Jag var väl tolv eller tretton. Ja något sådant. Ett ensamt barn har jag förstått. Fast det aldrig kändes så för mig. Läste någonstans att frekvens och massa är ekvivalenter. Universella konstanter trollar mellan dem. Att man kunde se på världen som vibrerande ickeobjekt eller se den på det mer traditionella sättet , det vi vant oss vid som människor, som objekt vi kan ta på. Att tingen uppträder sådär samtidigt. Den där tanken grep liksom tag i min barnhjärna. Jag var helt enkelt tvungen att cykla ut i skogen, ut till några flyttblock som var kvar sedan istiden, ångbåtarna kallades de lokalt, sitta där ute uppe på en av dem ute i ingenstans och se på världen på det där, för mig, nya sättet att se. Det där knockade huvudet av mig helt enkelt. Och jag satt där ända till kvällen när det var dags att cykla hem igen. Upplyft.
Jag kan fortfarande förundras över materien. Att man kan slå handen i väggen och att det tar emot, känns hårt och fast, trotts att det mest är tomrum man slår handen emot. Eller att man kan se igenom en glasruta men inte genom en masonitskiva. Alla dessa lagar som universum är uppbygt av och som vi långsamt men metodiskt upptäcker och förstår bit för bit av. Spåren av Gud. Eller Gud själv kanske. Matematiken är ändå Gudarnas språk. Men tala inte om det för närmaste präst. Hen kommer aldrig förstå.
Jag läste fysik senare. Naturligt kanske. Ljuvliga guldår i Uppsala. Men aldrig självklart för en sådan som jag. I Edsbyn fanns inget av det där. Jag kände ingen som var intresserad av de mer djupa mysterierna annat än som tungomåltalande i en kristen gruppering. Det fanns inga lärare som uppmuntrade vetgirighet. Ingen som visade vägen bort och upp mot något mer berikande som föredömmen och inspiratörer.
Men biblioteket. Tanterna där. Man fick låna hur mycket böcker man ville. Oj vad jag älskade det. Jag släpade hem kassar. Tanterna log. Jag njöt. Och min förundran över världens mysterier har aldrig lämnat mig. Jag kan fortfarande stå där med den där WOW-känslan i huvudet och se ut över platsen där jag står och ibland nästan förstå. Känna att där fick jag nästan tag i …
