Lördag. Kompost skall flyttas till stor kompost. Vi har två små, En stor. Höstjobb som blev vinterjobb Samma sak med säckväv kring eken och plommonträdet. Vi han liksom inte med innan snön kom i år. Nu sitter den i alla fall där. Rådjuren får leta sig annat lördagsgodis. Vi skall försöka bidra med lite morötter. Rådjuren bor här på kullen också.
Men först är lördagen en lång vila. Vi tar det lugnt som vanligt. Det är grön IKEA soffa som gäller. Befinner jag mig för länge i den så somnar jag. En av grundlagarna. Det är som det är med det där.
Jag kan inte äta av vårt eget tunnbröd utan att fundera över hur vi skall producera och sälja det. Har en skada där. Men här behövs ju inte sådana tankar. Man skall tänka på hur man får högre bidrag. Koncentrera sig på det. Landsbygdstänk. Från Småland ända upp till treriksröset.
Fast en del tänker både på skoter, fiske och jakt och fotboll på lördagar med lilla supen.
Fast vad vet jag förresten? Inte ett skit.
Ja och nu är jag ju precis sådär själv. Om man tar bort supen, fotbollen, jakten, fisket och skotern. Ja och bidraget.
Jag ler.
Kan man annat. Man skulle kunna kalla det här landet ett skitland. Men klarar inte av det. För det är det inte. Fast nog är det en helvetes massa som är åt helvete.
Eller också är det bara jag som har fel. Socialdemokraten. Ja, som inte har så många tankar gemensamt med Socialdemokraterna” förutom broderskap och solidaritet. Det dom har glömt.
Nu skall jag upp och äta tårta. K fick en på sin födelsedag av ICA. Hurra liksom. Jag tycker om tårta och det syns på mig. Lång väg…
Semester. Bakstugan är vår imorgon. Hela dan. K och jag. Så vi har eldat ikväll. Tunnbröd skall det bli. Med sorgkanter. Sådär gott. Svartbränt. Underbart. Som det inte går att sluta äta av. En ost från Hansjö Orsa till det kanske eller koost från Ostkiosken. Den det inte går att leva en längre tid utan. Ja man får unna sig. För att man är värd det. Ibland. Ja då och då. Liksom, unna sig.
Jag sitter där och jobbar. Jag gör gärna det. Sitter där fast klockan går mot midnatt och förbi. Tid har alltid varit en bristvara i mitt liv. Det har alltid funnits mer som velat bli gjort än vad det funnits tid för. Men jag försöker i alla fall. Att bli klar med något av de saker jag så gärna vill realisera. Tar mig framåt bit för bit och ofta är natten och den tid som är tingad åt sömnen de timmar som står till buds för att realisera drömmar.
Jag sitter och jobbar i en gammal skola. Huset har befolkats av lärare och elever i mer än hundra år. Hela sitt liv, om hus nu har sådana, har det stått där det står, ensamt på sin kulle, med fri sikt över den lilla byn i Hälsingland där jag bor.
Att sitta och jobba i en gammal skolsal när klockan har passerat tolv låter sig inte alltid göras. Ibland behöver de lärarna och de eviga kvarsittarna lokalerna för sina syften. Då börjar dörrarna röra sig otåligt här i lokalerna, de som numera är ett kontor, och jag känner den där skarpa stränga blicken vara riktad mot mig från någon som jag, som den enkel simple människa jag nu är, inte kan se. Bara känna. Bara vet är den gamle stränge läraren. Han som följede med husköpet. De här gångerna brukar jag stänga av min dator och skynda ut. Jag känner den stränge lärarens blick i ryggen ända tills jag slåår igen och låser dörren in till kontoret. Det finns tid för de levande och det finns tid för de som inte längre lever. Den devisen har jag alltid levt efter. Det r inte meningen att vi skall mötas.
För några år sedan jobbade jag åt ett tyskt företag. Jag hade lovat att bli klar med en grej till jul. Men den tjugotredje satt jag fortfarande och jobbade med det sista i det där projekt. Klockan hade passerat tolv och jag upplevde den där oron här på kontoret. Först den där dörren mellan skolsalarna som gnisslande rör sig. Sen de där smällarna i det andra rummet. Som om någon placerar böcker på en kateder. Ja och så mummel utifrån det gamla kapprummet. Barnmummel. Svaga röster från eviga kvarsittare. I normala fall hastar jag alltså ut innan allt eskalerar hit. Jag har stor respekt för det som inte finns. Men idag går inte det. Jag måste göra klart. Bara måste.
Jag hör hur de eviga kvarsittarna ropas in i skolsalen av den stränge läraren. Jag hör hur de går fram till sina bänkar utan att sätta sig. Jag hör det unisona “godmorgon magistern” följt av “sitt ner” som svar och det intensiva rasslet av eviga kvarsittare som slår sig ner i sina bänkar. Sen tystnad. Sen känner jag den där skarpa blicken. Ja och så står han där. Lång. Klädd i en gammal slitgen svart kavaj med vitskjorta och fluga. Håret vitt och oredigt. Blicken stenhår. Nu riktad på mig.
“Skall inte Åke vara med på dagens lektion?” säger han. Ja och det är liksom ingen fråga. Det betyder “gå och sätt dig i din bänk ungjävel” och med ens är han framme vid mig och hans starka kalla beniga hand greppar tag i min nacke och han släpar in mig in i det andra rummet, skolsalen. Lämpar av mig i en bänk bredvid kaminen. Den som brinner. Den som inte finns där annars. På dagtid. Nu hoppar den nästan. Osar. Strålar ut hetta. Men just det passar mig bra eftersom jag nu är en fryslort och den här oväntade vändningen på nattens jobb inte riktigt var väntad.
Så en smäll. Jag fattar inget. Men sen värker det till i kinden där läraren slagit mig hårt med en pekpinne i trä. Han höjer pinnen igen, ser mig i ögonen, de däre strönga kalla ögonen, jag sänker blicken, väntar på ett nytt slag, men de5t kommer inte. Istället går han frm till orgeln. Fäller upp locket. Börjar spela med stor inlevelse. Alla de andra barnen… ja där noterar jag att jag har förvandlats till en smal och spinkig kille i sjuårsåldern. Trsasiga käder. Trasiga skor. Stickade strumpor i skorna som är genomblöta. Jag hinne rinte förvånas så mcyket över det här. För alla barnen reser sig upp. Börjar sjunga. Det äe en psalm som jag inte käönner igen. Det är ju intye måpnga man kan. Den här ha rjag aldrig hört. Men de andra barnen kan den. Sjunger med klara röster. To stycken är de nog. Ja det stämmer. Elva med mig. Fån en annan tid. Det ser man på dereas kläder. Grovt tyg. Slitstarka material.
Kasta dig i väggen Kung Bore. Klockan 08:40:10 segrade vi över dig igen här på kullen och temperaturen söderut kröp upp över nollstrecket. Kryp tillbaks in i dit hål igen din jävel.
Jodå., så var vi där. Kallmorgonar. Nästan minus två. Gillar inte ens lite.
Skall man bygga nya förmögenheter så skall man göra det i kristider. Till och med Fantomen på sin tid kallade det gammal djungelordspråk. Energibolag och andra älskar alltså redan den här vintern. För jag antar att har man redan kan man ha och ha ännu mer efteråt också,
Den fria marknaden. Ett monster. Ungefär som elden. Måste tyglas. Men inte för hårt så att den slocknar. Nope det skall ges bränsle och luft. Elden liksom marknaden kommer alltid vilja ha mer av båda. Men då STOPP säger kollektivet. Inte mer nu. I grunden så finns ni där för oss. Marknaden skall tjäna folket inte folket marknaden.
Jag tror på socialismen. I grunden en tro på att samarbeta för att alla TILLSAMMANS skall få det bättre. Men medelvägen är lösningen. Inte ytterkantslösningarna. Sverige har varit mästare på det där genom åren. Att balansera med grace och stil på den knivsegg som skiljer kapitalism och… ja låt oss kalla det kommunism. Ingen, INGEN, vid sina sinnes fulla bruk kan väl på allvar tro att vi skulle haft det bättre med en annan politik.
“Jag tror på medelvägen“. Kanske bättre att skriva det. “Socialism”, “Såsse”. Skällsord för så många. Men man måste bara konstatera att “socialism” == “medelvägen” i Sverige. Det som byggde landet. Folket. Synen på människan. Stolthet i att bygga tillsammans.
Forskning av den här typen har jag svårt för. Leder den oss vidare? Vart i så fall. Men forskningen är fri och det finns alternativa Nobelpris.
Mätt i magen. Katt på sin plats. Gubbe på sin. Fru i soffa. Hulk på arbete. Han käkar pellets, blir aldrig mätt, men njuter av ätandet. Såklart.
Grejar på här på min kulle, som inte ens är “min“. En kommunal kulle är det. Tror jag i alla fall. Förr var det Nisses kulle. Pytt-Nils. Som växte upp i pytt-gropen men tog sig hela vägen upp på kullen. Men oklart vem som tog över ägandet efter honom. Troligen kommunen alltså. Vi.
Vem kan förresten äga en kulle?
Frågar man sig.
Klarlött. Just nu. Tänka sig ändå. Att nå “klart“. Men det var ett litet projekt. “Klart” är lättare då.
Måste ha lite musik nu. Abstinens nämligen. En annan last det där. Att musik skall strömma in i öronen nästan jämt. Gör det inte det så kryper olusten på mig. Av att något fattas. Spotify är faktiskt en tillgång rätt ofta. Det enda prisvärda just nu.
Temperatur sjunkande ute som synes på diagrammet ovan. Ner mot noll mot morgonkvisten imorgon. Man får shunta upp. Piska Hulken till arbete. Shuntautomatik måste till förresten. Det finns alltid fler projekt. Därmed fler “klart“, “halvklart” och dåliga samveten över “oklart“.
Männen (och kvinnorna) med sandwhichskyltarna syns oftare i TV och hörs oftare än förr på radio numera. Ju dystrare prognos man kommer med desto oftare syns man. Förr brukade man skratta åt de där människorna när de stod i sina gathörn och mässade att jorden går under imorgon. Idag är de tydligen våra gurus. Tro mig, helvetet är mer överlevnadsbart än man tror. Folk skrattar där med.
Hamnar av en slump på statistiksidorna för VSCP. Nedslående som alltid såklart. Det här böljar likna en dåres bankande av huvudet i en betongvägg. Man borde alltså ge upp. Göra annat. Befria sig själv. Vandra de breda vägarna där massorna går. Där applåderna finns. Härma tekniken som alla pratar om. Applåder. Spela musiken som andra skrivit. Applåder. Bli nästan lika bra som en bandspelare. Applåder, Skriva samma saker som andra skriver (läs deckare). Applåder. Brett är bra. Applåder kan omvandlas till pengar. Lättare. Sälj dig själv. Fina grejer det.
Eller också kan man inte det. Eftersom man aldrig gjort det.
Vette fan!
Man misströstar såklart ibland. Men det gör de som försöker bli lika bra som en bandspelare också. Trotts applåderna. Eller de amerikatekniska följa johnarna. När de aldrig blir en ny Google, Apple, Yahoo, Facebook eller vilken väg man nu pliktskyldigt följer. Allt som tar mer än två år är inte värt att göra. Säger man. Tror man på.
Uppfinnare är ju blahabla numera. Möjligtvis har de värde som döda. Fast så har det väl kanske alltid varit om man tänker efter.
Skit samma.
Misströsta bör man annars dör man.
Ge sig bör man också. Om spiralen blir till en cirkel, då definitivt ge sig.
Alltid omvärdera. Eller dö.
Hur som helst. Mer jordnära så är det skrapa rutor som gäller om man tänker ge sig ut med bil imorgon. Ja och att ta det lugnt vid vattendrag och kurvor. Swisch, krasch, boom, bang, kan det annars äga. Så skall det hållas på sen i sex månader minst. Dom där sandwichsnubbarna har ju alltså rätt. Den här tiden varje år. Åt helvete. Om man u inte gillar att åka skidor. Eller skoter. Eller vinterfiska. Eller frysa rent allmänt. Galningar hela bunten om du frågar mig. När man kan stanna inne. Dra på elementet. Tända en brasa. Dricka whisky.
Stannar hemma imorgon.
Oxå.
Alltså.
Men kanske skulle man åtminstone ta in den akustiska gitarren hit in till kontoret. Åtminstone stämma den. Låtsas att man tänker spela lite på den ibland. Lära sig något nytt fast man nu är en gammal hund som inte kan det, eller skall kunna det. Tål att tänka på i alla fall. Men kräver ork. Har man sådan? Osäkert…
