Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder Swedish

Rakt in i förändringens tid.

dsc00548

Han låser dörren. Två varv som vanligt. Det är sista gången. Han hakar av nyckeln från nyckelknippan. Den han använt i mer än trettio år. Lägger den tillsammans med reservnyckeln, den som hans fru brukade använda, under urnan. Som man kommit överens om. Blir stående där. Utsikten. Den kommer han kanske se igen. Men aldrig mer från den här trappen. Sjön där nere som fortfarande har ett blött och sprött lager av is på sig skall snart ömsa skinn och förvandlas till en blå sommardröm. Kyrkan vid dess kant. Begravningar och skolavslutningar. Minnen. Någon julotta hade han aldrig orkat gå på. För trött om morgonen då i överäten juletid eller kanske snarare ointresserad av det kristna tramset. Kärleken kunde man tro på utan maskeradklätt prästerskap med en vilja vara herrar. Dyra byggnader som slukade pengarna som kunde använts bättre. Men visst hade klockklangen varit vacker där på Lördagseftermiddagarna när helgen ringts in i en kristen värld. Den som spreds över sjön och studsade mellan bergen, för evigt nästan om man hade skarp hörsel.

Han stod där länge och bara såg. Hus där kamrater bodde med sina familjer. Spelemän dom flesta. Man var det här. Han skulle sakna många av dom också. Det hade ofta varit så lätt. Någon lyfte ett instrument och dom andra följde med. Överallt. På festerna. På mötena. Bara hemma en vanlig tisdagseftermiddag. Men igår hade han lagt fiolen i den öppna spisen bland björklabbarna. Fars fiol. Den hade flammat upp. Gett ifrån sig några plågade ljud när strängarna brast och sen försvunnit ut genom skorstenen som koldioxid och andra flyktiga gaser. Kvar morgonen efter fanns bara kolrester och några sotiga beslag. Det han sopat ihop och lagt i soptunnan nu innan det var dags att ge sig iväg.

Han satte sig i sin gamla Volvo. Den hade sett sina bästa år. Men den startade den här gången också. Han tvekande en stund. Backade sedan med bestämdhet ut. Körde bort ner för backarna. Rakt in i förändringens tid.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Svårmodet

tår i ögat

Det snöar fortfarande utanför fönstret här. Mer skall det tydligen komma. Det är Februari, man väntar sig inte annat. En skitmånad med ett undantag.

Hur det än är med allt detta så är det så att några dagar efter nyårsafton och fram till Vasaloppsöndagen skulle man kunna plocka bort ur kalendern. Bara lämna ett stort svart hål – en singularitet – kvar. Eller ännu hellre skulle man ju vilja kunna packa den lilla väskan och dra iväg med lätt bagage ut i världen på upptäcktsfärd just den här tiden. Låta någon annan boka biljetten. Inte ställa frågan, vart? Bara kliva på ett tåg som stannar där vid Arlanda, checka in på ett flyg som tar en med till en plats man ännu inte känner. Utforska och upptäcka den för första gången, när svårmodet, isen, kylan och snön regerar här hemma. Komma hem lagom till Vasaloppet med frukost, täcke, slöande och gott kaffe där i soffan första Söndagen i Mars. Sen promenera i dagsmejan och hoppets land med Talgoxar sjungandes vackert om bättre tider. Då när det går att leva här i skogen igen. När det blir lätt att finnas till.

Men man blir kvar såklart. Gamla o-coola gubbar kan möjligen drömma om resorna som tar en bort. Men tur har man. Fantasin man föddes med gör helvetet på skogen – som man älskar trotts allt – uthärdligt lik förbaskat. Det är under vintern man kan skapa, bygga och se det man inte ser när intrycken är större. Man måste kreera för att överleva. Det är bara snön som stör. Som man måste flytta med jämna mellanrum. I November älskar man den. Stora sakta dalande flingor som ger ljus. I December accepterad för att man vill ha en vit stämningsfull jul. Nu är det bara ett vitt helvete. Ja, vackert såklart. Tänk att helvetet kan vara det? Vissa dagar helt magiskt ändå. Dagar man inte skulle vilja byta. Vattenmolekylens kristalliserade under. Så man trampar på. År efter år efter år. Man har inte något val och kanske vill man inte ha det heller. Kanske är det just svårmodet i Januari och Februari som jämnar ut och bereder mark för euforisk glädje under Maj och Juni tillsammans med sädesärlor och svalor. Jag vill tänka så. Jag vill nog leva så i den nya tiden.

Undantaget då. Det är semeldagen idag. En dag i paritet med julafton. Ät semlor och njut gott folk! Helst tre sp att ni känner mättnad. För freden!

Categories
Betraktelser & Berättelse Poesi & Dikter Swedish

Gömslet

4447__286

Det är tidig kväll.
Fredag.
Tät dimma.
Mjölk.
Vårkänning.
Kylan är på väg tillbaks.
Gömslet står klart där vid myren.
Granris.
Orrarna spelade där för fullt.
Varje morgon är det föreställning.
I gryningen skall dom fotograferas.
Vandringen ut till myren i dimman.
Förväntan.
Tung kamerautrustning att bära.
Sovsäckar. Proviant.
Gömslet som står där vid myrkanten.
Brasan som tänds.
Röken som sticker i ögon.
Tårar. Men glädje.
Värmen från en ensam eld.
Mörkret som sänker sig.
Sovsäckar i gömslet.
Kallt på väg mot kallare.
Historierna. Dåsandet.
Somnar fast vi inte borde.
Skogsmusen som kryper över ansiktet.
Väcker. Räddar liv.
Oj, vad kallt det är.
Benen stumma.
Kamraten som väcks.
Svårväckt. Nära förfrusen.
Fingrar som är så stela att dom inte kan hålla tändstickan.
Yr av kylan.
Kamp mot tiden.
Brasan som brinner till slut.
Värmer äntligen.
Men inte så länge.
Elden släcks. Tystnad.
Två gömda i granriskojan.
Osedda. Spanade.
Räven som går över myren.
Som om den ägde den.
Första orrtuppen landar.
Hannen börjar spela.
Honorna.
Andra tuppar.
Det är dans där på myren.
Kärlekslek.
Vi tittar på i smyg.
Objudna. Nyfikna.
Dokumenterande.
Solen går upp.
Värmer inte.
Dansen avtar.
Föreställningen är slut.
Deltagarna ger sig iväg.
Tysta ovationer.
Brasan tänds igen.
Kaffet kokar.
Värmer snart i magar.
Njutningen.
Det var värt det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Dammsugning

dammsugare_1

Har precis städat klart här i huset. Ja eller gjort min del av det hela. Dammsugning är ju sådär. Med ett par lurar och bra musik så fungerar det ändå ganska bra tycker jag. Speciellt Metallica och Perssons Pack fungerar bra har jag noterat. Nu vet jag att det går dåligt för Electrolux så jag kom på några förslag.

1.) Eftersom jag gissar att det är fler som lyssnar på musik när man dammsuger borde man inte kunna köpa ett häftigt skal till sin dammsugare. En svart med nitar och läder för hårdrockare. Ett blinkande, glänsande, regnbågeaktigt med paljetter för schlagerfantasten osv. En utmärkt efter marknad dessutom eftersom en del ändrar stil över åren.

2.) Musikmaskineriet borde ligga i dammsugaren. Plugga in SD-kortet eller USB stickan eller varför inte CD’n i dammsugaren och på med Blåtandshörlurarna som man köper som option och WOW och hej vad dammsugningen går som en dans. Lysdioder på munstycket bör definitivt blinka med musiken och några sköna lampor på själva dammsugaren är ju ett måste också eller varför inte en lasershow som option.

3.) Jag hyr min dammsugare för x kronor varje månad. Det gör att jag alltid har en superdupermodern dammsugare utrustad med val enligt ovan. Genom detta sätt att köpa dammsugare så deltar jag också i det stora städlotteriet. Ju mer jag städer ju större chans att vinna storkovan. När man vinner småvinster spelar dammsugaren små glada melodier och när man minner storkovan på tio miljoner så exploderar den lite miljövänligt och fyller lägenheten med ljuv konfetti (städning ingår naturligtvis i priset). Jäklar vad det skulle städas.

För såhär 1900-tals dammsugande kan vi ju inte hålla på eller hur!?

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

EU ett fredsprojekt?

eu

Jag växte upp på landet. I Edsbyn. En landsortshåla. En genomgripande åsikt som alla verkade ha under den här tiden var att all skit kom från Stockholm. Där satt som styrande och hittade på en massa dumma beslut. Behövdes verkligen “den där jävla centralmakten”?

Idag är det väl knappas någon som gnäller på Stockholm på det sättet. Samma människor har flyttat fokus mot EU istället. Argumenten är dom samma och går i slutänden ut på det opreciserade “den där jävla centralmakten”.

Innan jag går vidare låt mig göra det klart att jag tycker att EU förtjänar Nobels fredspris. Inte för att det här är en byråkratisk tung koloss som äter tid och pengar utan för att det här verkligen är ett fredsprojekt. Fred i Europa är inte en självklarhet. Somliga Svenskar har fått för sig det eller också bryr dom sig helt enkelt inte. EU är ett väldigt smart sätt att bevara freden i det Europa vi lever i. Det är inte ett lätt samarbete. Det är många som skall samsas. Alla som har varit gifta eller sambo har i alla fall en aning om vad det rör sig om. Man måste försöka och bjuda till. Verkar då EU för fred i andra delar av världen. Ja bättre än om varje enskilt land skulle göra det enligt mig. EU har en vapenindustri. Sverige är en del av den. Det är sant att just den inte en fredsbevarande del men en annan fråga också.

Låt mig också göra klart att det finns mycket i EU jag inte gillar. Naturligtvis! Samma sak i Sverige. Jag röstar och får det paket som passar mig minst sämst och som knappas uppfyller ens i närheten av alla mina krav och värderingar. Men så fungerar det ju i en demokrati. Man får lära sig att kompromissa och acceptera. Men jag tror samarbete människor emellan verkar i en ritning som är till allas bästa. Solitärerna är förlorarna. Jag inbillar mig inte att Sverige har dom bästa lösningarna på alla områden. Långt ifrån. Vi behöver input från andra länder lika väl som vi kan ge inspiration och input till andra. Ibland är ett dass med fotstöd och ett hål i marken helt enkelt bättre än en svensk WC-klosett vad vi än är vana vid. Men det finns många frågor som det lönar sig att samarbeta om. Att hitta gemensamma lösningar för. Där fungerar centrala organisationer. Dom skall inte detaljstyra. Det är dumt varje gång det blir så. Men pendeln slår som vanligt över ibland åt båda hållen kring jämviktsläget.

Jag har en socialistisk grundsyn men har alltid varit företagare. Som företagare förväntas man vara en girig varelse som bara roffar åt sig och inte bryr sig om andra. I verkligheten handlar det nästan alltid bara om en livsstil för att förverkliga idéer. De flesta företagare har ett genuint samhällsbyggarintresse. De flesta småföretagare tjänar, om man tittar på nedlagd tid, betydligt mindre än vilken annan löntagare som helst. Detta samtidigt som man helt saknar skyddsnät och tar risker som inga andra i samhället behöver göra. Politiska frågor av vikt är naturligtvis att dubbelbeskattningen skall bort. Det är liksom korkat att pengar som jag som företagare återsatsar i företaget först skall beskattas. Jag anser också att staten måste ta en större del av tryggheten för anställda i småföretag. Helt enkelt för att man skall våga anställa som småföretagare. Såna frågor och liknande är viktiga om man är småföretagare. Nu har man två val när man går till valurnorna. Rösta borgerligt och få politiker i makten som borde angripa dom här frågorna (men ändå inte gör det iof utan sänker bolagsskatten som bara gynnar storföretag) och på köpte få all annan borgerlig kadaverpolitik eller rösta socialistisk (och få en annan företagspolitik där bara storföretag existerar) och förlora dom hör viktiga frågorna för de generella principer man annars lever för. Man sitter i skiten liksom i alla lägen. Man får kompromissa helt enkelt om man nu skall rösta och sedan slå sig samman med andra för att försöka påverka och förklara varför man vill det man vill. Varför skulle EU vara annorlunda? Man måste jobba konstruktivt – inte bara gnälla och säga att allt är fel – för att få ett samhällssystem som man vill leva i.

Jag tror på en värld där vi samarbetar. Där människor bryr sig om varandra. Där man gör saker istället för att slentrianmässigt gnälla på “Stockholm/EU/X” och politiker. Vi har själva ansvar för att förändra saker. Till och med mellan val när Melodifestivaler tar all vår kraft, energi och debattlust i anspråk.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Spådommen

images (3)

Spåmannen häller upp kaffet i våra koppar vid köksbordet i den lilla stugan. Vi har bestämt oss för att åka hit. Vi har tråkigt. Vi, rockarna och tjejerna. Eller kanske är det danspjattarna, tjejerna och så jag rockarn. Jag minns inte vilka vi var. Bara att vi gjorde det här. Jag minns inte heller om jag var sjutton eller arton. Det var alltså länge sedan.

Spåmannen är en tämligen vanlig man i sjuttioårsåldern. Pigg. Får en känsla av att han är mycket ensam annars. Att detta är sättet för honom att få besök. Kaffet är starkt men gott. Gevalia kok, kokat på vedspis. Vi pratar och dricker. Vänder kopparna upp och ner när vi druckit upp som brukligt är. Stämningen är lättsam efter att från början ha varit lite spänd.

Spåmannen tar den första koppen. Berättar om saker som han ser där i sumpen. Mycket kärlek och resor. Jag känner mig såklart osäker på det här. Det hör till. Vad skall man tro? Han är utförlig. Speciellt med tjejerna. Jag känner att han gillar dom. Helst hade han sluppit oss grabbar. Men han berättar också ödet för danspjattarna. Det är mest flickor, resor och pengar där också. Och så är det då min tur.

Han lyfter koppen och så försvinner han iväg när han studerar kaffesumpen där i botten. Det är tyst. Efter en stund ser han lite obekväm ut men säger inget. Det tar en bra stund till innan han säger något igen. Jag börjar också känna mig obekväm nu. Skruvar på mig.

“Dig måste jag varna” säger han. “Jag ser en älg som kanske ändar ditt liv” och han ser in i mina ögon. Hans blick är sorgsen. Han verkar lite besvärad över att säga det. Sen berättar han om henne i fönstret med det ljusa håret. Liksom för att lätta upp stämningen. Hon som ser efter mig. Hon som jag hoppas skall vara brukspatrons dotter där i Voxna men som senare visar sig vara någon annan som jag då inte ens anar finns. När vi så till slut tackar för oss och går ser han på mig och säger “ta det försiktigt”. Och jag glömmer alltihop med tiden. Som man gör.

Trettio år senare säger det pang där i spöregnet. Spådomen har sedan länge förbleknat. Jag är på väg till min övernattninglägenhet i Gävle. Åker en nyluktande bil som bara gått femtio mil. Kul att köra. Skjutsade Karin till Hudiksvall för en undersökning i Datortomatografen tidigare under dan. På vägen hem brann generatorn. Bärgaren kom med den här hyrbilen. En större robustare bilmodell än vår egen lilla röda Renult.

Det tar en stund att fatta att något händer. Jag trycker ner bromspedalen och får stopp på bilen. Ser inget. Lysen fungerar inte längre. Jag måste ha kört på något. Jag rör på en arm. Den fungera. Den andra med. Jag famlar med bältet får upp det. Glassplitter överallt. Rutan är trasig. Det regnar in. Taket snuddar mitt huvud. Intryckt. Jag känner med handen i huvudet. Känner att jag är blöt där bland glassplittret. Blod eller vatten? Jag vet inte. Det gör i alla fall inte ont. Öppnar bildörren. Benen går att röra. Går att få loss. Jag kan stå upp. Ser inget. Det är mörkt. Det iskalla höstregnet vräker ner. Jag hör något vid sidan av vägen. Det måste vara en älg. Det är en älg jag kört på. Den trampar där i diket. Spasmiskt. Men jag ser inget. Vad gör man? Jag ringer 112. Berättar att jag precis kört på en älg. “Är det några personskador frågar damen”. Jag vet inte. Det var en halv minut sedan. Men det gör inte ont någonstans. Frågan är vad det där blöta i håret är? Så jag säger att jag inte vet men att jag tror det är OK. “Jag kopplar dig till polisen” säger damen och är borta innan jag ens hinner reflektera klart över skadesituationen. Och polisen svarar. Jag får ange läge. Dom säger att en jaktledare kommer ut. Lägger på. Jag är själv igen. Empati får man söka någon annanstans.

Så jag ringer hyrbolaget. Dom säger att dom skall ringa en bärgare. Jag står där i regnet. Det är höst och det är ett kallt och ett ihållande höstregn. På gränsen till snö. Det var frost i morse. Älgen hörs inte längre. Den har nog dött där bakåt någonstans.Dit där jag inte ser. Eller kanske har den gett sig iväg. Jag hoppas på det. Att den klarade sig. Det är brorsan som dödar älgar inte jag. Det kommer en bil. Jag sträcker mig in i vraket och slår på varningsljusen. Ställer mig på vägkanten. Den åker sakta förbi. Ögon ser mig. Kör över min kofångare. Det skramlar till lite i kvällen och den är borta. Jag sparkar bort den från vägen när bara bakljusen syns där långt bort. Det tar nog en timme. Jaktledaren kommer. Han har en stark ficklampa. Vi letar upp älgen. Den ligger död i diket femtio meter bakom min bil. Den har nog brutit nacken säger han. Vi går tillbaks och han lyser på bilen som är totalförstörd. Han säger att jag har haft tur. Hans kollegor anländer med en traktor. Den som skall forsla bort älgen. Jag får sätta mig i jaktledarens varma bil för att vänta på bärgningsbilen. Jag är genomblöt men här inne är det varmt och gott.

Bärgaren kommer efter ytterligare en timme. Han säger också att jag haft tur. Så jag har väl haft det. Jag kan inte bedöma det. Jag litar på dom som är vana. Jag får åka med till övernattningslägenheten. Ser mig själv i spegeln. Inget blod. Inga synliga skador. Ja, några små rispsår. Ringer hem och talar om. Duschar av mig glas. Jag står där länge. Försöker skölja av mig olusten på samma gång också. Jag kommer att hitta glas i öron och hår veckor efter. Men jag har haft tur. Jag lever.

Dagen efter är det arbetsdag. Min upplevelse är inte värre än bussförseningar, sjuka barn och annat där i fikarummet. Alla har ju sitt. Det blir inte ens en notis i någon tidning. Det är först senare jag tänker på mannen med spådomen och och undrar om det bara var en slump det där påtvingade bytet av bil tidigare under dagen?