Det står ett nytt år för dörren. Inget särskilt egentligen såklart. Det är en mental konstruktion det där “nya”. Tiden och dagarna tickar på som vanligt ändå. Trotts allt är den här konstruktionen lite speciell. Den lovar att nya saker skall hända. Att det finns hopp. Eller tvärtom. Att allt tar slut eller blir värre/sämre. Ingen av oss vet och som vanligt kan man välja vad man vill tro om framtiden. Själv har jag sedan länge bestämt mig för att tro på möjligheterna. Ja, ja. Jag en “o-cool gubbe från Los”. Men det är också ett epitet bara.
“O-cool” gör att man kan göra coola saker. Javisst är det ni som bedömer och dom som säger sig veta bättre som bestämmer det. Men det är bara efteråt som man blir riktigt cool. Cool genom att göra det man vill – inte det folket vill ha.
“Gubbe”. När är man det egentligen? Är man under tjugo tycker man att det nog är redan vid trettio. Vi äldre skjuter det framför oss. Men någon gång är vi där. Oj, är man “gubbe” nu? Så jag väljer att vara det nu. Men varför skulle det hindra mig? Man får kanske inte spela rock’n roll när man är i min ålder och det finns en massa andra saker man kanske inte får. Vem vilka är dom som bestämmer det där? Är dom nått att ha? Idag? Minns vi dom om tio år ens? En riktig “gubbe” också inuti blir man om man lyssnar på dom som säger sådär. Oavsett antal år man levt. Dom som försöker begränsa en. Det är där det är viktigt att aldrig bli en “gubbe”. Inte i huvudet men kanske i en kropp som gör ont och i ett fårat ansikte eller ett grånande uttunnat hår. “Gubbe” kan föresten bytas ut mot “kärring” efter önskemål.
“Los”. Ja, vi bor här fortfarande. I byn där man fortfarande väntar på frälsaren utifrån som skall komma och rädda skogsbyn. Vända utvecklingen. Delegationerna och mötena och förståsigpåarna har ingen ände. Ingen ser att allt redan finns här. Om man vill det. Hos oss som redan bor här. Om vi hjälps åt. Men vi krossar varandra med avundsjuka och missunnsamhet som i varje liten by. Ser på när vi alla sakta dör tillsammans och tills det till slut bara är missunnsamheten kvar som ett spöke som svävar över byn som en gång var.
Så en “o-cool gubbe från Los” behöver inte vara så dåligt. I alla fall om man bortser från det eller ser det som text. Sanning? Säkert i vissa betraktares ögon. Sanning för en själv? Knappast. Man är den man är. Det kan fungera som symbol för att man kan göra det man vill fast man inte är det andra ser en som.
Men nu ett nytt år alltså. Man skall lära sig att skriva 2013. Ett ojämnt och lite otäckt tal på något vis. Men bara ett tal. Jag tänker i alla fall fortsätta att vara den jag är oavsett vad “ni” tycker. Ja det finns saker som jag gärna vill ändra på och hoppas kunna göra det det här året. Men jag är gärna en o-cool gubbe från Los ett år till. Känns helt OK. Känner ingen belastning från det epitetet. Kan bara hoppas att ni alla andra där ute i världen också känner tillförsikt inför det som skall komma och de förväntningar ni har inom er. Gamla elever som jag vet gör fantastiska saker. Fortsätt med det! Gamla glömda kamrater som söker nya vägar fast dom är lika gamla och o-coola som mig. Kör hårt! Hyllar er för det! Flytta till Afrika!? Go for it! Stjärnorna, dom etablerade, ni som vi vanliga o-coola tror är evigt lyckliga. Kasta av er förväntningarna och gör det där albumet, filmen, boken som ingen förväntar sig. Ja vargarna kommer kasta sig över er. Men den där pirrande känsla kommer att finnas där igen. Varför låta sig ätas upp av andras förväntningar istället för att göra det man innerst inne vill. Ni som är ledsna. Bryt mönstret. Byt jobb. Skilj er. Flytta. Förändra under det här året. Bli lyckliga igen. “Tretton” är för förändring.
Gott nytt år!
