Category: Betraktelser & Berättelse

Vi har några speciella ljud som vi lever med här ute i skogen. Det som får mig att tänka på det just nu är hundarna. Hundarna som skäller mot eller efter något. Det är jakthundar så det kan vara lodjur, varg eller rådjur eller bara en full måne som får dom att skälla eller kanske ett bortvillat troll eller en tomte. I början undrade man ju. Nu är man van. Jakthundar skäller ibland, det är bara så och inget mer med det. Men man kan vara säker på att det är smällkalla vintern då och att den kommer att fortsätta ett tag till.

Ett annat säkert ljud och ett tecken på att vintern kommit på allvar är skotrarna. Om dom vrålar lite varstans då vet man att snön kommer att ligga kvar. Hörs dom på bara några enstaka ställen är det osäkrare. Då är det bara dom som inte kan hålla sig som är ut och testar en sväng. Då kan snön vara borta dan efter.

Februari är rävarnas tid. Man hör skrikande barn där ute i skogen under nattens sena timmar titt som tätt den tiden. Men det är bara rävhanen som lockar till sig sin hona. Vackert tycker säkert hon. Mystiskt, lite spännande och svårt att sova till tycker jag.

Tredje ljudet kommer med dagsmejan. Motorsågarna. Folk sågar det som skall bli ved nästa säsong. Lite senare när man börjar se lite gräsmatta igen kommer vedkaparnas thjiiiii-ing, thiiii-ing. Veden sågas upp och läggs på tork. Då är det liksom vår på riktigt. Efter allt det där så får faktiskt fåglarna och vinden fritt spelrum. I alla fall ett litet tag för sen är det sommar och gräsklipparnas tur. Så fort det är en solstrimma som tar sig igenom där bland molnen så brakar det loss. GrrrrrrrRRRRRrrrrrrRRRrrrrrRRrr över bygden hela sommaren med ett kort uppehåll för skratt och sång under midsommarnatten.

Så i augusti börjar det smälla. Det smällar med täta intervaller. Man tränar på skyttebanorna. Plockar fram sina älgstudsare och gör jaktproven. En månad senare smäller det mer sällan. Då faller en och annan björn och älg för jägarnas kulor.

Men hösten för också med sig ljudet av uppvarvade folkamotorer. Bärplockarnas bussar brummar fram genom bygden oftast med höga varv och utan något som ens närmar sig godkända däck eller fungerande kopplingar och växellådor. En kort stund innan hösten tar ett riktigt grepp finns dom här.

Och när dom sen tystnar så kommer den där första snön. Jägarna drar sig tillbaks in i stugorna och året med ljud här i skogen tar ett nytt varv genom tiden så fort den första snön faller någon gång i mitten av Oktober.

Nämner man rasism (som jag häromdagen) eller barnpornografi eller feminism så är det som om folk slutar läsa och redan vet vad det står utan att behöva läsa eller försöka förstå ett ord av vad som står. Man är bara emot det vet man. Någon annan slags hjärna tar liksom över. En som är fylld av svartaste mörker. Hat.

Men man måste kunna prata om saker och ha olika åsikter. Till och med få ha idiotiska åsikter. Det är liksom människors grundläggande rätt. Och visst det pratas och hatas om chokladbollar, tårtor, sagofigurer i spaltmeter efter spaltmeter. Sida upp och sida ner. När ämnet är uttömt (om det nu någonsin blir det) så pratar man om dom som pratar om chokladbollar, tårtor och sagofigurer. Fyller återigen spaltmetrarna. Samtidigt som ett gäng Romer inte släpps in på en krog nere i Göteborg. Achmed jagas hem av ett gäng med järnrör utanför Täby. Mustafa får inte jobbet för att han heter just Mustafa. En professorn i fysik kör tunnelbanetåg för att han kommer från något “skumt land”. Det som sällan får plats i spalterna därför att pseudodiskussionerna pågår ständigt och fyller medierna. Riktiga saker som händer hela tiden. Vardagliga händelser som var och en förtjänar att finnas där på förstasidan av vilken tidning som helst.

Jag förstår att det finns människor som tycker symbolerna är viktigare än verkligheten. De trygga diskussionerna. Det är OK för mig. Jag skriver bara vad jag tycker. Sådana som mig kan sällan förändra någon eller något. Jag är bara en o-cool gubbe från Los. Samtidigt blir brunskjortorna i Europa fler igen. I Sverige också. Dom hindras liksom inte av pseudodiskussioner. Dom stoppas bara av reell handling och genom att gå på djupet med varför dom finns här och blir fler. Det är dom och ni som prioriterar pseudodiskussionerna som finns i mina mörkaste mardrömmar. För ni, ni jobbar mot samma mål.

Det börjar, tror jag med den blå cykeln eller de röda lackskorna. Någonstans runt tioårsåldern. Tron att man kan bli lycklig bara om “det” eller “det” händer eller finns. Sen vrålar det bara på. “Det” händer när man träffar den stora kärleken. Efter första sexet. Efter examen. Den nya stora kärleken. Efter ännu en examen eller efter ännu en. När man får det där jobbet, bilen, huset. När showen, produkten, boken, tavlan man knåpat ihop blivit en succé. När man blir den erkände artisten, målaren, författaren, balettdansösen, vetenskapsmannen, elitidrottsmannen… När första barnet kommer…

Och det vrålar på och man hänger med eller också får man en sån där stund i stormvrålets öga där man kan titta på det där vrålandet som en betraktare och inser att man hela tiden har missat att se, känna, lyssna på allt det där lilla därför att det stora och enkla, pråliga, högljuda tagit så mycket plats. Trängt sig fram med sitt starka enfaldiga ljus och sina enkla hypnotiska melodier. Att allt det där man egentligen sökte fanns där omkring en hela tiden. Att det alltid finns i överflöd och det är bara att ta för sig av överflödet. Gratis och fritt. Njuta av det. Att promenaden till postlådan inte på många sätt skiljer sig från promenaden upp på scen för att hämta det pris man tilldelats. Man kan bara prisge sig själv i slutänden. Det finns ingen universell kraft som bryr sig. Ge pris till sig själv kan man bara göra om man ser. Om man lyssnar. Om man känner. Öppnar sig för det lilla omkring sig. Lyssnar på honom eller henne med den svaga stämman istället för han eller hon med den starka rösten. Filtrerar det enkla och ser det komplexa där bakom. Ställer skärpan bakom det självklara.

En del åberopar Gud när man inser enkelheten i livet och det stora som finns i pyttesakerna runt omkring oss. Jublar halleluja och frälsning. Dom som behöver en kontrollerande kraft och en chef. Andra ser naturen och lagarna och kan sväva där fritt där utan rädsla och utan chef. Hur spelar ingen roll. Se det, höra det, känna det är allt. Det enda som behövs.

Bara om man lärt sig känna, kommer en smekning på kinden från någon man tycker om eller älskar vara värd lika mycket som ovationerna och jublet från premiärpubliken. Bara om man lärt sig se kommer frosten på trädgrenarna en vanlig morgon i November att vara lika vacker som supermodellernas, artisternas och kungligheternas bling-bling även om de låg i ens säng. Bara om man lärt sig lyssna kommer den försiktiga vindens spel i björken en regnig och tråkig dag vara vackrare att lyssna på än kassaapparaten som fylls med kundernas pengar på väg till ens egen ficka eller de högljuda falska tungor som lovar guldet och de gröna skogarna. Och vi kan redan känna, se och lyssna. Vi har alltid kunnat det!

Allt finns där. Det som de flesta av oss glömde där omkring tioårsåldern eller när det nu var när vrålet startade där inom oss. Att vi redan är unika och vackra. Att det finns en plats reserverad för just oss personligen i den här världen. Att vi är mästare och ljuvliga i det vi gör oavsett vad andra tycker. Vi befinner oss ovanför allt det. Existerar. Det är bara att lägga sig på en gräsmatta en sommardag. Ligga där och titta på molnen och förundras. Se dom fara förbi, omforma sig. Se svalorna som leker där uppe. Svirrar och kastar sig ner i en slags euforisk sval-glädje okänd för oss men möjlig att känna. Njuta en ljum vind som tar tag i en lock av ens hår och leker med den, smeker en kind så kravlöst som bara en vind kan. Finnas där. Leva där. Ta in det. Ha ett sammanhang just där i den stunden. Man behöver inte mer.

Du säger att jag svamlar såklart. Det enkla talar så. Vad kan vara bättre än en större LED-TV eller en pseudodiskussion till. Fler som kysser ens fötter eller strör lovord om ens person. Pengar. Mer. Större. Men det är inga sanningar jag försöker predika. Alla väljer sin väg. Köp dig fri om det är din väg. Mig kvittar det.