Category: Betraktelser & Berättelse

Första november. Noll snö. Ovanligt här. Men skönt. Såklart är det skönt. Tycker jag. Andra må ogilla. Noll snö är bra snö.

Alpinisten från Edsbyn berättar om hur man hade dagläger här i Los. Upp hit på morgonen, hem på kvällen, utförsåkning i backen hela dagen. Borde hålla idag också. Om kringgrejerna finns.

Fast man skulle säkert sakna vintern om den inte kom. Ungefär som en depression. Våren är väl just det. Att återvända från samma hål som den depressive tar sig upp ur när det vänder. Jag var ung när jag förstod att det ljusa kräver det mörka. Har anammat båda sedan dess.

Fast november hörnini. Vintern är ju i princip slut. Schooooop, som en slalomsväng i finsnö, säger det. Sen står man där i maj och nyser.

Fast vasaloppssöndag först såklart. Ingen vändning och vår utan den.

Nope skall inte åka i år heller.

Idag tvättning, förhoppningsvis pelletsleverans och sen kodande så in i helvete. Det kan bli en bra dag. Man hoppas. Blir det inte det får den bra dagen komma en annan dag. Som det är.

Pelletsförhoppningen grusades av ett telefonsamtal. Slut. Kanske på torsdag. Man får sänka temperaturen. Hoppas på det bästa eller åka och köpa fler element.

Det kan alltid vara värre. Det är ingen klyscha. Åk till Donbas så får du se. Frihet kräver uppoffringar. Det sura är att man är på gång. Att det börjar röra sig lite. Känns motigt. Men uppförsbackar följs av nedförsbackar. Till slut så. Alltid. Det vet man. Man skall bara orka ta sig upp till krönet.

Lillkatten har parkerat sig här bredvid. Gammelkatten under skrivbordet. Te finns i koppen. Det finns inget att skylla på utan det är bara att sätta igång att arbete i sitt anletes svett. Nåja. Det handlar väl mer om att arbeta som en pensionär. Lagom. Femtontimmarsdagar är nog. Halvtid mot vad andra, riktiga, programmerare gör. Man faller…

Packar ihop. Hoppas på en morgondag. Fixa igång väderstationen idag. Tog en dag. Men lite ändringar också. Nu finns backup så nästa gång kanske det går fortare att återställa. Japp, det finns alltid en nästa gång.

Uppdaterar Ubuntu på min arbetsstation också idag. Ljudkort försvinner och datorn bootar inte. Lite som vanligt alltså. Tog en stund att få till det också. Men fördelen med Linux är att det GÅR att få till. När man körde Windows innebar sådant där ALLTID en ominstallation som tog två dagar att få till.

Elton ropar på hjälp från Bahamas. Vill komma upp till Los och vila upp sig. Långa skogspromenader står visst på önskelistan. Men när jag förklarar att “det är mycket nu” blir han sur och lägger på. Jag skickar ett surt mail till honom där jag talar om att jag inte har tid med en massa fjollor just nu. Har annat för mig. Blir ingen Rolls Rolls i julklapp från Elton i år heller alltså…

Som av en händelse så dyker Bowie upp i mina högtalare när jag skriver det där. Tänk, en gång i tiden när arkitektens son stolt visade mig hans skivor försköt jag honom som en annan Judas. Men sjuttiotal. Jag har fått lite bättre smak sedan dess. Det är fortfarande nästan bara hårdrock, men Bowie platsar ändå. Jodå Elton-fjollan också. Fast det tänker jag inte tala om för just honom nu när han surar som en svansklämd katt.

Men skitsamma.

Det alla stora stjärnor på Ljusdals musikhimmel som stannade kvar och blev musiklärare inte inser att vi som stack också kunde stannar kvar och blivit stora lokala stjärnor och musiklärare. Det är inte så märkvärdigt. Ja en del stack ju och kom tillbaks och fortsatte i samma spår. Utförde uutveckling under sin exil. Japp. Fast trotts att jag verkligen ogillar divalater från både stora och små så gillar jag musik från… ja just det både stora och små. Goda män och kvinnor liksom skitar och idioter kan göra bra musik eller annan konst. Jag säger bara Ulf Lundell…

Underbart med blogg ibland. Ja nästan jämt. Man kan häva ur sig.

Men nu skall jag sova på saken. Möjligen har jag en helt annan åsikt om saker imorgon. Ja jag kanske till och med förlåter Elton… Fast troligen inte. Här skall suras. Att få sura är en mänsklig rättighet.

Allt är gott!

Så man sitter här igen. Där där man alltid sitter. Björn från förr skickar sms. Har träffat batist på Ön i Edsbyn. Hejar. Hälsar. Tjoar. Ringer sen och vi pratar och skrattar en timme. Gamla tider återkommer och överdiskuteras, som det blir. Tur och otur. Glädje och olycka. Vi lever. Är nöjda med det. Tror vi.

Men jag träffar sällan människorna från förr. Glad såklart att de ändå minns mig. Ja och att jag minns dom. Tänker ett tag att jag skall be Björn om en följ på Spotify, men det känns alldeles för förmätet. Fast det är väl där borta som mina följare finns om de skall komma på vänligheten och kamratskapen. Men jag frågar alltså inte. Lika bra det. Finns inget viktigt i tävlandet i det där.

Lördag är månadshandlingsdag. Vi fyller på. Åker hem med hela bilen full med mat och annat. Som varje månad innan. Ett sätt att överleva landsflykten.

En helt vanlig vecka föröver. Jo och ja och hurra. Jag gilla vanliga veckor. Sådana som man kan jobba på under. Visserligen kommer sotaren på måndag. Men han sköter sig för det mesta själv. Gör sitt och drar härifrån med en rivstart sen. Hinner jag med och noterar rivstarten så kan jag köra igång Hulken sen för framtida segrar.

Halloween också är det väl. Imorgon. Godisskål finnes om det dyker upp ungar. Oftast orkar de sig inte upp här på kullen. Man får säga bu till sig själv och äta upp det som finns i den där skålen. Skrämmas kan man göra genom att se sig själv i spegeln.

Det finns fördelar med allt.

Men tämligen nöjd med tillvaron. Det rullar på. Segrarna är inte stora men det är inte nederlagen heller. Åren har lärt mig att det är dit man kan nå när det är som bäst. Andra må tro annat. Men då har de aldrig levat ett liv.

Men min vecka är igång. Storverk skall utföras den här veckan tänker man. Men som vanligt hinner man inte så långt på en vecka. Storverk tar tid. Ja och vad bryr sig folk om storverk nu för tiden. Man måste ha koll på de inre drivkrafterna. Det är BARA därifrån som det går att hämta den energi som behövs för storverk.

Så, låt denna nya, ännu ofödda vecka, flyta på. Nedströms. Mot havet. Mot friheten och glömskan.

Möter lillkatten där ute när jag skall hämta ett paket i brevlådan. Det är morgon, mörkt, blött, men ett minneskort är levererat och ett minneskort behövs. Så jag ger mig ut i det där.

Lillkatten stryker sig kring benen under en stund och skuttar sen glatt vidare till sitt. Kärlek. Hon har sitt liv, jag har mitt, men vi är de bästa vänner. Avmaskning i helgen. Hon har bandmask. Snart inte.

Men fredag. Jodå, den här veckan har jag hunnit med det jag skulle. Lite till också faktiskt. Men är ändå lite irriterad på att man hinner så lite. Det är ju så mycket man vill. Men det är som det är. Man får ta det där. Försöka trycka ner känslan av otillräcklighet.

Har hittat ett gravljus med led efter en del letande. Det förra kastade eller knyckte någon från graven. Men det var helt perfekt. Batterierna räckte en hel säsong. Nu får jag bygga om lite och addera lite batterikapacitet för att få det att räcka en månad. På så sätt kan vi byta batterier när vi månadshandlar. Håller tillbaks en impuls att montera en blåtandsbeacon också.

Skall förresten köpa några till sådana där gravljus för ledens skull. Hittar inte den någon annanstans. Alltså de där ledarna med lite gulaktigt ljus som fladdrar lite som ett levande ljus när man strömsätter dem.

Talgoxarna knackar irriterat på rutorna här nu. Vill ha mat. Jag ruskar på huvudet. Säger “Varmt”. De förstår inte alls varför jag plägar dem som jag gör. Nope. Men skall inhandla en säck solrosfrö i helgen. Men tala inte om det för fönsterknackarna.

Livet har liksom bara börjat…

En körig dag. Säljer man så tar det tid det också. Men det finns såklart fördelar med att sälja. Åtminstone gillar firmans konto varje sådan händelse. Men långt ifrån gamla tider såklart. En gång var vi (DosILos) störst i Hälsingland på försändelser. Men det var då det. Nu mindre och annat men enklare.

Under så många år har jag haft idéer som skulle kunnat generera försäljning men som inte gjort det för att det fattats småpengar och att överleva alltid har kommit före. Otroligt frustrerande har det varit. Nu när det går att realisera i alla fall små projekt gläds jag hela vägen in i själen. Begär inte mer än så. Mycket nog.

Men programmerar som en iller annars. Nytt. Framear flyger fortfarande genom luften. Kommer väl göra så ett tag. Bara 30 ms från tryck på knapp till verkställan. Om man nu skall titta på just det. Men det går undan. KISS. 90 km/h är ungefär 25 m/s. 0.025 m på en ms. 30 * 0.025 = 0.75 meter. Om det nu var en bil man ville bromsa med knappen. Fast starta en motor eller tända en lampa kanske känns naturligare. Eftersom det är trådlöst. I CAN. 125kbps kan samma sak hända på bråkdelar av en millimeter. Skillnad. Kabel vinner. Oftast.

Men nu är det dags att vandra upp för trapporna. Trött som ett cykelställ är jag. Som vanligt. Men lämnar en väldigt produktiv dag bakom mig. Nöjd med det. Mycket nöjd. Ny dag imorgon. Hoppas man.