Category: Betraktelser & Berättelse

Jag vaknar vid fyra. Min “vakna” tid. Vår och sommar är det runt denna tid jag brukar ligga och lyssna på fåglarna och se ljumma vindar leka med gardinen i det öppna fönstret. Tillfreds med att vara en av dom levande. Nu är det två grader varmt ute. Fönstret stängt. Fortfarande natt, Söndag morgon.

Jag går upp. Tar en banan. Ställer mig naken framför det stängda fönstret som vätter mot öster. Blickar mot Finland, Ryssland, Japan. Natthimlen är klar och stjärnorna gnistrar som diamanter där uppe eller nere eller därute. En riktiga klara natthimlen sådana som det kommer att bli många fler av under resten av hösten och vintern. Natthimlen är något alldeles speciellt här ute på landet. Det finns inte lika många ljus som stör upplevelsen som i staden och man blir ensam med universum på ett annat sätt. Liten, upptäckarsugen och fylld med vördnad över det stora ogripbara.

Jag är glad att jag kan stå där i mörkret utan rädslor för mörkret och se ut över världsalltet. Onåbar för spöken och småknyt genom ett inre lugn. Som barn kunde jag var livrädd för mörkret och det jag kände men inte såg. Inte längre. Jag har tillräckligt mycket liv och fantasi kvar inom mig för att förvänta mig att få se förunderliga ting.  Jag är glad för den sidan för även om den har mattats genom åren så kan jag fortfarande förundras över världen och tro och känna att där utanför fönstret finns det massor som vetenskapen inte känner eller kan förklara. Förunderliga världar, häftiga fenomen och skrämmande upptäckter. Kunskapsområden som bara väntar på att vi skall nå fram till dom och ta tag i dom. Att veta att den kunskapsresan kommer att fortsätta i  all evighet. Att allt det vackra vi ser och anar gömmer mer vackert och underbart.

Bananen är uppäten. Jag tassa in till sovrummet. Karin snarkar lite lätt, håller på att bli förkyld. Frasse katten som vill ligga nära väntar och jag kryper ner där i värmen mellan två jag älskar och somnar om med stjärnhimlar fortfarande kvar på näthinnan.

Och den ende guden materialiserade sig för den svartklädde självutnämnde gudsföreträdaren. Inte som en han eller en hon men som en liten, liten grå, helt vanlig, inte ens jämn sten. Just idag, en gråmulen dag där mitt på en grusplan framför en kyrka bland andra grå stenar.

– “Det är jag som är den ni kallar gud.”

och fortsatte

– ” “Jag” är egentligen fel. Gudomligheten finns inte i någon personlig form.  Det jag representerar behöver inte skepnad eller ett “jag” eller behöver ens befinna sig någonstans i tid och rum. Stenen som du ser är bara en del av universums all energi. Energin, det ni kallar gud.”

Den svartklädde prästen plockade upp stenen, höll den i sin hand, bollade med den och lät den sedan ligga stilla i sin öppna högra handflata, under en bråkdel av en sekund kände han svag insikt av vördnad. Men en helt vanlig sten bara. Kanske aningens lite uppvärmd av solen men annars precis som vilken annan sten som helt. En sån som skulle sagt “plopp”, inte “plask”,  om man kastat den i vattnet.

– “Men vi har byggt vackra katedraler till den ende gudens  ära, samlat guld och silver” sa prästen. “Dessutom trodde jag att du skulle visa dig med basuner och trumpeter som ljöd till din ära när änglarna bar ner dig till oss på jorden. Guden i sin härlighet  sittandes på en diamantbeströdd stol av solitt guld. Guden som bjuder in påven, ärkebiskopar, heliga munkar innan du bryr dig om en helt vanlig präst som jag.”

Stenen, för visst kom rösten därifrån?, sa

– “Gud behöver inga kyrkor, gud behöver inte er präster, gud utdelar inga straff. Allt det där är påhitt av människorna. Guld och silver representerar inte mer energi än något annan materia som finns i universum. Bajs och guld hedrar guden lika mycket, eller litet. Allt är energi och har samma värde. Den enda kyrka som behövs är universum och dess storhet. Den byggnaden är högre och mäktigare och härligare än allt som kan byggas med människohand.”

och fortsatte…

– “Allah, Jesus, Maria, Buddha och allt annat som framläggs som guds företrädare med regler och verk är bara påhitt och skräp som precis som den här stenen saknar annat värde än den energi atomerna de är byggda av representerar. Böcker och skrifter är sådant som människor hittat på, inte guden. Påhitt för att fängsla er, ge er ångest över livet och hindra er från att leva det enkla livet som ni egentligen borde leva. Skuld finns inte. Inte ens för massmördaren.”

– “Ingen människa kan representera mig för alla är redan gud, energi, alltså en del av gudomligheten, det gudomliga. Därför är du, svarte präst, varken högre eller lägre än påvarna, ärkebiskoparna eller den fattige tiggaren eller de levande varelser du betraktar som mat när dom befinner sig på din tallrik.”

– “Det finns inga goda handlingar. Det finns inga onda handlingar. Det finns ingen domstol  i universum som kommer att belöna eller straffa er. Det är bara ni själva kan göra det.”

“Ni söker rättvisa och den finns i form av jämvikt. Jämvikt är den grundläggande lagen. Det som universums allt strävar efter. Ingen kan någonsin vara helt god eller helt ond. Det finns inte något som är gott och ont i universella termer. Allt söker jämvikt och däri finns sanningen. Allt strävar efter jämvikt och det är också livets mål. Gud och djävul är ett. Gott och ont är ett. Svart och vitt är ett. Liv och död är ett.”

– “Men lever vi vidare efter döden om vi nu är gudar?” stammade prästen som inte riktigt förstod det där med jämvikt. Han är sjuk och måste få veta.”

Men stenen gav inget svar. Den var bara en vanlig liten grå, helt vanlig, inte ens jämn sten som sa “plopp” när prästen senare kastade den i ån som slingrade sig så fint och stilla förbi hans kyrka.

 Dagens kaffe går till gud och hans/hons/dets sinne för humor.

Jag har träffat och umgåtts med några av dom stora. Dom som i sin upphöjdhet borde förväntas vara dom som kan ge svaren. Jag har aldrig brytt mig om “tittavemjagärtillsammansmedbilderna” eller för den skull autograferna. Det är sanningarna jag velat ha. Men där har svaren sällan funnits.

Dom har istället kommit från den medelålders sjömannen. Han som sett hela världen och funderat över vardagsmetafysiken och levde efter några enkla regler. Dom har kommit från en ung Göteborgare som tippade mig över kanten med synen på allt levande och med den varsamhet vi bör leva Dom har inte kommit från prästen som fördömer men inte berömmer, inte från artisten som bara ser och hör sina egna ord, inte från den galne multinationella vd’n som är så stor att han glömt bort dom som betyder något för honom, inte från filmstjärnan som inte ens längre lever i vår värld, inte från programledaren som intervjuar andra för att synas själv.

Det är eleven som inte fick dom bästa betygen men som ändå gjorde den största framgångsresan i klassen som inspirerar mig. Det är han som tar sig igenom ännu en dag fast än allt inom honom skriker om att ge upp som får också mig att kämpa. Det är hon som sätter sig i planet och reser ut i världen fast än hon är liten, ensam och rädd som får mig att våga ta det första steget. Det är kassörskan som hjälper den gamle med vänlighet och lugn fast än kön växer som lär mig medmänsklighet. Det är alla dom som vågar och misslyckas men som reser sig upp och försöker igen som får också mig att våga, misslyckas och försöka igen.

Dagens kaffe är för dom  som egentligen betyder något.

Förlossningen tar tid. Karin får ryggmärgsbedövning. Det gör så ont att hon skriker som ett djur.  Trött. Varit vaken i snart 48-timmar. Så kommer dom sista krystvärkarna och barnet kommer ut. En sköterska tar honom med sig och rusar ut. Karin säger åt mig att följa med. Han ligger där på bordet. Blå. Andas han? Jag får en ansiktsmask, syrgas, av sköterskan, jag håller den framför ansiktet på det lilla barnet. Sköterskan suger upp slem och försöker få igång andningen. Det är spänt. Jag märker ett sköterskan är nervös. Själv känner jag mig helt lugn. Lugn och iakttagande som jag alltid blir i krislägen. Så kommer andningen igång. Försiktigt först, sen gnyende följt av ett försiktigt skrik. Det blåa barnet får sakta en mer normal färgton  Jag drar häftigt in luft. Har visst glömt bort att andas själv . En son noterar jag. Fem fingrar på varje hand. Fem fingrar på båda fötterna. Vår älskade förstfödde son…

eller

Nyheterna Radio Gävleborg, klockan fyra en Tisdag. “Data of Scandinavia AB har idag på egen begäran lämnat in en konkursansökan, fem anställda berörs av konkursen…”. En annan tid. Slutet på något speciellt och början på den tuffaste tiden i mitt liv. Om en månad skall vi få vårt andra barn…

eller

Ung olycklig man.

– “Kanske skall man skita i det här och ta livet av sig. Ingen älskar mig.”

Grubblar och deppar några dagar och kommer fram till att jag skall fan i mig leva det här livet hur det än blir. Tar fram det där beslutet många gånger sen i livet och väl framtaget är det bara att trampa vidare. Det som är bestämt är bestämt…

eller

Lördag morgon. Jag har dragit mig i sängen lite längre än vanligt som brukligt på Lördagar så Karin hämtar in tidningen. Visar den skrattande för mig när hon kommer in. Mitt ansikte fyller hela första sidan på bilagan. Man har kostat på färgbild. Jo ja tackar. Nytagen. Inte den gamla bilden man alltid använder annars.   Egot får sig en kick och jag får ont i magen. Dom avundsjuka kommer att blir mer avundsjuka. Vad det nu finns att avundas…

eller

Jag bestämmer mig för att ta vägen över Dalarna hem från Stockholm. Den tar en timme längre att åka men jag vill dra ut på det här. Äntligen börjar mitt riktiga liv. Hem till skogarna, bort från stora staden, eget företag, höns, katter och gott liv. Hela färden är som en segerresa. Solen lyser. Hästlövens färger lyser lite starkare. Det blå vattnet är lite blåare.  Stannar och äter utanför Mora. Smakar inte till och med maten lite bättre? Jag känner mig fri och är så lycklig så det gör ont….

eller…

Ja, jag liksom alla andra skulle kunna fortsätta med nya brottstycken om ett liv. Memoarerna. Varje liv har sin historia. En historia som alltid är intressant om den berättas för någon som vill lyssna. Liv är sällan enkla att leva. Inte ens för dom framgångsrika. Man får ta sig i kragen ibland och gå vidare. Men liv är alltid värda att leva om inte annat för att få dom här minnena att tänka på när man är gammal.

Dom flesta av er liksom jag kommer aldrig skriva sina memoarer för ingen kommer att fråga efter dom. Men dagens kaffe är ändå till oss vanliga människor. För trotts att skådespelare, rockstjärnor, stora företagare etc fyller tidningarna så är det våra egna liv som är dom riktigt stora berättelserna. Skål tamefan!

Det är precis en sån här dag man skall starta den. “Resan”. Krångla på sig överlevnadsdräkten och starta motorn i den redan bunkrade segelbåten och ta sig ut genom Hudiksvallsviken. Ut på öppet hav. Sätta segel, låta vinden fylla seglen och låta resan börja.

Först mot Stockholm. Bara för att känna att nu har det börjat. Känna på folkvimlet. Äta lite gott. Ordna det sista. Sen ner mot Köpenhamn. Njuta av att inte förstå ett ord av vad våra närmaste grannar pratar om.  Sen Kattegatt, Skagerack ner mot Ijmuiden i Holland. Se upp för sandbankarna. Åka in till Amsterdam och hälsa på vänner.   Åka över till Dover för ölen och klippornas skull. Det är ingen brådska, Följa den Engelska kusten och sen ta sig till Jersey. Uppleva den första riktiga höststormen och behöva stanna en vecka. Fatta att det här är på riktigt.

Snedda över djuphavsgravarna i Biscaya bukten. Ingen landkänning på flera dar. Det finns bara stjärnorna om natten och jag. Dimmorna, himlen och jag under dagen och vatten. Vatten så långt ögat ser.  Bunkra i Lissabon och stanna en extra dag för matens skull. Segla in genom Gibraltar-sundet. Känna de varma vindarna från Afrika och fortsätta in i medelhavet. Resans mål och det kommande årets farvatten. Angöra Denia just när den första snön singlar ner över Sverige.

Dagens kaffe är för drömmarna.

Sitter och tittar på en trollslända. Jag vet inte om det är riktigt sant att dom bara har en dag i sitt flygande tillstånd (dagsslända) men idag är i alla fall en sån dag som man själv skulle önska att det var om man bara hade en dag att flyga omkring på i världen. Sol, sol, sol. Skön härlig värmande sol. Jag klipper gräsmatta och njuter. Tar en paus. Plockar upp en glasspinne ur frysen och sätter mig ute och äter den stilla för mig själv. Det är just då den flyger förbi den grönskimrande trollsländan. Metalliclackad skulle väl vara den moderna termen för dess skimmer. Det är en vacker varelse. Uråldrig dessutom. Dom såg dinosaurier och deras föregångare. Ändå flyger den nu här runt körsbärsträdet, över den klippta gräsmattan. Till synes utan mål men sökandes. Jag har inte kunskap att avgöra om det är en hona eller en hane men vet att trollsländan är här för att hitta en partner. Det är kärlek det handlar om. Att fullända livscykeln. Den är vacker just nu eftersom idag är det dans och fest i trollsländans värld. Examensfest. En trollslända under en av dom sista skälvande sommardagarna som gör mig glad att vara bara ännu en varelse som bara finns och lever.

Dagens kaffe går till trollsländorna.