Category: Betraktelser & Berättelse

Går runt på Erikshjälpen i Edsbyn. Sonen vill hit och hitta lite “indistuff” som han uttrycker det. Frun och sonen kastar sig in i shoppande och själv går jag bara runt lite och tittar och lyssnar på Edsbymålet. Det jag ibland hör också mig själv sjunga på där hemma. Det känns hemvant när man hör andra ha dom här sköna tonerna i sitt prat. Hemma liksom. Jag blir lite sorgsen. För jag hör inte hemma här längre. Hör jag hemma någonstans längre? Träffar Keka och vi pratar lite. Jag är glad att känna igen någon. Ser att så flera andra känner igen mig. Ett liten flin, ett försiktigt hej, en extra lång blick, men det är sällan jag känner igen någon. Det har gått för många år nu. Också det är sorgligt.

Hittar ett gammalt tangentbord för trettio spänn som jag köper. Kan byta ut mitt som resettar sig med jämna mellanrum. Jag är kräsen på bord och det här känns helt OK. “End” sitter på “fel” ställe. Kommer att bli jobbigt att skriva ett tag. Niklas och Karin hittar betydligt fler saker. Fyller en kundvagn. Bra. Syftet är gott och pengarna går till något bra här.

Träförädlingen ligger bredvid. Det luktar farsan här ute. Den här lukten satt liksom i hans kläder. Det är en trä/terpentin/metanol blandningen som finns här i luften. Lite stickande. Men det är väl träförädling det luktar egentligen. Andras farsor, som jobbade här, luktade väl precis likadant. Jag luktade antagligen såhär också under rockåren då jag jobbade här.

Vidare till Bollnäs. Karin fyller bilen med ramar och färg. Konsten lever tack och lov. Handlar lite krubb och sen hemåt igen. Pizza i Alfta för att slippa laga mat ikväll. Vidare igen. Bergen är tydliga överallt här. De älskade bergen som man ser nu men inte såg som barn. Det är inte mycket Gotländsk eller Öländsk horisont. Man måste upp högre på bergen för att se den. Handritad darrande horisont inte linjalrak och självklar. Nere i dalarna finns den inte. Det är skillnad upp mot Los. Finnbosättningarna här uppe ville se långt åt alla håll och byggde husen högt uppe på bergen. Det var ett mildare klimat där också än i dalarna. Dom gillade skogen och jag gillar skogen. Det lite dystra, lugna. Men jag gillar det öppna också. Måste ha båda. Visby var hemmahamn för vårt krigsfartyg. Ön gav ljuset och vyerna. En Gotländsk flicka valde mig istället för båtens snyggaste hottaste snubbe. Varför fick jag aldrig veta. Sånt hände aldrig i Edsbyn. Men vad spelade det för roll när havet och horisonten låg där rak och stilla sådär långt långt borta och man kunde se åt alla håll och solen dränkte sig i havet på kvällen och föddes ur det på nytt varje morgon. Det öppna som man bara inte kan låta bli att älska och förföras av.

Det öppna och det dunkla. Jag behöver båda. Skogen för lugnet och återhämtningen. Det öppna landskapet för euforin. Jag är avundsjuk på dom som kan välja en artist, en låt, en textrad, självsäkert och självklart EN av vad fasiken som helst. Den ser inte ut så min värld. Har aldrig gjort. Jag lyssnar lika gärna på hårdrock som klassisk musik, gillar svetsning lika mycket som blommor. Gillar det enkla lika mycket som det svåra. Måste ha allt. ALLT!!! Allt är ofullständigt och måste vara det.

Svänger in på gårdsplanen. Den gamla skolan står kvar. Väl här är det hemma. Min lilla bubbla. Bubblan som skulle kunna stå var som helst och ändå vara hemma och trygghet. Nu slö lördagkväll. En whisky. En brasa. Lugn och ro.

När Astrid Lindgren blir rasist med sin “negerkung” så är jag det också. Tyvärr är det bara så. Samma med TinTin. Belgien har sin historia i Kongo (Kung Leopold) som är hemskare än hemsk men den är och bör vara en del av Belgien. Den skall aldrig glömmas. Jo, man sa neger när jag var ung. Visste inte bättre. Det var en sensation när man träffade en mörkhyad första gången som barn. En som var väldigt annorlunda än dom man var van att se. Han berättade om övergrepp och hemskheter som han blivit utsatt för i Amerika pga sin hudfärg. Det som var mest chockande vara att det var i Amerika som allt gott kom ifrån som detta kunde hända. Men jag tog in det och tyckte det var för jävligt helt enkelt. Likafullt var han en neger. Den förste vi sett där i byn. Neger precis som negerbollarna vi ibland åt. Man sa så om mörkhyade då. Inte många av oss hemma där i byn tänkte “neger” som ett skällsord och det är fortfarande inte det för mig idag heller inuti mitt huvud. Framförallt och ovanpå detta var denne svarte man en intressant människa som hade något att delge och han förändrade i alla fall min syn på världen och det goda Amerika. Han var bara en annan människa från någon annanstans och som kallades neger pga sin hudfärg.

Sen fattade man ju att “neger” var inget som mörkhyade ville bli kallad. I Amerika var det ett nedsättande ord och automatiskt år det så här också. Så man slutade kalla mörkhyade för det. För mig var det “svart” det betydde. Inget nedlåtande för jag har aldrig sett hudfärg som något som skiljer människor från människor. För mig är alla individer. Så “negerboll” fortsatte jag att säga – den hette ju så. Tills jag insåg att det också är rasism. Jag förstod bara inte bättre.

Så jag insåg att jag är en rasist av värsta sorten men försöker bättra mig. Jag säger “chokladboll” numera men tycker nog innerst inne att den kunde heta negerboll lik förbaskat för så fort jag ser en är det det jag tänker. Liksom fettisdagsbulle heter som den heter fast än mina gener har gett mig en fet kropp och folk skrikit “fetto” åt mig mer än en gång. Kan liksom inte se kopplingen lika tydlig som alla tydligen kan när det gäller “negerboll”. Men med lite vilja och en högre röst så skulle det naturligtvis gå. Men jag vore naiv om jag trodde att ett namnbyte skulle förändra något. Men vi lever i en tid när “städerskor” blir “lokalvårdare” för att höja deras status. När man på allvar tror att man gör skillnad genom att göra språkliga justeringar på allehanda områden. Ytligheten firar triumfer i min tid. Enmeningssamhället.

Det finns ungdomar som kallar tjejerna “fitta” eller “hora” och tjejer som kallar killarna “bög” utan att vara nedlåtande på samma sätt som våldtäktsmannen är när han säger (och tänker) “fitta” och “hora” eller när våldsmannen med sin egna osäkra sexuella hållning skriker “bög” innan han slår. Ord är ändå bara ord och handlingar är ändå handlingar och viktigare i min värld. Det är det som finns i huvudet när ordet uttalas som är det viktiga. Vi gamlingar minns hur man förfasade sig över våra svordomar som unga. Men dom flesta av oss som slängde sig med dom blev skapliga medborgare lik förbannat. Ja rasister blev vi ju precis som alla andra som läste Astrid Lindgren och TinTin, men i alla fall.

Men jag säger som sagt inte “negerboll” längre. Jag tänker det bara i mitt rasistiska huvud när jag ser dom. Men det är ett positivt ord för mig där det inte ens finns en koppling till en enda mörkhyad människa. “fitta” och “hora” använder jag inte alls eftersom de är negativt laddade ord också inuti mitt huvud. Ja “bög” använder jag efter som bögarna gett sitt tillstånd och smart nog avdramatiserat ordet. Neutraliserat det. Ja det finns väl fler ord också. Men grejen är ändå alltså vad jag avser när jag säger eller tänker ordet. Är avsikten nedsättande? Spelar det någon roll? Eller lever orden för sig själva liksom?

En kompis i Ghana har berättat att vita benämns som “vita spöken” där. Tror det används lite nedsättande så där som “neger” gör. Försöker tänka mig en “vit spökboll” och hur jag reagerar på det när jag får höra det. Hur tänker jag? Ja först skulle jag nog fundera över det nedsättande i det hela. Men jag skulle ha svårt att ta det så i alla fall om den smakade gott. I alla fall skulle det vara skillnad mot när den store svarte mannen som rånar mig kallar mig ditt vita spöke med mord i blicken. Hursomhelst har jag ett val om jag skall skapa dramatik kring “ordet” eller det folk tänker om oss vita spöken. Så när min kompis kallar mig ett vitt spöke inför sina vänner känns det mest lite skoj. Jag vet liksom att han respekterar mig och där finns det viktiga.

Jag har ingen mer point med det här inlägget än att konstatera att jag liksom många med mig tyvärr är rasist. Vi som tänker “negerboll” (och är därmed rasist av värsta sorten) men fegt säger “chokladboll” eller fegt förresten, snarare gör det av respekt för känsligheten.

Jag har aldrig medvetet behandlat eller tänkt på någon med en annan etnicitet på ett annat sätt än vilken annan i min omgivning som helst. Jag har hört elever och kamrater berätta om den vardagsrasism dom utsätts för och jag blir heligt förbannad varje gång. Lika heligt förbannad som jag blir som när jag inser att frågan om huruvida man skall säga “negerboll” eller “chokladboll” överskuggar dom verkliga viktiga frågorna. Där till exempelvis en buss inte stannar för en svarthårig kille som står och väntar i regnet. Där en kvinna med ett svårstavat namn inte får jobbet. Där stora läppar eller en stor näsa eller en annan färg på hyn eller en afrikansk inspirerad frisyr på en barnboksfigur lyfts upp på förstasidorna när de egentligen är pseudofrågor och effekter av ytligheten den här tidens människor livnär sig på när människor samtidigt misshandlas och dödas för sin hudfärgs skull.

Jag respekterar människors åsikter, hudfärg, likaberättigande, religion och etnicitet. Där, för den tron, finns det enda kriget värt att kriga om du frågar mig. Jag skiter i alla ordbyten och alla ytligheter även om ni kallar mig för rasist. Jag tycker bara att de viktiga och brännande frågorna förtjänar alla ord så att de löses innan orden (och hatet som bygger avgrunder mellan oss) gödslas över pseudofrågorna som de gör idag.

ps Jag är naturligtvis tveksam när jag bestämmer mig för att skiva det här inlägget. För så många är det här det laddade området. Därför kommer ilskan och hatet att göra att många inte vill förstå vad jag egentligen säger. Det ingår i hela saken. Att kunna leva med just det är min tvekan innan jag lägger ut det här. Men jag älskar människorna men inte allas åsikter. Det här är min åsikt i denna fråga. ds

Man skulle kunna tror att solen inte skulle gå upp den här dan. Tre dagar tidigare hade den stora flodvågen rullat in och i tre omgångar förstört hela deras livsmiljö. I dess spår hade eldar härjat. Så motsägelsefullt. En flodvåg som föder elden. Eld som med brinnande raseri förgör det som vattnet inte nådde. Så dagen efter kom det första fallet av den dödliga pesten. Alla kände den. De blå blåsorna på kroppen. Den plågsamma men ändå turligt nog snabba döden som följde när den drabbade spydde upp sina inälvor just före slutet. Historien levde kvar om hur den för bara några få decennier sedan nästan utplånat människorna som bodde här i viken. Det fanns dom som ännu mindes hur liken hade staplats i högar och eldats upp på nätterna så att stanken av brinnande kroppar legat stark över staden nattetid. När den drog sig tillbaks den gången var det bara ett fåtal levande kvar. Dom som kände sig utvalda. Dom som var tvungna att snabbt bilda nya band med varandra för att livet skulle gå vidare. Det hade det gjort. Tills nu.

Det tog tio dagar för pesten att ta ett ordentligt grepp i staden. Ta barn från föräldrar. Dela på makar. Trolla bort hela generationer av människor. Värre den här gången än förra gången. Nu fanns snart ingen ens som kunde samla ihop och elda upp liken. Förruttnelsens stank fyllde staden. Förruttnelsen som lockade till sig de vilda födosökande djuren. I mängder intog dom staden och frossade i obegränsad tillgång på föda. Dom få överlevande samlades för att just försöka överleva. Man var tvungen att ge sig iväg. Vattnet gick inte att dricka. Mat fanns inte längre. Så överlevarna vandrade upp i bergen. Ytterligare decimerade av ditlockade anfallande djur. Pesten spred sig fortfarande. Dom som drabbades lämnades kvar så fort blåsorna syntes. Det fanns inte tid för barmhärtighet längre.

Det tog fyra veckor att nå bergsposteringen. Nu levde sju unga kvinnor och en man. Ingen hade blivit sjuk dom senaste fjorton dagarna så man var var nästan säker på att pesten släppt sitt grepp. Bergsposteringen var öde. Också denna utpost hade tydligen drabbats men man kunde tydligt se att liken här bränts innan människorna gett sig av. Men vattnet var drickbart här och mat fanns i överflöd. De närmaste månaderna sökte man fler överlevande i de närliggande bosättningarna. Man vandrade vida omkring men alla städer låg öde. En homosexuell man och sju unga kvinnor var de enda överlevande. Gud fnissade lätt i sin himmel.

Sitter på kontoret och låtsasjobbar igen. Känns som vanligt. Det gamla tangentbordet “resettar” sig fortfarande var tionde sekund så jag tappar ett ord här och där och skrivbordet är belamrat med den vanliga elektroniska bråten. Men ett nytt år, 2013, är det. Man lever. Bara det! Tror på ett bra år. Det tror jag alltid. Har trott det även dom år som blivit för jävliga. Så det hjälper ju inte men det är som det är och om ett år vet man hur det blev. Om man lever när det nu blir då såklart. Sånt vet man inte heller något om och just det blir liksom tydligare med åren. Det blir viktigt att inte kasta bort dyrbar tid.

Hur blev förra året då?

Ja fyra skivor släppta i form av två album. Spretigt, skramligt och härligt precis som jag är. På allvar för mig men knappast för musikeliten varesig lokalt eller annorstädes. Gör man något för att det är roligt så är det liksom inte på riktigt. De seriösa förväntas ha en tanke med sina verk och det är lite svårt och på allvar sådär. De har jobbat hårt med sina till slut oftast ändå mediokra texter och dussinmusik som ändå till slut är precis som min. Varje gång jag hör intervjuerna där de lokala kollegorna förklarar att de tänker “lyckas” så måste jag fnissa lite. Det är nog världens sämsta affärside’! Att bli musiker med siktet inställt på att lyckas. Man är inte stjärna och lever definitivt inte automatiskt på sin musik bara för att man är med i Ljusnan, Ljusdals Posten och i SR Gävleborg. Men det är som ett spel där alla låtsas. Kan inte hjälpas att jag tycker det är komiskt. Vad är det för fel i att bara ha kul? Det kan ändå vara på allvar, i alla fall för en själv. Men egentligen stör det inte såklart. Det finns mycket bra musik lokalt. Där är det viktiga. Vad som presenteras – eller lyckas om man så vill – är mest beroende av kamratlojaliteter på hög eller låg nivå ändå.

Även om glädjen över att ha hittat tillbaks till musiken är stor så är glädjen över skrivandet ännu större. Vet inte vad som hänt men det har varit så jävla roligt att skriva text under det här året. Samlade det mesta i ett dokument och det har blivit en förbaskat massa ord. Skrivit lite längre grejer också som ännu så länge fått stanna på hårddisken. Har i och för sig alltid gillat att skriva men det har aldrig blivit så här kontinuerligt. Men det handlar såklart mycket om att det har funnits tid. Men precis som musiken så har jag ingen större ambition med skrivandet utan det är bara lustdrivet. Så det jag skriver är naturligtvis inte heller på allvar. Det överlåter jag med varm hand till dom pretentiösa återigen. Språkundervisningen i skolan fördröjde kanske det här med fyrtio år men tog inte död på det helt och hållet och det är det viktiga ändå till slut.

Sen då. Ja jag letar fortfarande jobb. Som 56-åring är man inte attraktiv på arbetsmarknaden. Det finns naturligtvis en rimlighet i det också när Gävleborg har Sveriges största ungdomsarbetslöshet. Dom borde komma före. Det fåniga är att jag blir sittande med händerna fastbundna på ryggen istället för att vara aktiv som t.ex företagare. Det finns inte så många som är beredd att göra något eller har någon bärande ide’ att göra det på. Skapa arbetstillfällen istället för att konkurrera om dom. Men “pratarna”, dom som pratar om det och hur andra skall göra det – istället för att göra det själv – har liksom tagit över världen. Men det är väl helt i linje med övrig samhällsutveckling där det ser likadant ut. Man tjänar ju mer på finansiell verksamhet och spekulation också än att bygga och tänka fram saker. Men kanske har det alltid varit så. Det riktiga blir riktigt först några år senare när dimmorna lättat. Då har allt trams blandat sig med luften och är borta ur historien och kvar är bara väsentligheterna.

I Gävle träffade jag Vickan och Daniel två gamla elever. Daniel pluggandes på högskola och Vickan jobbade på Cafe’t som hon ville. Om jag känner henne rätt så har hon tagit över det om några år eller skaffat ett eget. Hon berättade också om Tess som skulle till USA. Som gammal lärare som predikar “leva” blir man glad av sånt. Kurrar lite liksom.

Hur som helst är det i framtiden vi lever idag. Den tänker jag ta tillvara på och är glad att jag får vara med idag också.