En spade i ett förråd kan vara bra att ha.
En spade i fel mans hand är inget att ha.
Men en spade i rätt mans hand kan var en spade som ändrar floders lopp och
jämnar berg med marken.
När man tänker en smula på det så är det enda som egentligen krävs ett litet spadtag i taget.
Lite tid.
Och ganska mycket vilja.
För att förändra allt.
“Granarna står där grannen stod.“
Så sa han.
“Kan det verkligen vara sant?“
Svarade hans kamrat.
“Jodå granen stod just där” säger han som aldrig lärde sig stava men som också är med på ett hörn.
Ja, och ingen endaste en blev mycket klokare av det.
Nedanstående dikt läses lämpligen den 1/6 varje år.
Var glad min själ åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens i går
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.
1978
Lumpen avklarad.
Ett bortkastat år.
Kamratgänget höll på att falla sönder.
Andra intressen.
Andra vägar.
Nej, du blir nog inte popstjärna.
Sa man till sig själv.
Insåg.
Musiklärare eller studiotekniker?
Möjliga val.
För att vara kvar i musiken ändå.
Passionen.
Studietekniker valdes.
Hur man nu blir det?
Måste plugga.
Efter sommaren drog jag utan ett “hej”.
Kom aldrig igen.
Sålde gitarren.
Sålde förstärkaren.
Köpte TV.
Lärde mig älska fysik, matematik, kemi.
Fysik blev en ny het passion.
En eld.
Universitet.
Uppsala.
Fysikstudier.
Där fanns en källare.
I den fanns datorer.
Bort med akademisk uppnäsa.
Elektronik.
Programmering.
En värld som förrändrades.
Man ville vara med i allt det där.
Kärlek.
Trettio år.
Som går.
Men alldeles för snabbt.
En lånad gitarr.
En återfunnen vän där i den.
Musiken.
En längtan man inte visste fanns.
Men som känns inuti.
Bara själv.
Enkelt.
Inga drömmar om berömmelse eller “bra”.
Bara en stulen timme här och där.
I ett land där tiden inte finns.
Ett hem, en trygghet igen.
Var man otrygg innan?
Knappast.
Så vad blev man?
Uppfinnarjocke?
Gubbe?
En av allt för många ord?
Ljusdals svar på Florence Foster Jenkins?
Ingenting?
Men lycklig då och då.
I allt det där.
På en kulle.
Ett stort gult hust där.
Ibland funderande.
I ett försök att förstå.
Att en dag så finns man inte längre.
Att den dagen närmar sig.
Obegripliga tanke.
Tillsamman smed det oändliga.
Början var ju nyss.
1978 igår.
Ett liv som gått.
Nästan.
Men det känns inte så.
Nog vill man mer.
Ett akord till.
Några nedtecknade ord till.
En elektronikkonstruktion till.
Ett program till.
Men ännu större.
Ett solvarmt körsbär över läpparna.
Ja två.
Eller tre.
Liv.
Enkelheten.
Se det stora i den.
Hela vägen.
Tills man når det oundvikliga.
Inte finns mer.
Och allt är för sent.
Vem vet egentligen vart stigens slingrande väg oss för? Man liksom bara går och går och försöker uppskatta platsen där man nu för tillfället just färden för. Är det bakom nästa krök som lyckans glädje finns? Eller kanske här, där jag nu står och i detta enkla där jag bara finns. Förnöjsamhet eller hopp om bättre dagar platser dit man längtat sen och då fast nu är här och bäst i allt. Jag tror jag måste vandra stigen framåt, bortåt, nedåt framåt sen som jag en dag jag av moder föddes för meningen med färden den var aldrig riktigt min att finna. jag kom till jorden bara för att en dag helt försvinna.
Skulle behöva en stad. Nu. Direkt. Stor sådan. London. New York. Paris. Möjligen Stockholm. Den där staden och långa gator som man kan vandra efter. Långa, gärna kalla, promenader. Sen hem till en lägenhet i en trappuppgång där man inte känner en (d)jävel. Korka upp en flaska whisky. Sitta där på golvet i ett hörn av lägenheten och dricka upp en lagom mängd av den. Så att man blir lite lummig sådär. Småfull rent utav. Men inte mer. Stoppa där. Sen en ordbehandlare som bara består av penna och papper. Skriva resten av natten. I alla fall så länge man orkar. Göra sig av med lite av det där som borde får komma ut. Upprepa alltihop nästa dag/natt. Och nästa och nästa. Tills antingen whiskyn är slut, pappret är slut eller man tröttnat på staden och en trappuppgång där man inte känner en enda (d)jävel. Åka hem till landet igen då. Lämna det skrivna kvar åt en städerska att kasta bort. Nöja sig så.