En fjäder sitter fast på en blodig huggkubbe på gården i Skåne. En fjäder som vinden tar tag i och för ut över havet. En vit dunfjäder från en gås som nyss var vid liv men som nu inte är det. Som ett under av evolverad konstruktionskonst flyter den fram där i luftlagren. Lätt, stark, varm, skyddande. Dansar uppåt, dansar neråt, tar fart, saktar ner, virvlar ystert längre och längre ut. Ibland nära vågorna likt en surfare för att rida på dom, pröva dom, ibland högt, högt upp som om den ville visa hur dess vingklippte nu döde bärare skulle ha flugit. Nu fri, fri att söka sina egna vägar. Danmark där på andra sidan blir dess mål. Det tuktade pilträdet fångar den som om det vore en vakt vid en spärrad gräns. Håller den kvar som ett enda vitt löv i sin kala höstliga nakenhet. Men fjädern sliter sig loss virvlar vidare. Följer uppvindarna. Ser molnen. Omsluts av molnen. Drar till sig fukten ur molnen. Blir tyngre än vad vindarna orkar bära och faller, faller, faller. Landar i den lilla flickans hår. Som snö. Som flickan tror är snö. Som hennes mamma låtsas är snö. Och stannar där. Virvlar inte mer. Behöver inte virvla mer. Vill vila där.
Category: Betraktelser & Berättelse
Förra hösten bestämde jag mig för att gå ned i vikt. Nej, jag tror inte på olika dieter. I mitt fall gäller det att ändra mitt levnadssätt för evigt. Jag är vegetarian och vi äter för det mesta ganska nyttigt när det gäller måltider men gillar godis, fikabröd och sött på tok för mycket. Sockerjunkie! Slarvar med för mycket bröd också som dom flesta. Så jag slutade med allt det där och gick ned tolv kilo utan större ansträngning. Åkte till Stockholm. Kände mig lätt och ganska nöjd. Höll mig från godis och sånt även då. Åt en Sushi och kom hem magsjukare än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Höll i sig i flera veckor. Tappade motivationen såklart och efter jul hade jag gått upp alla kilon igen och adderat några till.
Har försökt hitta tillbaks till den där “mooden” igen ända sedan dess utan att lyckas. Och det är där hela hemligheten ligger. Jag kan jobba som fan i månader med något för att få det klart. Sitta där på helkvällar och vardagsnätter och verkligen hata det jag gör men ändå få det klart. Det är liksom viljestyrka och envishet som är kraften bakom det. Men om jag på morgonen bestämmer mig (och ja jag menar det verkligen) för att “nu får det var slut på godis och fikabröd” så kan jag på eftermiddagen sitta där och äta just det. Vräka i mig.
Känner ju igen det här från när jag var rökare och ville sluta. Beroende beteendet är detsamma. Man faller tillbaks och faller tillbaks och faller tillbaks och till slut fungerar det. Man är inne i “mooden”. När det fungerar så blir man ju en mental “ickerökare” och efter några år fungerar det till och med att feströka lite försiktigt då och då. Tänk om man med rökande och supande också körde med olika dieter för att komma bort från beroende. Den här veckan skall vi bara röka cigarrer för att komma ur beroendet. Eller bara dricka Pernod. Nej, man måste ändra hela sin livsstil. Mindre energi in är det enda som gäller. Enkla fysikaliska principer.
Så nu på måndag då jävlar… Sen att det är två månader tills semlorna börjar finnas tillgängliga igen men tänker vi inte på nu…
Jag har brummat runt med snöslungan för första gången i år. Det enda motordrivna jag har som startar direkt. Promenerat ner till affären och köpt godis för hundrafemtio spänn. Kan ju ramla in halloweenungar och nog ger man heller godis än blir utsatt för bus. Fick insikten att jag nog borde ta upp det där promenerandet i större omfattning efter att kämpat mig upp på vår kulle. Döpt till “dödsbacken” efter idag.
Lärt mig att “Tårtan” spelades in på Hornsgatan 32. Kult (båda utläsningarna av det ordet fungerar) på min tid. Mina kompisar Esbjörn och Sluggo missade inte ett avsnitt. Själv lite mer avvaktande.
Nu dagens kaffekopp och ett tänt ljus (och lite stulet Halloweengodis). Skall författa några jobbansökningar. Ännu inte knäckt av alla nej och “ickesvar” men fattar att man lätt kan bli det. Hinner väl bli det än förresten. Vi får se.
Annars är det bra här uppe på kullen med utsikt över Losbyn. En o-cool gubbe är både o-cool och gubbe även idag. Trivs finemang med det.
Oljuset
Inatt lyste det upp igen, blåljuset. Inte ett uns av vitt fanns i det ljus som lyste upp natten i vargtimmen. Ändå var det så klart och upplyst att man kunde se allt där ute, hur tydligt som helst. Det är snön såklart. Den vita värld som nu hjälper till att reflektera det solljus som strömmar in på studs på månen. Det vita ljuset som förvandlas till det blåa ljuset när exciterade elektroner faller till andra energinivåer. Fotoner. Studsande åt alla håll som biljardbollar på bordets gröna matta. Vågor på samma gång, Som havsvågor som reser sig och bryts när de når grundare vatten.
Fascinerar mig detta ljus och kunde jag måla så skulle jag använda resten av mitt liv till att fånga det. En kamera kan omöjligt göra det rättvisa. Det kan jag inte tro. Jag kan inte måla, men en duktig konstnär skulle nog kunna fånga nattens eget ljus. Oljuset. Magikens timmar i vinternatten. För den som vill och har tid finns det där att se. Inga bokningar behövs. Inga dyra biljetter. Lika för fattig som för rik.
Åtta grader kallt här uppe på kullen betyder tio grader nere i byn. Under snön minus fyra. Det är vinter och jag står där länge och bara förundras. Är glad att jag fortfarande är en sån som kan det.
Nestor Nilsson
Farfar, taget med självutlösare omkring 1919-1920 skulle jag tro. Full av framtidstro någonstans i Klara i Stockholm. Han ville inte bli skogsarbetare eller bonde så han drog till Stockholm tidigt precis som vi alla gjort i min släkt. Hade bott här uppe i Los några år innan jag fick reda på att han faktiskt föddes här. En slump som är häpnadsväckande och inte blir sämre att min farsa och morsa hade sommarstuga två kilometer från där farfar föddes. Inte heller dom visste. Men cirklar sluts.
Farfar drog när farmor födde farsan. Alla barnen och tvånget blev nog för mycket för honom. Han blev sjuk. Jag har läst journalerna där läkaren skriver att han läste för mycket. Han som ändå till slut var tvungen att bli bonde för att kunna försörja familjen men egentligen ville så mycket annat. Han fick ge upp sina drömmar eller vad vet jag, kanske fann han dom igen. Levde många år på gatorna i Stockholm med demonerna i famn. Vad jag vet träffade min pappa honom bara en enda gång, tidigt femtiotal.
En sorglig historia alltså. Men på det här kortet är Nestor Nilsson full av framtidstro när han testar sin nya kamera.
Den här låten Hedman – Nestor Nilsson är berättelsen om honom.
Visa dagar fungerar det bara inte. Idag en sån dag. Försöker mixa en låt. Det låter bara jävligare och jävligare. Försöker med en annan. samma resultat. Försöker lägga på sång men rösten bara kraxar. Det är nu man borde lägga ner. men jag är ändå en envis jävel så jag sitter ändå där hela dan. Försöker med texter, försöker med en ny låt. En påse halstabletter blir ändå en liten belöning i det hela. Har ett beroende av vicks blå. Lite löjligt sådär men passande för en o-cool gubbe från Los. Jag menar rockstjärnor åker in på rehab för kokain och sponken medan jag får ta mig ann ett vics-blå beroendet. Det är olika.
Såg ett hus till salu vid Ljusnan i Järvsö som drog igång flyttkänslorna igen. Men bor man i ett sånt här schabrak till hus är det inte bara att sälja och flytta. En köpare skall ha speciella behov för att ha användning av huset. Har man det så är det ju perfekt såklart. En lägenhet på 190 m2 med två öppna spisar uppe och drygt 200 m2 kontorsyta nere. Perfekt om man har ett företag. Knepigt om man inte har det. Men gillar det här huset också. Lagom avsides kontra byn men tillräckligt nära. Men kunde som sagt helst ha legat någon annanstans än i den här gudsförgätna hålan. Då när vi ville köpa huset och kommunen inte ville sälja var det nära att vi hamnade i Alfta. Där skänkte man nästan bort lokalerna. Men kommunen ändrade sig och vi blev kvar, Tyvärr idag. Livet hade sett annorlunda ut annars.
Ja nu är jag lite orättvis mot Los också. Finns mycket som är bra här. Skogen, alla sjöar. Björn, varg. Bra människor som står vid sitt ord. Människor mer komplicerande än vad man kan tro, men bra. Min första granne här under dom första åren gav intryck av att vara en enkel man av skogen och var väl mycket det också. Graningestövlar, Helly Hansen och alltid en rinnande snus. Det visade sig att han var bibliotekets störste lånare. Läste kopiösa mängder. Man skall inte bedöma människor efter det yttre. Lärde mig det den gången. Men det är väl ofta så Los självt också bedöms. Utifrån. Som lite mindre värt. Har märkt det under hela min företagskarriär. Är liksom lite skillnad om man kommer från Los med en ide’ än från Gävle. Samma sak när företaget behöver kapital. Inte många vet att hela Dustins affärside kommer från ett företag som fanns här på bygden. Dustin fick tag på kapital, det företaget gjorde det inte.
Här i Los och Ljusdal pratar politiker sig blåa om att vi behöver få in jobb. Då genom företag som skall komma utifrån. Då helt plötsligt regnar pengarna in. Ofta handlar det om företag som saknar förankring i bygden och kan dra nästa dag. Det är skillnad om man bor och verkar på orten och driver företag. Man blåser ogärna sina grannar och vill gärna kunna se dom i ögonen. Jag har mött tillräckligt med människor i den här kommunen under mina år här för inse att det skulle kunnat skapas lika många kvalificerade arbeten i kommunen som telefonarbetsplatserna idag erbjuder. Dessa broilerfabriker som äter unga på löpande band med dåliga villkor och subventionsätande verksamhet. Det andra som finns förblir smått, det som inte finns startas inte och det som behöver växa flyttar gör det någon annanstans. Allt beroende på brist på kapital. Folk har inte sämre idéer (eller huvud för den delen) ute på landsbygden än inne i stan.
Därför komma Ljusdal att fortsätta tappa invånare. Liksom Edsbyn och dom andra orterna runt omkring. Det finns inte längre människor som vågar tänka längre. Orter som Los och Ramsjö har ingen framtid i det här eftersom man inte har arbetstillfällen att erbjuda så att folk kan leva där. Snart inget högstadie på någon av orterna och begränsade handlingsmöjligheter när de stora kedjorna börjar leverera dagligvaror direkt till kund i större omfattning. Nästa våg av effektiviseringar och sparande är på gång som kommer slå hårt mot orter som Los. Lägre invånarantal i kommunen, högre medelålder kan bara få den effekten. Det finns bara en möjlig väg ut och det är samarbete. Här har man mig veterligen samarbetet bara en gång och det var när gruvan pumpades ur. Ett succéprojekt men ingen lärde sig att samarbete är metoden och lösningen. Det kommer aldrig komma någon utifrån och rädda bygden. Allt måste skapas och dras igång genom samarbete lokalt. Det är alla människor som redan sitter här med sina idiotiska projekt som vi måste stötta allesammans utan att lägga våra egna värderingar på dom. Det är människor som skapar saker. Det går inte att sitta i kommittéer och möten och bestämma vad andra skall skapa. Man måste stötta dom som redan skapar. Det är bara dom som kan och kommer att förändra saker. Sen må vi andra kanske inte fatta ett jotta av vad dom håller på med eller för den skull ens tro på deras ideer. Det är ändå dom personerna som sitter på lösningen.
Men det kommer aldrig att ske. Därför kommer byar som den här att dö. När det inte längre går att få tag på vicksblå så drar jag. Antagligen saknad av ingen.