Jag bestämmer mig för att skippa låtsasjobbet för kvällen. Lungorna är fortfarande inte vad de brukar och ikväll är kroppen seg och huvudet snurrar. Det är förkylningen som inte riktigt vill ge sig. Nåja, ingen bryr sig om jag skippar en kvälls låtsasjobb. Så jag kokar lite te, hämtar täcket och kurar in mig i ett hörn där i soffan. Det dröjer inte förrän katten Petit också kryper ner under täcket. Hon är len, mjuk och varm och det blir rätt mysigt.
Rapport – som försöker allt man kan att få mig att glömma att det finns gott i världen – går och mitt te blir kallt och blir kvar där i koppen. Grammisgala. Så jag sjunker ner i ryggläge. Förväntningarna är inte stora, och det blir också precis just sådär kamratdunkande ointressant som svenskt musikliv där uppe på toppen (eller det är nog botten) är. Där, där klubbarna för inbördes beundran bara konkurrerar med antal självvalda medlemmar. Så någonstans där slumrar jag in. Snarkar utan att någon annan än katterna hör. Vaknar och galan är snart slut. Frugan kommer hem från Gävle. Fylld av sin dag. Debriefing. Hon jobbar på riktigt. Galan är slut. Jag stänger av TV’n.
Bestämmer mig för att gå och lägga mig och läsa fast klockan bara är tio. Det hör inte till vanligheterna. Dessutom läser jag en bok som inte direkt drar mig mot sig. Men det skall fyllas pellets också. Så jag stapplar ner. Lungor som inte vill hämta syre som dom som vanligt så gärna glupskt gör och en kropp som känns äldre än den egentligen är, tycker det är jobbigt när behållaren är tom och det behövs många vändor till förrådet för att fylla upp. Men det går det också. Man måste göra det man måste.
Tittar upp mot himlen när jag bär in sista hinken. Stjärnklart. Så jag går in och lastar ur den och går ut igen. Det är kallt. Jag ser upp mot ensamheten. Tillsammans med bara stjärnorna här ute kan ingen vara annat än oändligt ensam. Ja kanske möjligen själv i en kapsel flytande runt där uppe kan känslan bli starkare. Men nu när jag står här på jorden, i skogen, så är jag så liten, så liten. Är den där som jag alltid känner att jag innerst inne är fast jag försöker visa mig som både stark, vuxen och som en som borde ha rätt finnas till i vanliga fall. Här ute är ens litenhet så extra tydligt. Det här är min belöning. Att stå här en stund. Betrakta.
Det är egentligen bara Karlavagnen som jag känner igen bland stjärnbilderna. Namn har inte gett mig så mycket någonsin varesig när det gäller människor, blommor eller stjärnbilder. Linnéisk namngivnings och grupperingsiver är inte en del av min värld. Saker existerar och kan beundras fullt ut också utan namn. Stjärnorna är sådana. Månen är på väg mot full och vägbelysningen är fortfarande tänd så upplevelsen är inte optimal men jag står kvar där ändå en stund. Pelletsfyllarjackan går inte att stänga. Jag blir kall. Det är tyst.
Frasse, gammelkatten, kommer ut. Sitter där bredvid mig som den svartvita älskade katt han är och tittar lite som katter gör. Inte på himlen. Katter ser annat. Dom balanserar på gränsen mellan levande och dött. För kallt bestämmer han sig för och tassar in. Ser på mig innan han slinker in genom kattluckan och jag ser att han tycker jag skall göra det också. Så jag följer lydigt efter men väljer dörren. Låter den här dagen bli till igår.
Jag vaknar vid tre med Frasse tätt intill mig. Soffsovande och för tidigt sänggående har gjort mig klarvaken, tydligen utsövd. Går upp. Frasse tycker vi gott kan ligga kvar. Tar några kex. En dålig vana. Ställer mig utan att tända i österfönstret. Det mot skogen. Blåljus från månen och långskuggor. Ovanför syns den svarta natthimlen jag betraktade tidigare under kvällen. Inget hos mig skulle bli förvånat om jag såg en liten gråtomte där ute nu. Som Karins farmor. Hon såg dom. Det var inget konstigt med det. Gammelmormor såg annat. Klok gumma som hon var. Synd att man brände hennes grejer. Rädd för ohyra och det man inte kände. Det som kanske fanns kvar där bland sakerna. Men för mig är det bara blåljus och långskuggor där ute. Gåvor från solen på studs från månen ner på marken och skogen där en ensam fet gammal o-cool gubbe iklädd bara kalsonger står i ett fönster mot öster och uppskattar vad han ser.
Jag är inte rädd för natten längre. Inte som när jag var barn. När marorna red mig natt efter natt och jag vaknade genomsvettig. Vad såg jag då där i mörkret som skrämde så oerhört? Kanske samma som gammelmormor. Det som hon såg hela livet men som jag inte ser nu som vuxen men kanske såg då. Lika bra det. Jag är nog för feg för att se det som inte skall ses och det räcker med att ana. För det gör jag fortfarande. Så jag står där. Tar in det som finns i detta magiska ljus. Står där länge.
