I dagens Svenska Dagbladet kräks en kulturjournalist över alla skitböcker som ges ut idag. Kulturredaktionen formligen översvämmas enligt honom av skit idag när folk starta förlag höger och vänster och mitt emellan. En stund senare läser jag i förordet till en bok att William Golding’s Flugornas Herre blir refuserad 21 gånger innan den blir antagen. Behöver jag nämna att Golding får Nobelpriset i litteratur 1983. Steven King,s Carrie refuseras trettio gånger. Ett stycke från wikipedia är skoj
“King threw an early draft of the novel in the trash after becoming discouraged with his progress writing about a teenage girl with psychic powers. His wife retrieved the manuscript and encouraged him to finish it. His advance for Carrie was $2,500, with paperback rights earning $400,000 at a later date.
Bonniers refuserar Pippi Långstrump. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Det ser lika ut inom musiken, inom konsten, i uppfinnarvärden, i modevärden.
Ja det finns mycket skit. En guldtacka framför en hungrig har inget värde. Med det menar jag att inget har ett absolut värde. Det finns inget som är “BRA”. Bra kan det bara bli i en betraktares öga och i och med det betraktat efter en måttskala. Låt mig ta ett exempel
Jag gick på van Gogh museet i Amsterdam någon gång på 80-talet med min fru. Medan hon knappt gick att få därifrån så var det möjligen fina men ganska tråkiga “bilder” för mig. Väckte inget i mig. Mina referensramar var andra. Några veckor senare kunde jag uppskatta Bror Hjorts grejer och i sanningens namn mer än van Gogh. Sedan dess har jag läst biografin om honom och vet mer om honom. Har lärt mig att se på konst på ett annat sätt och idag skulle ett besök ge något annat. Mina referensramar har ändrats. Visst, jag noterade redan då att Bror Hjorts museum var mycket mer blygsamt än van Goghs. Men jag har för vana att avgöra själv inte efter vad andra anser.
Bert Karlsson brukar säga att en artist skall ha en historia för att vara intressant. Det är anledningen att vi skapar lättigenkännbara ikoner i musikbranchen som historier vävs runt. Historien blir halva grejen. Har man läst om Vincent van Gogh så blir onekligen hans konst också intressant på samma sätt som Lim Johans konst blir det.
Även dom som sitter på musikförlag, bokförlag, konsthallar sitter med sina referensramar. Av refuseringarna att döma så kan man konstatera att man inte verkar ha en genomgående god förmåga att varesig kunna bedöma vad som kommer att sälja (Beatles, Lindgren etc) eller vad som senare kommer anses vara stor litteratur/konst/musik (van Gogh, Golding etc). För fast dom sitter där så gavs det ut en massa skitlitteratur också tidigare. Vi kanske läser 80-90 böcker romaner här i huset varje år (lite osäker på siffran). Större delen är skapliga, en del ren skit och några få bra. Domen fäld från mitt referensverk dvs intresse, bakgrund, rådande mode, formatering och förpackning då. Så visst skulle man väl kunna säga att det gavs ut en massa skit förut också. Men det är lite det som är grejen med läsandet. Även dom här böckerna som inte ger något uppenbart ger ändå något som då kanse inte är helt uppenbart. Nu säger vän av ordningen att han/hon inte har tid att läsa skit, dricka blenden whisky, lyssna på skramlig musik eller vad det nu är. Men jag säger. Kanske missar du något stort just då. Kanske är det just där som det stora ligger. Det var sådana som du som brände van Gogh tavlor innan han kom på modet också. Därför att det var skit.
Jag välkomnar mängden litteratur, musik, konst som översköljer oss idag. Älskar det. Jag är ju själv en del av denna flod av skit som öses ut genom min musik. Kulturjournalisterna tar tag i det dom kan känna sig säkra på. Oftast då sånt som kommer från dom stora och etablerade bolagen. Skulle nog skriva ALLTID men det finns undantag. Men jag är säker på att en ny tid kommer också här. Vi har redan sett en stor boksuccé försäljningsmässigt födas från ett fristående förlag (Fifty Shades of Grey). Vi kommer se film och musik födas på samma sätt. Vi har rätt att kräva att kulturjournalisterna gör sitt jobb och hanterar den här floden åt oss. Det är dom som skall hitta guldkornen. Inte på samma sätt som Rapport väljer sina nyheter, det som är stort i Amerikanska nyhetssändningar ÄR DEFAKTO stora nyheter här, utan genom att läsa/lyssna/titta förbehållslöst på det som finns i den där floden av skit.
Om Golding blir refuserad 21 gånger så kan man vara ganska säker på att det finns massor av geniala alster som hamnat i soptunnor, i lådor och i glömskans arkiv. Många har gett upp ännu tidigare såklart. Många redan när Svenskläraren i grundskolan slår ner på språket med rödpennan i högsta hugg, naturligtvis utan ork att samtidigt uppmuntra. Som lärare, vän eller innehavare av en maktposition så är det vår uppgift att förhindra att folk inte slutar med det dom VILL göra. Vi må tycka vad vi vill om det dom gör. Vi har rätt att framföra vår åsikt också men INTE på ett sådant sätt att dom som producerar den där floden av skit slutar att producera. Läs, lyssna, se, upplev det som flödar i skitströmmen. Bli själv en som kastar ut saker i den. Jo då. Dom flesta kommer att tycka att det du gör är skit. Kanske har du turen att bli en som man satsar på. Chansen ökar om du känner någon som finns där eller om du redan har en historia. Men för de flesta av oss kommer det vi gör anses som skit. Det sker efter att man läser ett stycke av det vi skrivit, lyssnar på tio sekunder av den musik vi gör, ser på vår konst i en mobiltelefon. Skit är det innan någon säger att det inte är det.
LEVE SKITEN!
