Den första riktiga “sol och dagsmeja” dagen för i år är. Underbart skönt ute. Promenadväder. Om man nu inte kände sig så förbaskat seg. Lungor igen. Svårandat. Så det får bli inneliv idag också som varje dag annars. Börjar längta ut omåttligt dock. Människor är födda för att vara ute. Hear, hear från en datorinnesittare.
Håller fortfarande på med mitt EP-projekt. Måste vara klart till slutet på månaden så det börjar bli bråttom. Får lägga bas idag istället för skön promenad.
En talgoxe sjunger om våren för mig nu på morgonen när jag hämtar svenskan. Det finns ingen vår att sjunga om noterar jag när jag frysande, nyvaken och tämligen trött hasar fram där i storstövlar a’la 695 pix från Granngården. Kanske är det alla hjärtans dag som fått blodet att värmas upp hos min tappre vän. Att inte kunna hålla sig och att det måste ut nu genast har vi hur som helst gemensamt. Så jag lyssnar och mår gott av det jag hör. Lovar mig att köpa en sån där stor talgboll med snöre senare i Ljusdal idag och bjuda på den som om den var blommor och uppskattning till en världsberömd mezzosopran.
Har precis städat klart här i huset. Ja eller gjort min del av det hela. Dammsugning är ju sådär. Med ett par lurar och bra musik så fungerar det ändå ganska bra tycker jag. Speciellt Metallica och Perssons Pack fungerar bra har jag noterat. Nu vet jag att det går dåligt för Electrolux så jag kom på några förslag.
1.) Eftersom jag gissar att det är fler som lyssnar på musik när man dammsuger borde man inte kunna köpa ett häftigt skal till sin dammsugare. En svart med nitar och läder för hårdrockare. Ett blinkande, glänsande, regnbågeaktigt med paljetter för schlagerfantasten osv. En utmärkt efter marknad dessutom eftersom en del ändrar stil över åren.
2.) Musikmaskineriet borde ligga i dammsugaren. Plugga in SD-kortet eller USB stickan eller varför inte CD’n i dammsugaren och på med Blåtandshörlurarna som man köper som option och WOW och hej vad dammsugningen går som en dans. Lysdioder på munstycket bör definitivt blinka med musiken och några sköna lampor på själva dammsugaren är ju ett måste också eller varför inte en lasershow som option.
3.) Jag hyr min dammsugare för x kronor varje månad. Det gör att jag alltid har en superdupermodern dammsugare utrustad med val enligt ovan. Genom detta sätt att köpa dammsugare så deltar jag också i det stora städlotteriet. Ju mer jag städer ju större chans att vinna storkovan. När man vinner småvinster spelar dammsugaren små glada melodier och när man minner storkovan på tio miljoner så exploderar den lite miljövänligt och fyller lägenheten med ljuv konfetti (städning ingår naturligtvis i priset). Jäklar vad det skulle städas.
För såhär 1900-tals dammsugande kan vi ju inte hålla på eller hur!?
Det har blivit en helhelg i studion. Glädje med andra ord (och ett stort mått av tacksamhet för att ha möjligheten att vistas där). Det finns ingenstans jag glömmer världen så säkert som där bland strängar mickar, reglar och knappar. Låt två av fyra börjar ta form. Ett lite mer annorlunda och “kuligt” projekt denna gång. Ute snöar det. Lätt snö. Som puder på marken. Skidåkarnas dröm. Inte min. Måste antagligen få skottat imorgon på något sätt eller också låtsas jag helt enkelt att jag inte ser det vita. Bra ide’!
Vår kom och rädda mig!
Vandrar snart upp för trapporna till en varm säng och en god bok. Ännu ett av glädjeämnena i mitt liv. Vad mer kan en o-cool gubbe i Los önska sig i denna förändringens tid?
Jag tittar på sjunde inseglet igår. Jag har försökt se klar den ända sedan tidiga tonåren men aldrig lyckats ta mig igenom den. Igår gick det bra. Mest tack vara ont i lungorna och ett skönt ryggläge i soffan. Tydligen skall man vara lite sjuk för att ta sig igenom den här filmen.
Jag måste småle för mig själv där ibland när jag tittar. Det finns mycket stumfilmsminspel och för tydliga känslor. Jag gillar annars det subtila. En mun som man bara anar ler säger mer än en som skrattar högt och tydligt. Ett par rädda ögon ger mer än uppspärrade dito tillsammans med öppen mun. Just det som Ingemar Bergman senare är mästaren på men tydligen inte 1957.
Sanningen är att hade jag sett den här rullen igår kväll för första gången så hade jag dömt ut den som en kalkonrulle och stängt av. Hädelse kanske men inte desto mindre sant. Nu är filmen från 1957 och man får bedöma den utifrån det såklart. Vad i består dess storhet? Jag letar den. Javisst är schackpartiet med döden en spännande tanke. Det skulle kanske till och med fungera om man bytte ut schackspelet mot det mindre pretentiösa Fia med knuff. Men sen då? Farsoten beskrivs på ett närmast fånigt sätt. Kristenheten beter sig klichéartat och som vilken Edsbybo som helst under 70-talet. Visst är Bibbi Andersson vacker och duktig, Nils Poppe, Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Bengt Ekerot etc lysande som vanligt.
Hos mig väcker filmen varken stora frågeställningar. Döden och jag är redan vänner liksom livet. Känslomässigt drabbar den mig inte heller. Jag förblir tämligen kall inför det jag ser utom möjligtvis att jag känner en lätt längtan till Gotland igen. Tekniskt så vet jag inte om jag blir så imponerad heller. Så vad blir kvar? Jo ett antal scener. Dom klassiska. Snygga bilder där i huvudet. Men det är också allt. Överskattad blir mitt slutomdöme.
Ja man tycker utifrån sig själv och sina erfarenheter. Tycker man alla i världen är tokig så är det ett tydligt tecken på att man antagligen är det själv. Eftersom alla andra hyllar den här filmen så beror alltså antagligen mitt omdöme på att jag inte har kunskapen, intellektet eller vad det nu är som fattas som gör att andra uppskattar en film som den här. Men det betyder också att mitt naiva jag fortfarande tänker självständigt. Har integritet. Ser kejsaren utan kläder. Just det har ett värde trotts allt. I alla fall i mitt liv. Jag kan bara säga vad jag tycker. Absoluta sanningar får andra ägna sig åt. Jag kan bara säga vad jag själv ser.
Nu tänker jag avsluta den här eftermiddagen med en fredagsobligatorisk whisky, brasa och att somna i soffan om sisådär 1 1/2 timme. Skulle vilja studio men onda lungor säger soffa.
Det enda vettiga jag gjort idag är att jag åkt och handlat. Visa dagar är sådana. Jag blir fortfarande lätt stressad av icke görandet men har med åren blivit mer accepterande att det måste få vara så också ibland. Vissa dagar får faktiskt bara gå utan att göra något större avtryck. Det måste få vara så.
Japp somna i soffan. En mänsklig rättighet. Säger någon något annat så är den personen ett fån som inte är värd att tas på allvar. Helst bör man snarka där också. Så att snarkandet fyller huset eller lägenheten som en gemytligt fredagskurrande katt. Livet är till för att njutas mina vänner. Man får vara lite trött ibland precis som man får festa och vara igång andra gånger. Speciellt ni som jobbat på riktigt förtjänar att njuta lite extra i soffan ikväll. Somna in med gott samvete. Jag tror nog vi skapades en gång för just det. Fredagssova i soffan är egentligen själva meningen med livet. Nu skall jag hämta ved och fixa några tacostallrikar innan jag placerar mig tillrätta…