Category: Betraktelser & Berättelse

https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/veeqwl/indiska-gar-i-konkurs

Eftersom kedjan drevs med passion.

Katten och jag sitter i ett moln. Ja katten ligger. Sover. Verkar ha det riktigt bra. Ja och jag med. Mår ganska bra allså. Eller mer än bra. Ute dimma. Som det är när man befinner sig i ett moln. Hälsinglands tak ni vet. Molnigt.

Igår, samma moln, alltså dimma. Vid nära-tolv och läggdags tittade man ut i den där dimman och väntar sig dödens körkarl (är säkert en hen numera) komma körande med ett skramlande svart hästspann ut ur de vita och grå. Men några blöta rådjur var det enda man fick se (ute) igår när man vandrade upp för trapporna för att lägga sig. Skrämmande? Nope?

Kretskort från Kina har lämnat Hong Kong. Det flyter på. Men irriterar mig att man inte kan få samma service inom EU. Generellt har vi ett starkt storföretagsfokus hos oss. Det fattas liksom inte att smått blir stor. Mycket att lära av Kina där. Små företag klara av att göra egna plastlådor och förpackningslådor i fyrfärg för sina produkter där just av den anledningen. Ingen beställning är för liten. Hungern stor. Som det var här förr. Hunger har fått ge vika för en inbillad professionalism och nio till fem mentalitet.

Pensionär så jag får gnälla.

Bokföring här på morgon. Att sälja i ickenationell valuta genererar en massa bokföringsunderlag. Pärmar fylls. Tur att man inte har så mycket fart tänker man. Skulle man ens ha tid med annat då? Troligen inte.

Nu tillbaks till programmeringen. Radiovågerna och 802.11 framearna susar genom luften här i lokalerna. Roligt är bara förnamnet. Men trådlöst har problem som inte kabel har. Ner i kabel så fort som möjligt och så ofta som det bara går är definitivt mitt motto. Minskar problem med två tiopotenser. Aldrig trådlöst för att det är coolt.

Sen KISS. Det som alla ingenjörer skulle ha tatuerat på armen eller pannan. Keep It Simple Stupid. Nope varken Matter eller BLE Mesh gänget har någon aning om KISS. Ethernet och TCP/IP folket däremot har haft full koll. Därav spridningen och succén också såklart. Enkelt är vackert. Svårt är frånstötande och indikerar feltänk.

Satsumas är själva grejen den här säsongen och framåt. Älskar. Citrus över huvud taget. Det gör däremot inte min prostata som för övrigt väl har storleken av en satsumas ungefär. Gör gärna ont efter tillförsel av citrus. Som om det nu inte räckte med kyla. Men sluta äta. Nope. Man får offra sig. Ju.

Handlar sotarviskor på Amazon. Första gången jag beställt något där. Men snabb leverans. Ser bra ut. Fungerar kanske att handla där med. Ja åtminstone sotargrejer. Halva priset. HURRA!

Kortet jag programmerar ligger bredvid mig och blinkar blått och rött. “Kontrollen blinkar…“. Men det är Edsbyns färger. Bandy. Man vill sjunga hejaramsor. Men kan inga. Kanske räcker det med ett kort som blinkar rött och blått för att skapa en försäljningssuccé i Edsbyn. Valutan är dessutom SEK där. Enklare. Fast nåja. Hur tråkigt vore det inte med en sådan produkt.

Nu skall jag förhandla med den lilla katten om att få plocka fram ett papper ur högen som hon ligger på. Får jag det kan jag nämligen sätta igång att koda. Provisioning står på schemat idag. Bara en sådan sak.

@tahabuzdar7

? Brudarna – Åke Hedman

Frågar sig ocool gubbe som aldrig varit på TikTok.

Diwali idag. Så såklart är ljusen tända. Precis som de miljoner ljus som brinner i Indien. Finare än Halloween. Vad är viktigare än ljuset?

Men mörkret har tagit oss här i landet. Första morgonen det är mörkt när K ger sig iväg och mörkt när butiken stänger igen. Kämpa tänker man och snyftar lite stillsamt i sin otvättade armhåla.

Spotify tycker att jag skall spela in en video “till mina fans“. Ehhh… tänker jag. Fans!? Tänker man…

Segheten sitter kvar i kropp, den sitter i njurar, i hjärna och hjärta här på förmiddagen. Lunchkaffet mildrar allt det där en aning. Blir en skaplig eftermiddag. Nu kvällsskift. Man hoppas på kvardröjande kaffeeffekt.

Det är en lång marsch utan mål.

Höst ute. De flesta träd utom Tysklönnen och Flädern har tappat sina blad. Tysklönnen skiter i vintern. Står där ofta fullövad när första snön ligger och efter den andra och ofta tredje dämpen med snö med för den delen. Men med Flädern är det värre. Den fattar liksom inte riktigt det här med vinter. Är synnerligen trögtänkt och hinner frysa lite innan den drar tillbaks det den har i ådrorna och släpper sina blad. Man försöker viska snällt till den att det är dags nu men det hjälper sällan. “Kan själv” tycks den ropa ut och så står den där och lider när den första köldknäppen kommer. Amputeringen av förfrysna grenar får vi stå för sen på vårkanten. Då är det inte lika muntert i Fläderlägret.

Tysklönnen kan tydligen döda en häst om den vill. Flädern en människa. Otrevliga typer båda två egentligen.

Soffan är min vän under större delen av helgen. Borde ha bytt däck. Men det får bli nästa helg. Gamla trötta gubbar och allt det där…

Fast idag då äntrar jag kontoret tydigare än vanligt. Hinner läsa igenom en del. Det är den stora genomläsartiden just nu nämligen. Antagligen det som tröttar ut mig också. Mycket blir det för en liten hjärna som min. Den bågnar. Ja redan innan.

Men uppe på banan igen alltså, ja eller bananen, för jag halkar iväg i nedförsbackarna i princip utan styrsel. Okontrollerbar ocool gubbe.

Fast fortfarande finner jag det gott att leva. Enklare dessutom. Vet inte om jag förtjänar detta goda liv egentligen men här är jag då ändå. Tar för mig för att jag kan.

Inga mardrömmar på sistone. I alla fall inga värre. Det är skönt. Sover som en stock nämligen. Sex timmar på raken. Högst ovanligt här. Men det var någon natt nu som jag låg och funderade. Mindes när jag var barn och marorna reda mig varje natt utan undantag. Jag var jäkligt mörkrädd. Att gå vägen från sängkammaren till toaletten i mörkret var en helvetesfärd där på natten. Först skulle man gå förbi rummet. Måste titta in såklart. För vilka monster och andra obehagliga varelser kunde det inte finnas där? Sen köket. Samma där. Ja och sen svänga av till toaletten. Brorsans rum. Var dörren stängd så var monstren utestängda men var den öppen fick man stålsätta sig där också. Ja och så skulle man öppna dörren till toaletten… Ja ni fattar. HEMSKT. Värst av allt var att man sen skulle göra samma resa tillbaks. Toalett till sängkammare. Varje natt samma sak. Jag mot monstren.

Somna var inte lätt det heller. Släkte man ljuset så stod dom där och tittade på en. Monstren. Eller kröp under sängarna. Låg där och lurade. Ibland fanns farsans stora varma hand att hålla i som tröst när man somnade. Det hjälpte.

Men det blev enklare. Man växer ifrån. Glömmer det fula. Till slut var det jag som följde alla hem efter skräckfilmerna på bion. Något som i teorin låter bättre än i verkligheten när man sen skall gå ensam hem till sig själv. Men alltid mycket enklare de promenaderna än de jag som barn haft mellan säng och toalett. Mycket enklare.

Jag känner fortfarande monstrens blickar från mörkret men har dom inte tagit mig än så…

Fast rädslor för saker… Ofta är man väl helt enkelt rädd för att bli just rädd. Ja och det känns ju fånigt för där har man ju egentligen rätt OK kontroll. Man kan bestämma sig för att inte bli rädd. Fast tyvärr fungerar det nu inte så i huvudet för de flesta av oss. Spiralen mot den kallsvettiga upplevelsen. Lättvidgad.

Fast jag har ofta undrat varför jag var så mörkrädd som barn. Vad jag vet så hade jag en rätt trygg tillvaro. Men det är väl antagligen fantasin. Den rider mig ju idag också. Spelar sin egen musik och gör sina egna spratt. Fast kanske är jag bara ovanligt feg. Ja troligen.

Hur som helst. Ny vecka föröver. Det gillar jag. Tror som varje annan veckas början att jag skall få massor gjort. Vet dock att det aldrig blir i närheten så mycket som jag tror. Finns ingen självinsikt och förmåga att lära sig av de tidigare erfarenheterna där. Sådan varelser brukar dö ut. De som inte anpassar sig till verkligheten. Må så ske. Men helst inte denna vecka…