Category: Status från just idag

Jag blev gravägare under veckan. Fick ett gravbrev som garanterar mig rätten till en grav där min Morsa och Farsa ligger. En fin plats där dom har rätt att ligga i lugn och ro fram till 2033. Själv är man då 77 år om man själv lever. Känns osannolikt att det skulle bli så. Lång borta känns det som. Men om sånt vet man inget. När man var barn kunde man inte fatta att man skulle leva till år 2000.

Fick beslut på att jag får A-kassa i veckan efter mängder av inskickade blanketter och dokument. Vi är ju lite extra suspekta vi företagare. Att få A-kassa lättar upp såklart. Känns konstigt också. Jag har aldrig varit en del av det Svenska trygghetssystemet tidigare. Företagare har ju stått utanför tidigare. Tacksam såklart. Men vill såklart ha jobb. Sitter mest och kodare mellan jobbansökningarna. Det enda sättet att överleva detta mentalt. För det tär ändå på självförtroendet med alla “platsen är tillsatt med annan sökande” eller ännu värre “inga svar”. Där skulle man ju inte vilja jobba ändå känns det som. Konstig människosyn att inte ens svara någon som är intresserad av ens företag/organisation.

Har sökt en näringslivsrelaterade jobb den här gången eftersom jag tycker jag har rätt mycket erfarenhet och stort intresse för det området. En egen företagskonkurs borde ses som en merit inom detta område och det skulle varit kul att hjälpa andra under som här sista yrkesverksamma åren. Försöka få saker att hända. Entusiasmera. Men blir varken näringslivssekreterare i Ovanåker eller Näringslivschef i Orsa eller Ljusdal och inte heller UF samordnare osv. Så jag får väl tänka om. Men det finns ju inte så mycket att söka. En snart 56-årig programmerare! Vad fan är det att ha? ;-/

Jag får förfrågningar varje vecka om mina grejer men har ju firman vilande nu när jag söker arbete så jag kan inget sälja. Någon har föreslagit att jag skall satsa på Crowdfunding och köra igång igen men för att lyckas med det krävs det att man har vänner och kan bygga någon slags popularitet. Har aldrig haft endera. Så det känns helt döfött att ens försöka. Det är världens BlondinBellor som lyckas i den världen. Vi lever ändå i en “enmenings” och “läs bara rubriken” tid. Jag är en dinosaurie som behöver fler rader. Tyvärr!

I helgen väntar studion. Åter varmt och skönt där och jag känner en längtan starkare än livet att få krypa in där och leka av mig. Där hämtar jag kraft och energi för att orka leva. Jag gör min musik precis i nuet. För just då och där existerar ingen tid. Precis som det alltid är när man är på rätt ställe och gör det man måste. Där och då är jag den ende lyssnaren. Den ende som musiken skapas för. Just nu finns inget bättre och jag behöver det mer än något annat. Men först till Edsbyn och Bollnäs. Handla lite mat, uträtta lite ärenden och köpa en Single Malt. Ha en skön helg alla! Ja, i alla fall ni som läser så här långt…

Margeriterna  har inte frusit ännu. Dom står där finare än någonsin, trotts att frosten redan tagit de flesta andra blommor vi har här kring huset.  Normalt brukar dom explodera i vit prakt tidigt under sommaren och sedan vara översållade med blommor fram till nu ungefär. I år är det alltså först nu som dom kommit igång på allvar. Kanske är det överlevnadsinstinkt. Att fröa av sig och möjliggöra nytt liv innan vintern. Jag kan inte sånt. Blommor är bara vackra för mig. Något jag vattnar, pratar lite med och  ibland plockar med.

Amplarna får hänga lite till. Nog har dom frusit allt, men det finns något vackert också i det där vissna. Vissnandet, det som händer överallt runt omkring oss under den här årstiden. När livet går ner på lågvarv. När man själv får tillfälle att vända sig mer inåt.  Hösten är en tid jag ägnar mycket åt mig själv. Njuter av brasor och tända ljus. God mat, bra filmer och bra böcker. Det finns liksom inte samma panik över hösten som under sommaren. Normalt en klar favorittid på året. I år med inslag av oro inför framtiden.

Snart kommer höststormarna. Älskar dom. Träden tappar sina blad och det finns ingen återvändo. Om en månad ligger antagligen snön här i Los. Då skulle jag vilja fara långt härifrån och inte komma tillbaks förrän de första talgoxarna börjar sjunga och dagsmejans första solglittrande droppar faller. Faller för att ta sig till bäckar, åar, sjöar och till slut hav. Då kommer jag tillbaks och inväntar vår och sommar och vatten som solen värmer för oss att bada, leka och segla i.  Men så blir det inte såklart. Skrapa rutor, frysa, lasta pellets är min lott några månader framöver. Jag böjer min rygg och accepterar.

Ute och vandrat. Det är vattnet som drar. Vad är det där för kraft som inte lämnar mig ifred. Närheten till vatten har alltid varit min uppladdningszon. Där jag hämtar kraft. Hylströmmen mitt “hideaway” när allt annat varit fel. En stund där och allt är bra igen. Havet den ultimata kraftreserven. Det som lyfter allt. Dagens kaffe går till H2O. En Dipol med mer kraft än vi idag förstår.

Dagens kaffe får den skata som nyss lyfte från vårt älskade körsbärsträd med ett körsbär i näbben. Trädet har inte så många bär i år och skatorna har nog insett det och passar på innan jag och de mina förser sig. Men det är OK. Finns jag nästa år så räknar jag med att få ta del av det överdåd som vår kära gamla körsbärsträdstant alltid annars bjuder på så här innan vi går mot höst och lång vinter. Körsbären från det här trädet är de sötaste jag någonsin smakat. Koncentrat och själva essensen av en sommaren i ett enda litet rött bär och som väl i munnen exploderar i syrlighet, sötma och safter från alla sköna varma sommardagar. Därav också bristen på bär i år. Det finns inte mycket sommar att koncentrera. Kärnan som skall spottas ut med kraft och stolthet i en vid båge ut över gräsmattan är fröet till nytt liv och påminner om att vi bara är en del i just det här trädets fortplantningsprocess.