Category: Poesi & Dikter

Ser du stjärnan i det blå
den det står en gubbe på
den är faktiskt riktigt vacker
I alla fall vid hjärtattacker.

Fast inte är den ung och söt
den liknar mest en, gammal nöt
som skickat ljus i hundra år
som nu nått fram till dina tår.

Så låt den lysa där och skina
fast avundsjuk du blir o grina
för att den lyser starkare än du
och börjar natten redan då vid sju

Så res dig upp och sätt på strumpor.
för fosterland med bara rumpor
och skjut dig upp i smäcker båge
ta i och ladda, ja visst med råge

Och sen du hänger där och blinkar
och blir du nödig, säkert pinkar
då kan du komma oss ihåg
och sikta högt och inte låg{t}.

Sixten, en liten krabat
som inte vet ett dugg om sin mat
men kock skall han bli
fast det låter du bli
sa hans mamma så surt
för nog är det nåt lurt
med gossar som du
som inte ens fyllt sju
som skriker och bråkar
och ibland liksom råkar
vara snälla som lamm
men sluta skrik pang pang pang pang
och sen somnar i soffan
till tecknat och sagor
så söt som en endaste Sixten
kan bli.

Tre spikar.
En stor genom magen,
en liten genom vänster hand,
en nubb genom ena ögat.
Treenighetens signum,
spikar av sorg,
inslagna i kött och
genom kött till
blomstertid nu kommer.

Spikar som fäster
och naglar fast,
den tanke som inte borde
fått födas, men nu är
fjättrad, fången,
fast den borde
blivit fri, från sadistens
plågande i kött till
lust och fägring stor.

Men hammaren som
driver lusten genom köttets
mjuka, ned till underlagets
hårda, gör det det den
måste, det uppenbara,
det som den är konstruerad för
utan tanke på att ont
den gör och att
du nalkas ljuva sommar.

Hölick, du är port
till Hälsingland från havet,
till de skönaste,
till berg och skogar,
till de vackraste och raraste,
som vi som lever nånsin sett.

Gårdar, stora, skryt,
där mänskor bor som
själv sig kallar Hälsing,
som står för ord och handling,
och älska sina sjöar,forsar liksom jag.

Det Hälsingskt vrånga finns i vägar
som ej går runt men över berg.
En kraft hos mänskor,
gett vårt landskap,
mer än bara
bergens blåa färg.

Hos dig jag föddes, reste ut
och flydde, ville bort till
världens slut och bortom.
Men ändå fanns du alltid
i mitt hjärta,
som minnen, dofter
sköna drömmars väv.

Så stod jag åter här på
Hölicks klippor,
och ser det första berget där mot land,
den blåa strimman där mot vattnet
som bjuder in igen till
Hälsingsk famn.

Just här där skogen möter havet,
känns nästan åtrå inför
all din prakt.
idag jag kommer hit tillbaka,
mitt Hälsingland,
nu är det åter bara, du och jag.

Flyg, flyg, lyft på svaga darrande vingar upp bland lätta molnen.
Sök försiktigt uppvindar som skall föra dig till skogen, bergen, sjöarna.
Låt dina sista skälvande vingslag föra dig uppåt, bortåt, men hem,
fast bort från längtans sug i kroppen.

Den tro du lärde hjälper föga, att frihet också glömskans lindring ger,
för ont i själ och ont i hjärta där livskraft inte längre finns nått mer.
Din flykt är flykt från dig ej andra för ingen nånsin flyr från eget jag,
din demon och dina monster, dom får du kämpa mot vart än du far.

Hon var den nyutsprungna blomman,
han mannen med skjutvapnet.

Om hon lapade sol
såg han in i det mörkaste mörkret.

Om hon spred glädje
spred han bara den svarta mörka sorgen.

Om hon lyste upp tillvaron
förmörkade han den till skymning mot sin vilja.

Om hon stängde sina kronblad för natten
tvingade han dom öppna igen med våldet.

Om hon älskade och strålade
så sög han in allt som ett av universums
svartaste hål.

Om hon smekte
så slog han.

Om hon levde
så dog han.

Om hon grodde
förmultnade han.

Och se där –
se det goda växa upp
ur det förmultnade igen.

Livets seger som alltid till slut.