Category: Poesi & Dikter

Tomten
(1914)
Viktor Rydberg
Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

När du inte längre behövs kamrat.
Vem behöver dig då?
När du vet att du fortfarande kan min vän
och ingen tycks förstå.

När de overksamma dagarna bara går kamrat.
Vad berikar livet då?
Vem vet att du ens existerar då min vän
Vem bryr sig om det alls?

När banken inte längre vill ha dig som kund kamrat.
Vem vill då ha dig som kund?
Vem betalar då för ditt liv min vän?
Vem är det då som ger dig mat?

När du står där med mössan i din hand kamrat
Hur mycket värde har du då?
När banken tar ditt hus min vän
Vart skall du bo och leva av då?

När du ligger där nedtvingad på knä kamrat.
Var har du dina vänner då?
När du inte orkar längre min vän,
Var finns dom tröstande orden som behövdes så?

När du ligger där som död kamrat?
Då har du blivit stor igen.
Då är du det bästa världen skådat,
en riktig god och hygglig, kämpe, vän.

Snön kan väl inte vänta
för ingen annan den verkar vilja hämta
Snöslungans motor får nog brumma
istället för som jag egentligen ville, slå på trumma
Detta är nog högst realistisk
att tro att Gud där uppe är lätt sadistisk.

Vissa livet ut som stjärnor går
dom lyser som av inre kraft.
Just en stjärna ser vi, när vi ser på dom
men inte vilket liv dom levt och haft.

Men jag, jag går som den jag är
min stjärna aldrig lyst som deras gjort
Min är matt och dum och borta
när deras lyser som en himmelsk port.

Men ändå är vi lika, nästan samma
där inne tvivlaren hos båda finns.
Den lille lever där och tvekar
och undrar om det någon framtid finns.

Vi lever båda liv som andra
när ingen ser oss blir vi små.
Och båda livets tunga väg vi vandra
som yin och yang och ett och två.

Euforisk över det mikroskopiskt klaustrofobiska.
Men bara idag.
Imorgon är jag säkerligen och oroväckande jovialisk över det depraverade skökorna i radion,
igen,
liksom Sven.

Lyssna i vinden min vän
där orden jag ville säga ännu lever kvar.
Lyssna så noga du kan
för det är bara det spröda hos orden som vinden tar.

Se upp mot månen ikväll
och känn spegelbilden av mig som också tittar på.
Tankar som jag sänder till dig
mitt innersta som du bara känna måste få.

Sänk din kropp i havet ner
där stoftet finns, en gång som mitt.
Låt en av mina atomer kroppen din igen få smeka
och låt denna lilla del av mig bli en del av ditt.

Låt vinden leka med ditt hår
som mina händer en gång smekte.
Glöm att döden skilt oss åt
och minns hur du och jag, som levande, en gång i tiden lekte.