Category: Betraktelser & Berättelse

Vad spelar det för roll? Varför försöka förklara fascinationen med blåljuset för någon som inte vill se det. Som är så upptagen av “Farmen” och “Så skall det låta”. Varför? Det är såklart meningslöst. Om du inte kan paketera dig själv i en kostym som får dom att avundas ditt nya vackra jag. Om du inte låter Martin Timell säga orden. Om du inte samtidigt erbjuder droger och enkla vägar till lycka. Det finns ingen anledning att göra det. Så skit i det då! Eller kan du inte? Kan du inte hålla käft? Klarar du inte av att skriva “Har lagat köttbullar” med ett bifogat foto en enda gång. EN ENDA! Gör det nu. Försök. Ge folket vad dom vill ha. Det är ju “gilla” markeringar du vill ha. Visst är det? Sådana som Darin får om han säger att “han skall gå och skita”. 347 stycken på fem minuter. Men du är för feg din jävel. För nykter. Måste halsa det som är kvar i den där flaskan eller röka den där hemrullade som du har undanstoppad innan du vågar. Din skit! Ditt fega kräk!

Det finns kurser för det där. Hur man får många retweets på twitter eller många “gilla” på facebook. Blir populär. Du borde ta en. Träna på det och bli en engagerad medlem av enmeningssamhället. Få till timingen. 140 tecken. Mellanslag räknas. Då fungerar det. Men använd inga svåra ord. Vill du dessutom ha med dig språkfascisterna “sär skriv” inte. Det är det värsta brott du kan göra. Sånt förstör dagar för folk. Men framförallt, det är inte vad du skriver som räknad. Det är vem du är. Det är enkelt. Du minns väl hur det var på grundskolan. Det är exakt samma sak här. Så bli vän med dom där populära. Nej fan inte Perssons pack. Dom drar bara till sig dom där fula håriga intellektuella tjejerna. Ta Engmans kapell. Där finns dom vackra rakade tjejerna. Blondinerna. Låtsas vara kompis med dom. Häng där framför scen och morsa lite nästa gång dom spelar. Per kanske vinkar åt dig om du stirrar stint på honom. Plåta, lägg ut. Kompisar emellan. Tagga. Alla kommer att gilla dig. Lycka. Bättre än ett skitigt fånigt löjligt blåljus som knappt syns för det är så jävla mörkt, dystert och skittråkigt. Det händer ju för fan inget i det där blåljuset.

Hjälper inte det så får du satsa lite högre. Thomas Ledin. Han kan det här med klichéer. Ring upp honom och prata en stund gamla kompisar emellan. Va fan han är ju Sandvikare. Bandyn förenar er. Snacka bandy. Berätta om det på fejjan. Oj! Sen är du kung. Inte för en natt. För alltid. Men framförallt koncentrera dig. Skriv kort. Välj bort det svåra. Ingen kommer att fatta det ändå. Skriv om sprit. Det fungerar nästan alltid. Skit i blåljus och sån jävla dynga kompis. Bli lycklig med oss!

Ibland är det så jävla skönt att skriva en text. Lite som att vara förstoppad och till slut äntligen kunna skita. Samma känsla av lättnad. Som om det var någon annan som ville att den skrevs och man bara är ett verktyg för det där andra.

Hon kysste henne, Det var så förbjudet så egentligen borde det inte hända. Hon borde ha förhindrat det. Men det var över nu. Så hade hon verkligen kysst henne? Hon ryggade tillbaks naturligtvis. Ville kanske inte bli kysst just nu, eller kanske inte bli kysst av en kvinna, eller av den här kvinnan. Men kyssen brände på hennes läppar. Hon såg på hennes som satt mitt emot. Ljust, verkligen ljust, blonderat, rufsigt hår. Rödmålade läppar. Gröna ögon. De grönaste ögon hon någonsin sett. Ögon med en intensiv blick som lite retfullt var riktad rakt in i hennes blå. Utmanande. En mörkblå klänning. En ljus kappa. Smal. Långbent. Så som hon hade velat se ut själv. Läderstövlar. Högklackade. Svarta. Såg på handen med ringen som närmade sig hennes. Guld. Inte en förlovningsring. Inget annat heller. Bara en ring. Långa röda naglar. Smala fingrar. Sensuella. En hand som las ovanpå hennes där på bordet. Smekte den försiktigt samtidigt som tåget bromsade in. En väntade hand, avvaktande och sen borta. En kvinna som reste sig. Inte såg sig om. Gick av tåget och lämnade henne ensam kvar. Ett tåg som satte sig i rörelse igen. Två blicka som åter möttes. Ett par hos en sittande kvar i sin stol och ett par gröna från en långbent blondin på perrongen. Ett tåg som bryter blickar med rörelse. Kvar, bara en hand som har värmen från en annan hand som ett minne i sig och läppar som lärt sig längta efter något mer.

Det är med vinylskivor som med Jesus. Jesus pratar om kärleken och Gud men människorna glömmer såklart allt det där pratet om kärlek och hyllar Jesus och hans mamma och lite annat folk runt omkring honom istället. Skapar avgudar i form av symbolen Jesus på Korset som man kallar konstverk och som går att äga trotts att den förkunnare dom hyllar tydligt är emot sådan dyrkan. Samma sak med vinylskivorna alltså. Folket gillar helt enkelt fysiska saker. De har definitivt prioritet över kärlek i Jesu-fallet och själva musiken i vinylfallet. Det ger ju liksom ingen status att gå runt att älska alla eller att ha enkla toner som ingen utanför kan beundra snurrande där i huvudet.

Förpackningen är otroligt viktig för oss tydligen. Oftast viktigare än innehållet. Jodå jag förstår det konstnärliga både i en Jesus avgudabild, ja eller staty då, och ett välgjort skivkonvolut. Men om det är så att det verkligen är just det vi är intresserade av så finns det massor av konst att se och känna på utanför religions- och musikindustrin. Popkonsten lever väl fortfarande och det finns ännu mer att hitta i den världen om man nu njuter av just det.

Kvalitet (/sprak) säger vissa (/sprak). Värmen (/sprak) i ljudet (brum). Jo, jo. Det analogas (/sprak) förträfflighet över (/sprak) det digitala. Ja det kan vara så under optimala förhållanden och med ett tränat öra. Men bara ett fåtal som hävdar detta har verkligen den utrustning som gör det här möjligt att höra skillnad och ännu färre det tränade örat. En effekt som försämrade ljudet skulle ge samma varma (brum) vackra (/sprak) ljud (/sprak). Se där en pryl som gå att inhandla dessutom. Man blir säkert ännu lyckligare om man har två. Eller om den har ett rör i sig.

Men prylar är väl såklart som nallar för vuxna. Tröst i en trist vardag där man tar emot skiten och inte vågar göra det där man egentligen vill. Musiker skulle man kunna tro var befriade från mycket av det här. Det handlar ju trotts allt om något så pass ickemateriellt som musik, Men det finns ingen bransch där en gitarr med anor eller antalet gitarrer, effektpedaler, mickar, plektrum som x använt, eller vad det nu är har så stor betydelse. Man blir också chockad över alla “jag har träffat y eller spelat med z”. Som om det skulle förändra den egna musikprestationen liksom. Har du skakat hand med Bob Dylan så är du än bättre musiker än om du inte har det liksom.

Jag bryr mig inte så mycket om Jesus ärligt talat. Hatar inte så mycket heller och det är väl mer åt kärlekshållet än inte anta jag så hans grundbudskap tycker jag fungerar även om en personlig Gud för mig är rent nonsens. Tonerna finns där dom också. Jag slänger skivorna (eller ger bort dom) när jag har samplat av musiken. Några har jag kvar som kompisar spelat in. Vore ju taskigt att kasta dom. Men sånt där kan man bara göra som o-cool gubbe från Los. Ni coola bör nog låta bli sådana experiment och handla vidare. En gång o-cool alltid o-cool sörru!

Inatt fullmånenatt. Tyvärr inte molnfritt här i Los men blåljuset kommer att finnas där ändå. Molnen kan inte hindra det helt. Det är bara inte lika häpnadsväckande starkt som det annars skulle vara. Jodå jag kommer att stå där inatt och hänföras av det blå ljuset mellan träden och de svarta skuggor som bara månen och natten kan frammana. Svartare än det becksvarta i dom skuggorna finns inte. Svarta hål i vår egen värld som slukar allt ljus. Däri bor all världens djävulskap. Så man håller sig borta från dom om man inte vill bli uppslukad av det onda och det djävulska för evigt.

I deras motsats, blåljuset, finns däremot hopp om allt som är bra och skall bli bra. Det är i allt det här som det finns en liten chans att se något av skogens mest skygga väsen. Var det inte en älva där i skogskanten alldeles nyss? En liten liten djävul där i skuggan bakom trädet? Är det verklighet allt det här eller är det bara fantasin där inne i huvudet som spelar mig ett spratt? Igen och som den alltid gör. Den som vill skapa nya världar. Befolka nya världar. Frigöra och älska. Men låt det vara så då. Kanske var älvan ett rådjur egentligen. Kanske var djävulen en ekorre om man tittade mer noga efter.

I min värld finns friheten att byta skepnad när blåljuset lyser. Den blir enklare att leva i då. Precis som jag kan göra det när jag förvandlar mig till varg och fäster mina intensiva gula ögon på månen och ylar allt vad jag kan i blåsljusnatten. Ylar för att jag får leva och tänka som en fri varelse i förändringens tid. Ylar för alla som inte kan yla, som inte törs yla för att dom inte längre tror eller bor bland dom som inte längre tror. Ylar tills jag blir hes. Ylar tills natten tagit mina rädslor, min frustration, bitterheten och ersatt den med lugn, tillförsikt och hopp. Som ett primalskrik där i natten, en bön om lugn och ro och ett liv att leva på ett sätt som jag vill leva det. Sen gå in. Somna. Sova. Drömma. Vakna. Ta tag i verkligheten i en ny dag. Tills nästa blåljus, då det händer igen.