Category: Betraktelser & Berättelse

En död farsa har kan väl också förtjäna en tanke på farsdag. Han som fanns på morgonen men inte på eftermiddagen den där första fina vårdagen 2003. Dagen jag grät och grät och grät tills det inte fanns mer tårar att gråta. En farsa som kanske inte alltid var närvarande men som var så lik den jag själv blev till slut. Med intensiva eldar brinnande för det du var tvungen att få göra för att kunna överleva. Liksom jag idag.

En farsa uppväxt utan egen far. En farsa som blev föräldralös innan han ens nått tonåren. Han som ändå blev en som var trygg och visste vad han kunde, men som inuti, men bara synligt i glimtar för den som kom nära, nog fortfarande var det där lilla rädda barnet från förr. Min starka farsa. Ja, jag älskade dig. Var glad att jag fick lära känna dig på riktigt dom sista åren. Att vi kom varandra nära. Att jag vågade säga att jag älskade dig. Är glad att jag fick hjälpa dig att till slut komma närmare din far. Vet att den kreativa låga som brinner inom mig, ibland med hot om att förgöra, oftast som den största gåvan jag kunde fått, härstammar från dig.

Jag minns inte längre ljudet av din bil, doften av dina kläder, ljudet av din röst. Allt det där som var så tydligt i mina sinnen under hela min uppväxt och större delen av mitt vuxna liv. Jag har fotografier, några träfat du svarvat och tavlorna du målade som ung. Men jag minns dig och är så oändligt glad att just du blev min far.

Han riktade pistolen mot tinningen. Hade nyss svept glaset med Absolut Vodka framför sig. Inget jävla citronskit. Bara vodka. Sprit för att berusa sig med. Pistolen, en tävlingsrevolver från hans ungdom, hade legat kvar i källaren med patroner och allt. För ett halvår sedan hade han fått domen. Det var liksom en smäll det också – som det här skulle bli. Alzheimers. Fucking jävla Alzheimers. Han skulle tyna bort. Inte veta vem han var om nått år. Skita på sig. Gå vilse. Inte klara sig själv tills han helt och hållit gick in i sig själv. Var borta. Skulle skämma ut sig och bli till åtlöje för alla sina sista år i livet. Lika bra att avsluta det nu alltså. Varit en stolt jävel hela livet. Hade fan aldrig bett någon om hjälp någonsin. Klarat sig själv. Tänkte fan inte börja be om hjälp nu. Ligga andra till last!? Aldrig! Nu fick han fixa ett slut själv…

Det var då en liten kvinna plötsligt stod där framför honom på bordet. En kvinna med en självväxt käpp i handen. Ett huckle på huvudet och ett randigt förkläde över en sliten klänning. Klädd som om hon var bondmora på en gård under tjugotalet. Femton centimeter hög. Hon sa något till honom. En pipig lite sprickig svag röst, så han fick böja sig framåt för att höra. Sa “va sa du?” och insåg med ens det absurda i situationen.

“Inte skall du skjuta skallen av dig pöjk”

Alltså här satt han med en pistol riktad mot tinningen och en femton centimeter stor gumma står på bordet och pratar med honom. Va fan!

“vad har du med det att göra?” svarade han istället för att be henne dra åt helvete som han först hade tänkt.

“Det är jag som är tingeling. den goda fen” hon log mot honom.

Nu kunde han nästan inte hålla sig för skratt. Tingeling. Den där tjejen som flög med sitt trollspö och sprutade ut stjärnor ur sitt trollspö i Disneyfilmerna. Det här var ju absurt.

“Så då får jag önska mig något då?” sa han liksom för att ha något att säga.

“Ja det var därför jag kom” sa den gamla tanten.

Då slog det honom. Hade det börjat nu var det nu som hjärnan hade börjat brytas upp. Så mest för att säga något så slängde han ute den första önskan han kunde komma på.

“Då vill jag ha fred på jorden”

och sen tryckte han på avtryckaren. Inget hände. Han tryckte igen. Och igen. Och pang. Kulan gick in i hans hjärna. Slog sönder kraniet på andra sidan och tömde ut innehållet på väggen. Det sista hans medvetande registrera var stjärnorna från den lilla gummans käpp som spreds ut från hennes käpp åt alla håll från den och som – men nu var hans medvetande utsläckt – skulle avsluta alla krig på jorden.

Jag ser en kvinna från skolverket på TV berätta om pojkarna som inte når samma mål som flickorna. Hon strikt. Inte en slinga som ligger fel i håret. Glasögon ger ett trovärdigt men lite uttråkat intryck. En kvinna som sannolikt gjorde bättre ifrån sig än pojkarna när hon gick i skolan.

Ett litet laboratorie i källaren på KTH. En ensam man jobbar där klockan elva på kvällen. Om tjugo år kommer han att få nobelpris för det han just försöker förstå i dom datamängder som han precis sitter och analyserar. För tio år sedan en pojke som likt andra pojkar i klassen inte imponerade i skolan.

En ung flicka. Vacker på unga flickors vis. Populär. Bäst i klassen. Ser det som ett personligt misslyckande om hon inte får högsta betyg. Inget hon brinner för. Möjligtvis killar. Om fem år sitter hon i kassan på ICA.

En annan flicka. Ung. Intensiv. Kan allt om motorer. Har hängt med sin motorintresserade far sedan hon kunde gå. Kommer inte att få behörighet så att hon kan gå den biltekniska utbildning hon velat fortsätta med på gymnasiet. Om tio år gråter en av hennes lärare när hon berättar för honom vad reparationerna kommer att kosta.

En pojke. Diagnostiserad. Hanterad. Förminskad. Om han inte blivit det hade han förändrat världen. Sett nya samband mellan de fyra grundkrafterna som ingen någonsin tidigare sett. Nu blev han bara ännu en rektor.

En gosse. Skriver dåligt. Får höra det. Läser dåligt. Får höra det. Räknar dåligt. Får höra det. Får dåliga resultat på proven. Får höra det. Hemma bygger han de mest fantastiska figurer i lera men dom har aldrig någon sett.

Skolan är bra för dom som är bra på att anpassa sig. Människor är individer. Alla olika. Ju mer olika desto bättre. Det är inte formgjutna eftergivna människor som eleverna skall förvandlas till. Det är tänkande, kritiska, fristående, vetgiriga, konstiga, oförståeliga, revolutionerade unga som vi skall skapa. Ungar som svårligen passar in i någon fyrkantig ram. Det är bara dom som tar oss framåt. Dom anpassade håller bara med i evighet och till slut finns det ingen att hålla med längre ens för dom och då blir dom bara förvirrade och måste ledas därifrån. Betyg och prov mäter helt enkelt inte det som borde mätas. Kreativitet. Intresse för något vad det nu än är. Uthållighet. Intensitet. Vilja. Finurlighet. Intelligens. Kombinationsförmåga. Mätningar borde istället finnas där föör att hjälpa en människa att hitta sina talanger och hjälpa till att utveckla just dom talangerna. Det må vara mekartalanger, musiktalanger, lästalanger, memoreringstalanger, fotbollstalanger, varanästanneandertaltalanger. Utvecka. Tän eldar och underhåll eldar. Detta oberoende av vem som är mamma eller pappa eller vad farfar nu skapade. Revolution nu!