Categories
Betraktelser & Berättelse Status från tomten Swedish

Tomtens rapport 1 + 2 + 3

Flyttad till https://www.tomtensdagbok.se

Hej Tomten här.

Statusrapport 3 (fast egentligen 1 + 2 + 3)

Tanken vara att ge en första statusrapport redan förrgår men vår pepparkaksfabrik gick sönder och började spruta ut citronsura lakritsbollar istället för söta goda stjärnformade pepparkakor, så jag var tvungen att ta renarna och åka dit och laga maskinerna. Ja, nissarna gjorde jobbet såklart. Det var som vanligt musen jojje som hade byggt bo på ett kretskort i en av kontrollpanelerna. Såklart kortslutit sött och surt blandarna och fått lakritsmaskinen att jobba på för fullt. Jojje är sådan. Är det vinter och kallt letar han alltid upp något varmt och skönt ställe och där lägger han sig och sover. Oftast utan att tänka närmare på var han lägger sig. Tyckte väl en pepparkaksfabrik hade sina fördelar kan man tänka. Men när vi väl hade hittat honom och han förstått vad han ställt till med så ångrade han sig såklart. Han pep och pep och pep. Han älskar nämligen jul han med. Nu bor han här hemma med tomtemor och mig. Har fått ett hål strax bredvid öppna spisen där det är varmt och gott. Lite gröt skall vi väl också få över till den lille krabaten. Men ost får han vänta med till julafton. Jojje gillar ost. Massor av oss. Alla sorters ost. Så det blir en perfekt present till honom.

Ja som sagt jag hade tänkt skicka en daglig rapport över läget här i skogen till er mina närmaste kamrater så att ni känner att det är lugnt. Alltså ta det lugnt ni så står vi för jäktet. Det är liksom meningen med allt det här.

Pepparkaksfabriksproblemen kanske får till följd att vi måste kalla in trollen för att hinna med allt i år. Men problemet med dom är att dom bara kan jobba på natten. En enda solstråle och dom blir till sten. Och så kan man ju inte ha det. Dessutom är dom vresiga och sura av sig så en del nissar vill helst inte jobba med dom. Därför har nissarna lovat att lägga på ett extra kol. Ja, alltså man säger så eftersom gamla lokomotiv eldades med kol och gick snabbare när man stoppade i några fler. Så gör man naturligtvis inte med nissarna. Gröt och pepparkakor är det som får fart på dom. Sen vill som såklart ha julmust. Varje dag tjatar dom. Men icke. Här blir det ingen julmust förrän kvällen före julafton. Punkt, slut och slutdiskuterat.

Önskelistorna bara rasar in. Dom från alla barnen är för det mesta ganska lätta att hantera. Roliga spännande leksaker har vi ju fabriker som tillverkar alla dagar hela året, dygnet runt. Det är värre med dom önskningar som kommer från vuxna. Mamma Agda i Västerås och Pappa Leif i Stockholm önskar sig t.ex. “Snälla barn”. “Snälla barn” vad är det för en önskning? Alla barn är väl snälla! Eller? Vi tog upp det där på stora julmötet och kom fram till att det var “lugn och ro” dom egentligen menade. Man kan ju tycka att dom kunde kläckt ur sig det från början. Ja kläcka ur sig säger man bara för att hönorna… Ja ni fattar. Lugn och ro kan man naturligtvis trolla fram. Det är inga problem. Men vi tänker lite finurligare. Får alla det dom vill så blir det liksom lugn och ro av sig själv och då blir alla nöjda och glada ändå. Så det är så vi jobbar. Men det är såklart en massa att tänka på för att få till det. Ger vi lilla Tanja den tjutande brandbil hon vill ha så tycker kanske inte pappa Peter att det blir så mycket lugn och ro. Så då får vi försöka hitta på något annat till Lilla Tanja som hon blir minst lika glad för. Ja det är ett otroligt fixande och trixande.

Våra nissespejare rapporterar att dom flesta barn sköter sig och är snälla där ute. I lördags var det en Kinesisk pojke och en tigerunge i Indien som inte ville gå och lägga sig. Det var nog allt. Alla andra barn i hela världen verkar ha varit snälla. Men vi zoomar in lite extra i dom här tiderna såklart. Men det gäller ju att vara snäll hela året. Jag menar hur skulle det se ut om det räckte med att vara snäll i några veckor för jul. Vi är tomtar inte lättlurade.

Men vi gillar jul här. Mest bara för att människor börjar bry sig om varandra. Visst det är kul med alla presenter också och all mat och all godis men alla har det inte så lätt under julen. Att vara snäll innebär också att dela med sig till dom som inte har det lika bra som en själv. Och snällhet gäller förresten lika mycket för vuxna som för barn. Så hitta på olika sätt att hjälpa. Hälsa på en gammal ensam tant eller farbror på ett ålderdomshem som inte har någon som hälsar på. Skänk en slant i en insamlingsbössa. Lägger alla en krona blir det till miljontals kronor. Lägg ut mat till djuren. Sen framförallt var snäll mot dig själv också fira den jul dom just DU vill fira. Säg nej till att fira andras jul i år. Det förtjänar DU.

-3.3 grader under snön. -18.8 i luften. Soligt. Renarna mår bra. Nissarna mår bra. Trollen snarkar. Full produktion.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Time to call this a day

Skall pulsa ut till vedboden och hämta en korg ved. Sen skall det inte bli mycket mer den här kvällen. Jo, tända en brasa, äta lite och försöka hålla mig vaken där i soffan så att man kan kolla in “Tack för musiken”. Avspänt och koncentrerat på just musiken förra säsongen och det var trevligt. Vissa tycker såklart att “trevligt” är nedsättande men inte jag. Jag är en enkel människa som gillar det folkliga. Sen kanske jag knoppar in där i soffan också. Speciellt en sån här kväll när snöovädret yr utanför husknuten. Brasan i öppna spisen gör sig liksom lite bättre då och man måste ju helt enkelt hämta täcket och sno om sig där i soffan också vilket inte gör det nämnvärt lättare att hålla sig vaken. Men vad fasiken gör det. Vem bryr sig om en o-cool gubbe här upp i skogen snarkar lite i soffan en fredagskväll. Det är sådana vi är vi gubbar. Lite som stämningshöjande kurrande katter med våra snarkningar där i soffan om fredagskvällarna. I alla fall från vår synvinkel.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik Swedish

Fjorton låtar till som kommer passera obemärkta förbi

Fredag. Sista november. 2012. Tiden flyger fram. Jag tror att mitt tredje album ligger klart här i mina datorer. Tror inte att jag kan göra mer åt det här nu. Ja det är klart att man skulle kunna det. Men då behövs resurser. Resurser som jag inte har. Tanken var ju att använda andra musiker på det här albumet och en extern producent men det blir så jäkla slött och ointressant med människor som inte orkar bry sig så jag skippade det. Just glädjen är viktig för mig. Så viktig att jag hellre skippar sånt som tar bort den och hellre gör något som inte är lika bra. Det enda jag kan hoppas på är att människor kan se hjärtat som finns i den här produktionen. Förhoppningen om det är ju ganska liten såklart i den enfrastid av ytlighet som vi lever i. Men man kan hoppas i alla fall. För sakens skull.

Att göra något som kritiker, radiofolk eller andra i musikbranchen bara kommer att filtrera kan såklart vara rätt jobbigt när man faktiskt lagt rätt mycket möda på att få till det. Men så är det ju såklart för dom flesta. Vi är rätt gråa vi som gör jobbet liksom och sen är det lite grädde där på ytan som tar åt sig äran. Orättvist kanske men vi har väl också behov av det där. Att det finns gudar eller stjärnor. Alla kan ju inte vara det då skulle ju själva iden falla . Nu är jag inte en som vill och söker ett genombrott. Långt ifrån. Jag är nöjd med att få sitta här i skogen och göra musik och faktiskt ha lyssnare. Jag är ju ändå en o-cool gubbe. Det förpliktigar. Otroligt nog är det ändå så att det finns folk som lyssnar och i det känner jag stor ödmjukhet och glädje. En hit skulle förstöra det liv jag lever just för tillfället och är inget att längta efter.

Den här gången blir det ingen promotion alls. Inte för att jag ansträngt mig så otroligt mycket tidigare heller men några mail har jag ju slängt iväg. Nu får det vara nog med sånt. Den här skivan får liksom bara finnas ändå för det är ju ändå så det blir till slut ändå. Som det skall bli.

Så här kommer fjorton låtar till som kommer passera obemärkta förbi. Liksom diffundera ut i universum. För mig också efter en kort tid eftersom jag snart håller på med nya låtar. Lite som buddistisk sandkonst. Den där sista dan i repan för trettio år sedan skulle man ju inte kunna tänka sig det här å andra sidan. Fru och barn kommer att skämmas som vanligt. Synd om dom men det hör till det också när gamla o-coola gubbar gör det dom måste för att överleva. Får försöka kompensera det med presenter. ;-/

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Bara en sten

En liten jävla sten. Det enda som finns kvar. “Va fan är det här.” Undrade han. Det borde ha funnits smycken och kontanter. Men inte då. En stenjävel i ett träskrin. Skrinet säkert mer värt än stenen. En grå vanlig liten skitsten.

Hans farsa dog några dagar tidigare. Hans rika farsa, Han som sålde skogen, hundratals hektar, och gården, den stora, när hans mamma dog och han stack ut i världen. Reste tamefan överallt. Gjorde av med en jävla massa pengar. Förverkligade sig själv som han sa gubbjäveln. Rätt åt honom att han åkte på den där stroken när han kom hem så att han hamnade på det här förbannade hemmet. Hade varit lam och inte kunnat prata. Klart han hade varit hit några gånger men hade äcklats av att han dräglat och mumlat. Inte fattat ett dugg av det han försökte få fram. Gubbe! Inte orkat lyssna. För det mesta hade han bara lagt fram frukten eller vad han nu hade med sig och sen sagt hej och gått igen. Inte klarat av att stanna.

Drygt trettio tusen på bankkontot och en sten det var det enda som fanns kvar. Trettio lök som skulle räcka till begravningen inte mer. Helvete! Han hade räknat med att kunna betala av sitt eget hus med arvet nu när gubben var död. Men det sket sig alltså. Han hade levt upp alla pengarna den fan.

Han kastade stenen i papperskorgen och tog skrinet med sig. Begravningsbyrån behövde instruktioner och han tänkte åka förbi dom innan han åkte hem. Skrinet fick han väl behålla som ett minne. Fanns ju inte annat kvar än det arv han fått som förskott efter sin morsa. Skitgubbe! Så han gick. Stängde dörren till rummet där på hemmet.

I papperskorgen låg stenen och mindes. Ja, alla vet inte att stenar kan det. Vet inte ens att stenar har ett “jag”. Obildade är vad dom är. Men varför skulle dom inte kunna det? Den kände sig väl lite förorättad av att så bryskt blivit förpassad hit men accepterade sitt öde. Stenar har en annan tideräkning och det skulle komma andra tiden det var den helt säker på. Bättre tider. Som när den låg där uppspolad på stranden vid Stora barriärrevet och den vackra kvinnan tagit honom i sin hand. Hållit honom och gett honom som ett minne till den gamle mannen. Sagt att den alltid skulle påminna honom om dom Australiensiska vindarna och om dagarna här på revet. Dom hade blivit vänner här. Hon bara några och tjugo, från Danmark och han sjuttiofem,. Nej ingen kärlekshistoria. Bara vänskap. Vänskap mellan en kvinna som var vacker som kvinnor är i den åldern och han en skrynklig, senig gammal man. Stel och krokig. Dom hade träffats en kväll och bara börjat prata om det dom såg. Sen hade det bara fortsatt. Dom hade suttit där på dagarna och diskuterat världen. Snorklat tillsammans och sett havets under. Sen pratat i timmar om det. Legat på en filt på stranden under natten och sett upp mot universum. Pekat ut de olika stjärnbilderna för varandra. Två så olika människor som här på andra sidan jordklotet känt en osannolik gemenskap under några dagar. Som om dom var födda femtio år tidsmässigt fel i förhållande till varandra men i allt annat hade allt gemensamt.

Nu fick han stenen av henne. Det var hennes sista dag. Hon skulle resa hem och det var dags för henne att ge sig av. Han skulle vara kvar några dagar till och sen åka ut i bushen. En kram. Tårar och sen stod han där själv med bara stenen kvar. Dagen efter hade han köpt en ask av en Kines och lagt stenen där. Bevarat den som ett minne av det som med all säkerhet skulle bli resans höjdpunkt. Bevarad för att påminna honom om just det. Värd allt i värden och så hade det naturligtvis blivit.

Allt är sällan vad det ser ut att vara och värdet hos något är något väldigt subjektivt om man nu törs tänka själv såklart.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

o-ljuset

Den bryter igenom molnen, fullmånen strax innan tolv. Jag vandrar runt med tandborsten i munnen på väg till sängen och boken. Jag ställer mig framför fönstret. Fönstret som vetter ut mot skogen och ingenting. Eller snarare mot det liv vi inte ser. Österut. Måste stå där en stund. Fullmåne och snötäcket ligger. Jag blir inte besviken. Blåljuset finns där. Träden lämnar markanta, inte helt svarta, snarare mörkblå, skuggor i o-ljuset. Gnistrandet, som av miljarder och åter miljarder ädelstenar, finns inte riktigt där inatt dock. Min skatt. Inte som den kommer fylla natten längre fram i vinter. När man bara står där och häpnar. När det är kallare. När det är mer och lösare snö. Första gången jag såg det var första vintern efter att vi flyttat ut hit till skogen. Att se vinternatt utan inverkan av artificiell belysning fick mig att häpna många nätter. En stjärnhimmel så tydlig och klar, oändlig och mäktig och så blåljuset då. Svartaste natt när o-ljuset ändå lyste upp allt som om det var på dan. Magiskt.

Sen dess har det varit många andra nätter när jag stått här och rofyllt ser ut över blånatten. Älvors och andra varelsers värld. Bara ett fönster som skiljer en nästan naken o-cool gubbe från en annan värld utanför fönstret. Jag är nöjd över att få stå här en stund. Upplyft av det jag ser. Upplyft av det jag kan ana mig till. Tänderna är rena och jag kan gå och lägga mig igen.

Månen lyser in genom en springa mellan gardinerna i sängkammaren. En liten punkt av koncentrerat månljus, intensivt vitt, på min del av sängen. Som om universum tar i med hårdhandskarna och säger “lägg dig ner och sov i natten gubbjävel”. Och som gammal o-cool losgubbe lyder man såklart universums röst.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Att uppskatta det självklara

Sex grader kallt ute. Jag sitter i ett uppvärmt hus. Ingen självklarhet som det var en gång i tiden. Jag tar det inte längre för givet. Under några år levde vi på marginalerna ordentligt och jag har verkligen suttit och frusit i dom här lokalerna. Kodat och frusit så att kroppen har blivit stel och orörlig och hjärnan nästan packat ihop. Så kan det glamorösa företagarlivet också vara. Men det snackas väldigt lite om baksidan.

Men det bra är så klart att man lär sig uppskatta det självklara. Förnöjsamhet över det som andra inte ens noterar. En läxa värd att lära.