskalla höstregnet vräker ner. Jag hör något vid sidan av vägen. Det måste vara en älg. Det är en älg jag kört på. Den trampar där i diket. Spasmiskt. Men jag ser inget. Vad gör man? Jag ringer 112. Berättar att jag precis kört på en älg. “Är det några personskador frågar damen”. Jag vet inte. Det var en halv minut sedan. Men det gör inte ont någonstans. Frågan är vad det där blöta i håret är? Så jag säger att jag inte vet men att jag tror det är OK. “Jag kopplar dig till polisen” säger damen och är borta innan jag ens hinner reflektera klart över skadesituationen. Och polisen svarar. Jag får ange läge. Dom säger att en jaktledare kommer ut. Lägger på. Jag är själv igen. Empati får man söka någon annanstans.

Så jag ringer hyrbolaget. Dom säger att dom skall ringa en bärgare. Jag står där i regnet. Det är höst och det är ett kallt och ett ihållande höstregn. På gränsen till snö. Det var frost i morse. Älgen hörs inte längre. Den har nog dött där bakåt någonstans.Dit där jag inte ser. Eller kanske har den gett sig iväg. Jag hoppas på det. Att den klarade sig. Det är brorsan som dödar älgar inte jag. Det kommer en bil. Jag sträcker mig in i vraket och slår på varningsljusen. Ställer mig på vägkanten. Den åker sakta förbi. Ögon ser mig. Kör över min kofångare. Det skramlar till lite i kvällen och den är borta. Jag sparkar bort den från vägen när bara bakljusen syns där långt bort. Det tar nog en timme. Jaktledaren kommer. Han har en stark ficklampa. Vi letar upp älgen. Den ligger död i diket femtio meter bakom min bil. Den har nog brutit nacken säger han. Vi går tillbaks och han lyser på bilen som är totalförstörd. Han säger att jag har haft tur. Hans kollegor anländer med en traktor. Den som skall forsla bort älgen. Jag får sätta mig i jaktledarens varma bil för att vänta på bärgningsbilen. Jag är genomblöt men här inne är det varmt och gott.

Bärgaren kommer efter ytterligare en timme. Han säger också att jag haft tur. Så jag har väl haft det. Jag kan inte bedöma det. Jag litar på dom som är vana. Jag får åka med till övernattningslägenheten. Ser mig själv i spegeln. Inget blod. Inga synliga skador. Ja, några små rispsår. Ringer hem och talar om. Duschar av mig glas. Jag står där länge. Försöker skölja av mig olusten på samma gång också. Jag kommer att hitta glas i öron och hår veckor efter. Men jag har haft tur. Jag lever.

Dagen efter är det arbetsdag. Min upplevelse är inte värre än bussförseningar, sjuka barn och annat där i fikarummet. Alla har ju sitt. Det blir inte ens en notis i någon tidning. Det är först senare jag tänker på mannen med spådomen och och undrar om det bara var en slump det där påtvingade bytet av bil tidigare under dagen?

Den gamla bilen skramlar. Dom har alltid gjort det mina bilar. Svänger av vid dödskurvan. Ja, den hette så förr. En grop och en tvär kurva. Nu är det mesta av både gropen och kurvan borta. Det är trekanten mot Voxna först sen vidare västerut. Här började vintern de år jag pendlade till Stockholm och Gävle. Varför snödjupet ökar just här har jag aldrig fattat.

Hur många gånger har jag åkt den här vägen? Tusentals gånger såklart. Under ganska många år varje dag. Fram och tillbaks i ur och skur, snöstorm och blixthalka. I dag känns det ganska bra. När man kommer längre bort ifrån så brukar dom här milen vara svårast. Oftast är det mitt i natten och man är förbi av trötthet när man väl tagit sig hit. “Powernap” är sammanknippat med korta pauser, sen natt och den här vägen.

Åker förbi macken i Voxna, förbi poeten. Det är för kallt för poeter i skogen nu. Dom behöver sommar och värme för sin konst. Vi andra har inget val så jag fortsätter. Minns framsidan på Ljusnan. Krigsbokstäver “Voxna herrgård svävade i luften”. Vaknade till den en lördagsmorgon. En lokal lördagstidning kunde toppa med andra nyheter förr i tiden. Man skulle leta upp den framsidan och rama in. Borde åka till herrgården på afternoon the någon söndag förresten. Farsan och Morsan åkte här också sen dom hittade huset i Samuelsfall där farsan levde upp och hittade hem till slut och sen dog för tidigt men på rätt ställe. Brorsan far också här från och till sitt ställe där på berget. Men jag skall längre. Såklart. Hela vägen.

Jag har sett dom alla efter den här vägen. Varg, björn. lo, räv, älg, örn, hare, mårdhund och allt annat man kan förvänta sig att se här. Ändå var det på vägarna i Gävle jag var tvungen att åka på för att spådomen om älgen skulle uppfyllas. Där i den splitternya bilen sa det pang. Bilen blev skrot. Jag plockade glas ur öronen och håret veckor efter. Men överlevde. Det gjorde inte älgen. Här på den här vägen har det kanske varit nära men aldrig kritiskt. Inte än så länge.

Idag har jag nästan full tank. Tacksam när jag ser mätaren. Hur många gånger har jag åkt här med tankmätaren nästan i botten osäker på om jag skulle komma hem. Oräkneliga gånger under dom svåra åren när man gjort ett jobb någonstans och ville hem och skriva ut fakturan. Men jag klarade mig alltid. Man lär sig utnyttja saker fullt ut om man måste och saknar fallskärmar. Men fel på bilen har jag såklart fått några gånger men alltid kommit hem om än inte alltid bort.

“Lövriset” smakar gott när man tänker eller säger det. Men vägen däremellan till Lobonäs är tung. Den går bra åt andra hållet. Men väl i Lobonäs är man nästan hemma. Det tar en kvart. Tio minuter åt andra hållet när farsan dog. Har aldrig kört så fort. Någonsin. Hoppas jag inte behöver det igen heller. Men inte ens då fanns det något att göra när man kom fram. Han låg där på soffan. Men när jag åker förbi Samuelsfall lever han för mig ändå. Han älskade det där jäkla stället så förbannat mycket så han stannade säkert heller där än på en kall jävla kyrkogård i Ovanåker. Det tror jag. Det är hans ställe!

“Lomsjöhed”. Ett till namn som också smakar gott. Dom gör det namnen här. Morsan brukade cykla hit och köpa grädde när affären fanns kvar. I desperation. Man kunde inte dricka kaffe utan grädde. Vi handlade öl här på fredagskvällarna när vi var unga i egen desperation. Svänger inte av till Hässjaberg (smaka) idag. Farfar och farfars far och farfarfars fars berg. Kan inte hålla mig ibland. Men det finns ju inget kvar där såklart. Bara utsikten. Den har jag ärvt och den är lite min ändå.

Sen är det bara Aborrtjärn man noterar och sist kyrkan i Los. Är man inte religiös så är det bara ett landmärke bland många andra. Men är man trött och har åkt långt så betyder tornet “framme”. Det är skönt. Men här har ungarna sjungit in sommarloven och avslutat skolgången. Grannar begravts. Så man har minnen där också. Bor man här så blir det med tiden mer än bara ett landmärke ändå. Hinner man inte härifrån hamnar man väl där utanför i jorden själv till slut.

Men “hemma” nu alltså. Lite hemma är ju det här för mig också men bara lite. Det var ett misstag att flytta hit en gång. Men jag har min bubbla och lever i den. Trivs bra i den det skall jag inte förneka. Man kan inte fly från sig själv det har jag lärt mig. Och jag älskar ju den här trakten såklart. I alla fall lika mycket som jag hatar den. Men nu är det fredag. Skiter i det nu. Svänger upp mot vårt berg. Häller upp en virre, tänder en brasa och har det lite gött i inledningen av helgen på gamla o-coola gubbars vis.

När jag var barn så fanns det bara några få böcker hemma. En gammal bibel från morfar, Gropen i skogen av Åke Wassing och så tre fina böcker med HC Anderssons samlade sagor som jag fått av en snäll faster i Stockholm. Jodå visst hade det väl funnits andra böcker också. Några trasiga barnböcker. Hattasken, Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin och sånt. Vi var arbetarklass. Man lyssnade på radio, tittade på TV, läste lokaltidningen. Kanske kunde det komma in en kioskdeckare också då och då. En sån där tvåveckorsskriven och lättläst (man läste ut den på en halv dag med lätthet) – ni vet. Det lästes ju såklart. Morsan hade väl ICA Kuriren och nån annan damtidning och farsan köpte en Kalle Anka till mig varje lördag. Han var ganska snabbt på den själv efter att jag läste den. Disney stod högt i kurs.

Senare blev det Fantomen och Modesty Blaise, Knasen, Fridolf och allt det där. Men man läste inte böcker. I alla fall inte så ofta. Så lite som möjligt. Det var nog i den här tiden som jag började bläddra lite i dom där HC Andersson böckerna. Läste lite här och där. Dom hade stått där obläddrade i min bokhylla i många år. En fin present från en faster i Stockholm. Ja, jag såg dom som en fin present också. Var rädd om dom. Men hade inte läst så mycket i dom som sagt. Men dom var viktiga grundstenar i bygget som skulle bli mitt liv. Ja det lät pretentiöst det där men så var det.

När förändringen kom vet jag inte. Men någon gång i den här tiden hände något. Jag upptäckte biblioteket. Det fanns hur mycket böcker som helst där. Man fick släpa med sig två fulla plastkassar hem helt gratis om man ville. Oj vad jag släpande hem böcker. Tekniska böcker mest. Hur fungerade grejer. Hur byggde man grejer. Det fanns en serie röda teknikböcker som var mina verkliga älsklingar. Minns inte vad serien hette men i dom beskrevs olika tekniska lösningar. Det var kanske tjugo tjocka band. Tunga att släpa med sig men underbara att läsa. Alltså sånt där som finns på nätet idag i massor om man är vetgirig.

Sen kommer tonåren. Skolan kräver att man läser vissa böcker. Sånt man inte alls ville läsa. Plockade bort upptäckarglädjen med det. Dödar en. Läsa blir negativt. Man ville läsa serier. Musiktidningar. Allt det där undersökande la sig till vila i några år.

Idag har vi tusentals böcker här hemma. Som dom flesta andra läsande. Det är inget märkvärdigt med det. Frågar du mig om vad jag läst kan jag sällan ge dig ett författarnamn eller en titel. Det är bara historien som är grejen för mig. Samma som det är med musiken och konsten. Men jag älskar böcker. Lukten av ett gammalt läderband går jag igång på (fast jag är vegetarian). Känslan av att bläddra i en bok med anteckningar från förr får mig att fantisera ihop historier om den förre ägaren och den miljö boken har funnits i. Vackra böcker, slitna böcker. Alla härliga böcker. Ändå är det bara historiebehållare allt det där för mig. Men de flesta av historierna i de här böckerna har blivit en del av det som är jag numera. Min erfarenhetsvärld. Känslomässigt och som en logisk tänkande varelse. Den delen hos mig skulle bestå även om alla böcker försvann och ändå vara tills jag själv en gång försvinner. I sig har böckerna inget värde annat att finnas där om man skulle bli sugen att läsa om. Men något hände där borta. Som fick mig att läsa. Jag kommer att vara evigt tacksam mot den eller dom, jag minns ju inte vilka det var (jo några från när jag började plugga igen), som initierade det.

ps Minns ni hur härliga bokreor var förr!? ds

Enligt forskarna finns cirka 75 miljarder röda dvärgar i vår galax. Sex procent av dem tros ha en jordlik planet kretsande runt sig – och den närmaste av dem finns så nära som 13 ljusår härifrån.

Det tar 200-250 miljoner år för vårt solsystem att rotera kring galaxens centrum. Ett varv definieras som ett galaktiskt år.

Hur många stjärnor det finns i galaxen vet ingen. De är alldeles för många för att räkna och stjärnorna i de mest avlägsna områdena skyms av mörka moln av gas och damm.

Diametern är på ca 30 000 Pc(Parsec) vilket motsvarar 97 800 ljusår.

Det finns en kraftig radiokälla i kärnpartiet som forskarna döpt till Sagittarius A. Den är mycket kompakt, det mesta av radiovågorna kommer från ett område som är mindre än vårt solsystem.

Visst är det spännande. speciellt med tanke på att det finns några miljarder till galaxer…