Category: Krönikor

“Brädgårn”. Jag är alltid lite orolig när jag skall dit. Fast byggvaruhus heter det väl numera. Det finns allt där. Men ser ganska lika ut nu, som när det hette brädgård, de gör de. Män med hängselbyxor och tumstock i bakfickan. Tumstock. Sug på den. Eller förresten, gör inte det. Se istället männen framför er. Männen, de som kan det där med 3/4 tum och åderriktningar och löpmeter och fallande längder och allt annat sådant där kryptiskt. Jo de är kvinnor också idag “de där männen”. Samma hängselbyxor, samma tumstock. Som kan samma saker. Mycket mer än vad jag kan. Otäckt mycket kan dom.

En gång kom det en kvinna fram till mig. En medkund. Heter det så? Hon frågade “Du vet de där skruvarna med rund skalle… Vad heter dom egentligen?” Hon skulle tydligen ha en. Eller flera. Jag såg nog ut som en som kunde sånt. Men inte kom jag på vad de hette. I alla fall inte innan hon själv kom på det. För kort därefter stack hon fram huvudet mellan två hyllor. “Vagnbult” sa hon, med ett menande leende och hållande en i handen. Jodå, jag kände mig omanlig. Jag som gått i träslöjd i skolan. Var utbildad på området. Gjort skärbrädor och smörknivar. Det var liksom inte ens en skruv. Fast någonstans visste jag såklart det där. Tror jag. Men helt klart. Något inom mig hade velat nickat igenkännande när jag fick den där frågan, sådär självsäkert och lite överlägset självsäkert skulle jag sagt, “jo serru ja det är vagnbult du tänker på. Bra att ha…” till vad nu en vagnbult är bra att ha till. Och hon skulle se lite så där imponerad ut när jag visade henne hyllan där vagnbultar fanns i mängder och alla dess längder. Men det kom jag alltså inte på där och då. Jag kommer nämligen aldrig på saker “där och då”.

Men det är mycket som är krångligt på en brädgård. Ta bara måttsystemet. Läser man en ritning så står det ofta mått i tum på mina. Det är på Internet jag hämtar mina ritningar alltså. Alltid mått i tum och inga åäö’n. Ritningar ritas tydligen alltid i anglosaxiska länder om de finns på Internet. Men det där är man ju van. Man konverterar. Medelst räknare. Man skall ha en halvtums planka. Alltså 25.4/2 = 12.7 ungefär 13 mm. Jo jag lärde mig avrundning i skolan. På brädgården finns beställer man en 1/2″ planka men får en 12 mm planka. 13 mm plankor saluförs inte. Det blir svårt. Det är liksom ingen ordning på brädgårdar. Och frågar man efter en 13 millimeter tjock planka så flinar de som jobbar där åt en och måste gå undan en stund.

Sen kan ju plankor vara av olika träslag också. Tydligen. Ja och ha fram och baksida. Vara tätvuxna. Ja till och med upp och ner. Det är så att man blir snurrig innan man ens beställt en. Jag har aldrig någonsin lärt mig upp och ner på en planka. Kommer nog antagligen aldrig att förstå heller om nu plankan fortfarande inte fortfarande ser ut som närd de var träd. Där har jag nämligen koll på upp och ner.

Men en förbättring har skett de senaste åren. Man åker in med bilen på byggvaruhuset. Tar det man vill ha. Betalar. Åker därifrån. Inga frågor. Ingenting. Eventuella felköp får man ordna upp sen. Återköp godtas icke. Ofta blir det många turer. Brädgårdsägarna blir inte ledsna för den sakens skull. Förrådet med brädor hemma fylls dock på med sorter och dimensioner man inte har det minsta behov av. Aldrig hittar man där en brädstump som passar till ett aktuellt projekt. Så de ligger där. Förökar sig efter varje brädgårdsbesök. En dold förmögenhet man sitter på. Troligen. Har aldrig vågat räkna efter.

Tittar man på de andra männen där på brädgården, de som påfallande alltså ofta är kvinnor, så vet alla utom undertecknad precis vad de skall ha. De mäter och avsynar plankor med knivskarpa blickar som om de också egentligen är skarpskyttar och gör sådant där varje dag. Allt de tar sig för sker med en självklar och självsäker kännarmin och elegans. Alltså kan de utan tvekan sätta fast brädor på takräcket och få dem att sitter fast där. Själv lastar man in det första man får tag på. Det som visar sig vara snett och korkskruvsvridet när man kommer hem. Om man kommer hem med lasset. Sällan gör man det, för inget sitter fast på vårt takräcke och man måste stanna och gå ur bilen minst en gång och ofta upp till tre gånger och surra fast något som inte är så fastsurrat som man trodde det var, innan man är hemma.

Fast man får såklart inte ge sig. Nu skall jag iväg och köpa några meter 1 och 3/4 tum gånger 2 och 3/4 tum till vårt nya växthus. Sommarprojektet. Om det skall vara gran eller tall eller något annat har jag ingen aning om. Det blir som det blir.

Jag är hälsing. Japp, världsmedborgare, men hälsing. Jag älskar det här landskapet. Ändå tog det tjugofem år innan jag upptäckte att vi har berg. Jag var utflyttade till Stockholm och var med Sörmländsk flickvän på väg upp, eller hem, som man sa, tillsammans, första gången. Någon mil efter att vi svängt av vid Tönnebro så börjar hon titta konstigt ut genom bilrutan och säger ”oj vilka häftiga berg” och var liksom okontaktbart och stirrande efter de där orden. Så jag blir tvungen att se efter själv, och visst, hon har rätt, fantastiska berg där utanför rutan. Var hade de varit alla år? Jag har i alla fall aldrig sett berg i Hälsingland före det här tillfället. Inte de där magnifika i alla fall som rullar iväg i mjuka blåtoner bort mot horisonten.

Några år senare flyttar jag och samma Sörmländska flickvän ”hem”. Jag gör henne till fru och hälsing ungefär samtidigt och vi bidrar tillsammans med två nya hälsingar. Efter det är bergen en del av mig. Sjöarna, älvarna, dalgångarna och havet likaså. Jag älskar alltihop lika mycket. Jag har lärt mig att de vägar som fegt går runt bergen i andra landskap, går rakt över dem här i Hälsingland, bara för att vi hälsingar helt enkelt inte låter oss hindras av ett berg som står i vägen. Det finns en hälsingsk vrånghet, den som också syns på gårdarna och i snickerierna och på vedstaplarna som är som störst här. Jag gillar dem också. Folket som det går att lita på, som har musik inblandat med de röda blodkropparna i blodet och där de två dansar runt i ådrorna med minnen från Hårga.

Det är i Lo(o)s jag bor. Här, där man väljer en ny sjö om det är en bil parkerad vid den man tänkt sig att besöka. Född i Edsbyn är jag, vid en älskad och ”vacker så det gör ont” dalgång där Voxnan lugnt och stilla snirklar sig fram. En älv som jag växte upp vid, den som finns med mig vart jag än går. Jag har gråtit vid Hylströmmen och fått tröst. Lärt mig att också älska den vidunderligt vackra Ljusnandalen. Höllick och havsbandet har tagit mitt hjärta, och jag har numera ett alldeles eget berg, Örnberget, där jag ofta sitter långa stunder och blickar ut över de berg jag en gång inte såg. Därifrån ser jag nästan hela Hälsingland och jag vet, från djupet av mitt hjärta, att här, där jag en gång föddes, vill jag också en gång dö. Med med det senare är det såklart ingen brådska.

”Gräv där du står”. Det var någon gång på sjuttiotalet som Sven Lindqvists i sin bok myntade just de där orden. Folket i hela Sveriges landsbygd började gräva och gräva och gräva. Till slut satt man där i sina hål och kunde inte se någon framtid alls. Inte en gnutta faktiskt. Då kom det statligt avlönade optimistkonsulter farande från alla möjliga håll och kanter och talade om att allt var väl och bra och skoj om man bara förhöll sig glad och positiv till sakernas tillstånd där i gropen. Någon framtid såg man såklart fortfarande inte, men positiv skulle den bli, det var utlovat och bestämt på därför ihopsamlad landsbygdsrikstad.

Men alla grävde såklart inte. De som alltid är motvalls var också nu motvalls och satt kvar på ljugarbänkarna med armarna i kors och såg eländet komma. Nu kom det i form av gropar, förr som nymodigheter. Gemensamt för bägge grupperna var att de flesta till slut dog av ålderdom och sjukdom, alltså precis som man brukar göra med åren överallt annars också. De yngre, som ville se mer än djupa – om än positiva – egengrävda hål, drog in mot städerna och hoppet. Till slut fanns det fler gropar än människor kvar där i Sveriges landsbygd, och längst där ute var det faktiskt bara de gapande tomma hålen kvar.

Men det är sant att en och annan ”första bilen som köptes in på orten” eller ”första huset som fick elektricitet” hittade man allt där i groparna. Det var tusan vad folk hade varit framåt i bygden förr i tiden, ja, det kunde man samstämt konstatera över landets alla glesbygdsgropar. Affären som Kajsa-Stina öppnat och som fick läggas ner för att ingen handlade där skulle bli ett exempel på den där framåtandan om ytterligare hundra år, eller för att inte tala om Stig uppfinnaren. Han med fler patent än barr i skogen. När hålet bara blev tillräckligt djupt, en sisådär sjuttiotre år framåt i tiden, så skulle man nog också hitta hans fantastiska gärning där i gropen och snarast starta en insamling i byn för att kunna resa en bronsstaty över denne bygdens store son. Om det nu fanns någon kvar då som kunde göra det där såklart.

Så hände det sig att en vacker sommardag reste sig en profet, en liten kort, knubbig kvinna i Alfta, som hette Greta, och sa. ”glesbygdsjesus skall komma och rädda glesbygden en dag, och med sig har han – för det var en han – en fabrik som ger jobb och vi kommer alla att få uppleva bygdens blomstring igen”. Han/hon/det/gud skakade på det huvud han/hon/det/gud hade haft om han/hon/det/gud var en hen. Men landsbygdsborna slutade nu gräva och satte sig tillrätta i sina hål och väntade in den utlovade glesbygdsjesus, han som skulle komma med industrin och arbetstillfällena och evig lycka, de som slutgiltigt skulle frälsa allt och alla i fåbebott land. Då skulle Stockholm, nä visst ja, det är EU nu för tiden, få se på andra semlor.

Jag har aldrig varit den där som pissat längst. En loser alltså om det nu är just det som livet handlar om. Så det är lika bra att träda fram och erkänna direkt. Jag sitter ner och kissar. Har gjort det sedan trettioårsåldern och en kurs i centrala Stockholm där jag lärde mig mindmappandets ädla konst och, möjligen helt orelaterat, fick väldigt ont,.. ja, där nere. Det blev doktorsbesök och en doktor som med ett flin som definitivt inte bådade gott bad mig att dra av mig byxorna och ”ställa mig som en Saab” mot britsen. Hur många fingrar som sedan stacks upp där bak det vet jag inte riktigt, men upplevelsen var i alla fall inte helt angenäm. En kronisk prostatainfektion blev domen och jag tänkte, ”tänk vad dom kan komma fram till nu för tiden genom att bara stoppa upp ett finger eller två i röven på folk”, det där är något vi borde prova på våra anställningsintervjuer, speciellt till chefsposter, många i den gruppen verkade ha något permanent uppstoppat där bak på den tiden.

Hur som helst sitter jag sedan dess när jag kissar. Det blir liksom inget riktigt tryck med den där körteln stor som en… – ja, hur stor den nu är – sittande i vägen för den där potenta tvåmetersutkastade strålen man mentalt fortfarande ungdomligt kastar ur sig. Sanningen är att det flödar lite mer som en vårbäck på upphällning inför sommartorkan, och om jag skall vara riktigt ärlig så droppar det nog mest lite sorgligt där på slutet.

Nu borde man ju kanske tycka att det här inte är en stor sak. Alltså beteendet inte själva ”Petter-Niklas”, vars företräden vi lämnar utanför den här texten. Hälften av jordens befolkning – åtminstone – sitter ju redan och kissar. Om det nu inte var för Mick Jagger. Det är alltid den där #@!-~ Mick Jagger. Är det någon endaste en som kan se Mick Jagger framför sig sittande på toaletten och kissa? Näpp, tänkte väl det. Nä, Mick Jagger, han behöver minsann knappt gå fram till toalettstolen. Cowboybredbent greppar han det han har att greppa och stannar en sisådär två meter från toaletten, det räcker gott och väl, där slår han sedan på flödet och sen kissar han träffsäkert i en vid glittrande gul båge och sen med ett skvalande, som inte står en högtryckstvätt långt efter, tömmer han sig. När han sen är klar, tjoff, så stängs ventilen och sen är det inte mer med det. Inget droppande där inte. Gylf upp. Klart. Turnén kan fortsätta.

Så min plats är långt ner där i de manliga hierarkierna, och om nu verkligen alla kvinnor trånar efter män som kissar långt och kraftfullt mest av allt, precis som vi män tror att de gör, så känns det ändå som om jag klarar av att leva med nederlaget, det är ändå bara ännu ett nederlag av många.

Vi har haft en koltrast i många år här på kullen där vi bor. Han har sjungit från samma träd utanför vårt sovrumsfönster många sköna tidiga sommarmorgnar, när jag legat där vaken och fullständigt hänförd lyssnat till det vackraste som finns. För när jag ligger där, när gardinen rör sig lite i vinden och släpper in små pustar av sommaren, och den där vinden liksom fjäderlätt smeker min kind som en älskades mjuka hand, så finns det inget mer jag önskar mig av livet. Jag har allt.

Så i år väntar jag såklart på att få höra den där sången. Längtar efter den därför att den är sommar för mig. Sången från Pavarotti, för det är så han fått heta här på kullen med det stora gula huset. Men i år uteblir den. Istället är det en annan koltrast på andra sidan huset som försiktigt, och som om den saknar det självförtroende som Pavarotti besatt, tar upp skönsången. Den är liksom lite trevande den här sången och melodin är en helt annan än den Pavarotti bjöd på från toppen av björken utanför sovrumsfönstret. Jag är nästan säker på att det jag hör är Pavarottis son som inleder sin karriär. Han som tar över efter sin far. Men vad hände med Pavarotti? Kanske orkade han helt enkelt inte mer där ner i Frankrike någonstans där han sjöng högst uppe i ett kastanjeträd, samtidigt som kalla vindar ven förbi knutarna här uppe på kullen, eller också – och det hoppas jag på av hela mitt hjärta – har han bara semester i år och låter gotlänningar i någon stenig havsvik njuta av hans konserter.

Men risken finns alltså att min skönsjungande vän inte kommer tillbaks till vår kulle. Att vi får hålla till godo i fortsättningen med hans son. Sonens sång har tagit sig efter att sommaren har gått framåt, det skall villigt erkännas, och nu sjunger också han nya fantastiska sånger för oss. Men hans träd ligger på andra sidan huset, så på morgonen hör jag honom inte. Det saknar jag. Visst kompenserar tranorna som hälsar solen varje morgon på andra sidan dalgången en del för det där. De som får trumpetande svar från en annan tranfamilj som finns på en myr längre bort. Jag kan ligga och lyssna länge på dem också. Men ofta är deras konserter mycket tidiga och deras solhälsningar varar inte så länge som koltrastens, så oftast missar jag dem.

Det må vara så att jag inte lämnar något efter mig till världen när min tid är ute. Det finns inte många kronor på mitt bankkonto och jag är bara en liten rostig skev kugge i universums stora maskineri. Men rik är jag, det kan ingen ta ifrån mig. Att kunna ta till sig det vackra och njuta det lilla, allt det där som är gratis och som Ferrariägaren och imperiebyggaren fnyser föraktfullt åt, är sannerligen en gåva. Kanske den största. Den vårdar jag ömt.

När det är marknad så står de där gubbsamlingen. Ett helt gäng herrar i medelåldern, de flesta inte ens medvetna om att de faktiskt blivit gubbe sedan ett antal år tillbaks. Ivrigt tittande, diskuterande och ibland faktiskt intresserat lyssnande, står de där. Ofta är gubbsamlingen utlokaliserad lite ut i periferin av marknaden, men de finns alltid där. Det brukar ryka, fräsa och lukta lite konstigt från husvagnarna som står där och under många år så undvek jag det där stället som om det var förbjuden mark. En lönnkrog inbillade jag mig att det var, med farliga drycker, hårda kvinnor, sådana som skrämmer mesar som mig, och pipor stoppade med allt annat än tobak, och framförallt ett ställe endast för de invigda. Men så en dag tog jag mod till mig och trängde mig in bland de andra och hittade liksom hem. Ni vet, fick en sådan där upplevelse som en före detta missbrukare kan ha när han/hon kommer in i värmen och gemenskapen och hittar han/hon/det/gud och ropar sitt första halleluja.

Numera är det dit frun tar mig på varje marknad, låt vara med en suck, men ändå. Släpper av mig där och hämtar mig när vi skall hem. Gubbdagis. Det är i alla fall vad frun kallar det.

Min lycka fann inga gränser under mitt första besök. Här fanns likasinnade. Människor som förstod min passion. Alltid tidigare när jag tagit upp min pelletsbrännares tendens att sota igen när det är lite för mycket spån i pelletsen, så har folk gäspat och sett ut som de önskat sig långt därifrån. Men här fanns nu helt plötsligt fyra, fem, ja sex, sju, åtta stycken som direkt nappade igenkännande på ämnet och som själva testat olika lösningar. ”Har du provat..”. följdes snart av ”jag har läst att..” och ”den nya pelletsbrännaren från X den askar ur sig själv” följt av extatiska utrop av äkta glädje där i gubbhögen.

Vi har alla det gemensamt att vi under eldningssäsong umgås minst lika mycket med värmealstraren där i källaren som vi umgås med våra övriga familjemedlemmar. Vi pratar lite snällt med den där gamla pannan på kvällen när vi försäkrar oss om att den villigt kan tänka sig att värma upp huset en natt till. Hälsar på den på morgonen och klappar den som tack för väl utfört jobb. Skruvar och lagar det som gått sönder klockan tre på natten iklädda endast kalsonger när det är tjugosju grader kallt ute och alla andra i huset ligger och sover ovetandes om hur mycket kärlek en pelletsbrännare egentligen behöver. Alltså egentligen är vi bättre att ha i huset än t.ex Mick Jagger, om man nu tänker på det viset. Osäkert om min fru håller med dock.