1978 Lumpen avklarad. Ett bortkastat år. Kamratgänget höll på att falla sönder. Andra intressen. Andra vägar. Nej, du blir nog inte popstjärna. Sa man till sig själv. Insåg. Musiklärare eller studiotekniker? Möjliga val. För att vara kvar i musiken ändå. Passionen. Studietekniker valdes. Hur man nu blir det? Måste plugga. Efter sommaren drog jag utan ett “hej”. Kom aldrig igen. Sålde gitarren. Sålde förstärkaren. Köpte TV. Lärde mig älska fysik, matematik, kemi. Fysik blev en ny het passion. En eld. Universitet. Uppsala. Fysikstudier. Där fanns en källare. I den fanns datorer. Bort med akademisk uppnäsa. Elektronik. Programmering. En värld som förrändrades. Man ville vara med i allt det där. Kärlek. Trettio år. Som går. Men alldeles för snabbt. En lånad gitarr. En återfunnen vän där i den. Musiken. En längtan man inte visste fanns. Men som känns inuti. Bara själv. Enkelt. Inga drömmar om berömmelse eller “bra”. Bara en stulen timme här och där. I ett land där tiden inte finns. Ett hem, en trygghet igen. Var man otrygg innan? Knappast. Så vad blev man? Uppfinnarjocke? Gubbe? En av allt för många ord? Ljusdals svar på Florence Foster Jenkins? Ingenting? Men lycklig då och då. I allt det där. På en kulle. Ett stort gult hust där. Ibland funderande. I ett försök att förstå. Att en dag så finns man inte längre. Att den dagen närmar sig. Obegripliga tanke. Tillsamman smed det oändliga. Början var ju nyss. 1978 igår. Ett liv som gått. Nästan. Men det känns inte så. Nog vill man mer. Ett akord till. Några nedtecknade ord till. En elektronikkonstruktion till. Ett program till. Men ännu större. Ett solvarmt körsbär över läpparna. Ja två. Eller tre. Liv. Enkelheten. Se det stora i den. Hela vägen. Tills man når det oundvikliga. Inte finns mer. Och allt är för sent.
Det finns så många okänd vägar man borde vandrat. Ibland kommer den insikten över mig. Luffaren i mig träder fram och kräver att bli lyssnad på. Att vandra utan mål, utan mening, att ta dagen som den kommer. Utan ansvar för någon endaste en. Bara gå, fundera och uppleva och se vart vägen bär.
Men ingen hinner gå alla vägar. Dom är alldeles för många. Man måste bestämma sig för några. Det är där det blir svårt. Vilka vägar skall man välja framför andra vägar. Tänk om man väljer fel…
Men luffaren väljer såklart en väg ändå. Det måste man göra. Börja vandra. Njuter och lider. Blir bespottad och retad. Lokaltidningsintervjuad. Får smeknamn. Som sprider sig före vandraren själv. Ett namn som kommer bli ihågkommet efter att vandraren passerat. Utan att någon endaste en vet det rätta namnet. Eller bryr sig.
Eller kanske blir luffaren bara ignorerad. Som om en skugga gick där på vägen. Bra dagar. Dåliga dagar. Ibland går det att få sova i en lada. Eller inne bland djuren. Eller i ett cykelskjul. Men oftare under en bro. På en slänt. I ett dike. Med himlen som täcke. Med molnen som tröst.
Ibland är vägen jämn och fin. Andra gånger stenig, full av håligheter och ojämn. Det är små uppförsbackar. Stora uppförsbackar. Nedförsbackar och och hisnande stup där vid sidan av vägen. Norrut mer uppför än nedför, Söderut precis tvärt om. Men luffaren bryr sig inte om väderstrecken. Vägen tar en dit den leder.
Det är såklart bästa att ge sig ut på våren. Precis när tussilagon blommar. Då finns bra tid att vandra under. Milen finns där oavsett. Det är först i slutet på oktober man måste börja se sig om efter en koja att tillbringa vintern i. Ett pörte eller ett skjul går bra. Inga stora krav på bekvämlighet. Vad som helst duger som tar en igenom tid med kyliga bitande vindar med istappar som huggtänder. Tid när värkande fötter och ben får läka. Tid när det går att smälta den gjorda vandringens upplevelser. Nå slutsaster. Eller helst av allt inte nå några slutsatser. Också vara fri i tanken på så sätt. Att bara finnas. Ty också slutsatser är mål och ändpunkter.
Så när tussilagon blommar. Ge sig ut igen utan att vända sig om. Vandra på. Vandra och sen vinteruppehåll, år efter år tills stegen blir för tunga. Försöka också då och med nöd och näppe klara färden en sista gång. Nöjd över det. men inse att man nu har nått sitt mål fast man aldrig sökt något. Det som aldrig fanns, fanns där ändå. Men svänga av från vägen och gå in i skogen den där sista dan. Hitta en tjärn. Sätta sig på en stubbe där och se ut över spegelblankt vatten tills man somnar och sover den tröttes sömn. Låta vintern ta en och sakta multna bort där tillsammans med stubben som om luffaren aldrig funnits till i denna värld.
Så en dag, när de kallaste elakaste vindarna jagade runt som galna varulvar runt knutarna på det stora gula gamla huset som står där som det står varje dag ensam på kullen, ja, då kom det en stor gul traktor körande. I den satt den snälle mannen från andra sidan den långa dalen. Nu hade han tre jättestora lådor med sig. Dom ställde han av vid det stora gula huset och sen åkte han tillbaks till sig och sin del av den långa dalen. Han tutade inte som han brukade i dag utifall någon låg och sov. Dom som sover kan bli ledsna då. Han var en vis och snäll man i en gul traktor nämligen.
En av dem som bor i det gamla stora gula huset på kullen såg att den snälle mannen med den stora gula traktorn var på besök så han gick ut. Där stod de tre lådorna. Alla var märkta med “mat“. Sen satt en lapp klistrad på en av dem. “Till Hulken“. Jodå ett hjärta också. Och en rosett. Den gamle mannen som bor i det stora gula huset visste vad det betydde. Hulken hade fått säsongens första matleverans. Och oj, Hulken var mycket hungrig nu. Han sista måltid var flera månader bort. Men nu när Hulken kände lukten av sin mat så kunde man höra hur det skvalade i avloppsbrunnarna av hans drägel.
Den gamle mannen som bor i det gula huset bar in en del av maten. Kastade in den i Hulkens stora hungriga gap och hulken tuggade och svalde. “GOTT!” dristade han sig till att utropa. Men också “HUNGRIG“. Så den gamle mannen som bor i det stora gula huset på kullen gick ut och hämtade mer. Fyllde så på i gapet igen. Ja och hämtade mer. Och fyllde på ännu mer i Hulken hungriga mun. Ja och så får han antagligen hålla på nu fram tills de första tussilagorna visar sig i sollängtande backar någon gång där i april eller maj nästa år. Men just det hade den gamle mannen som bor i det stora gula huset inget emot. Nej, inte alls. Inte ett dugg. Faktiskt.
Hela kulle lyser upp. Man tror atombomb. UFO. Snöskottartraktor. Eller förvirrad timmerbil. Men det är såklart Jesus. Jodå. Fel plats igen såklart. Han skall som vanligt till Edsbyn men landar alltid här. “Alltså använd GPS” tänker jag (suckar där) som är lite teknikinriktad. Eller “fråga farsan vart du skall innan du far” om det nu skall vara på det här viset. Han vill ha skjuts till Edsbyn igen. Men jag vägrar. “Skrid dit” säger jag och Jesus skrider iväg åt det hållet med en mild förlåtande blick som alla konfirmerade känner igen. Man får nästan storhetsvansinne. Om man nu inte redan hade det då såklart. Jaha tänker man “Bara ännu en dag på en kullen…“.
När det brinner. Den där skräckhändelsen när ett hus står i lågor. När det kanske finns människor kvar där inne. Människor som sover. Då är den förste alarmisten rätt bra att ha. Hen som skriker “Det brinner” och ringer 112. Som får räddningsaktionen att starta.
Tänk er nu att det efter den där förste alarmisten kommer fler alarmister. De ställer sig alla där utanför huset och på olika – ofta mycket pedagogiska sätt – förklarar de att huset håller på att brinna ner. “Om vi inte gör något“. Eftersom forskarna såklart också intresserade sig för den här händelsen så kan alarmisterna snart luta sin upprördhet över händelsen på siffror som forskarna räknat fram om hur fort huset kommer att brinna ner. Om de sovande människorna där inne kommer at klara sig. Och om de nu gör det, hur stora brännskadorna kommer att bli på deras kroppar. Kommer skorstensstocken stå kvar? Siffror. Kolumner. Diagram. Snygga grejer. Prognoser. En timme fram. Två timmar fram. Tre timmar fram… Som väderprognoser. Bra (ibland) gissningar. Också här framräknade på de häftigaste datorerna i världen.
Sen har vi brandkåren. De åker såklart inte fram till huset med tjutande sirener och pulserande blåljus och börjar släcka i det här samhället. Istället stannar de på stationen. Fundera över “hur vi skall släcka“. För tänk om vi åker dit och släcker på fel sätt. Forskarna ansluter här direkt såklart. Dom vet hur man gör rätt. Fast olika. Tre andra brandstationer ansluter. Målet är att innan dagen är slut så skall man publicera ett PM som man kan skicka till kommunen så att de kan ge brandmännen order om hur de skall släcka huset på bästa sätt. Ett problem i sammanhanget är att forskarnas svar drar ut på tiden eftersom de inte kan få datortid på superdatorerna som är fullt upptagna med att beräkna med hur mycket huset skall brinna ner. Men man vill ju göra rätt. Inte fel. Ett till synes gott uppsåt.
Det är här pressen kommer med. Pressen intervjuar alla alarmister och cheferna på brandkåren. Ja politiker också. Det är ju de som är ansvariga för branden. Man kan nästan påstå att pressens hårt arbetande skara inte tillför annat än att utöka skaran med alarmister. Men det tycker såklart inte pressen. Oberoende, ogranskad och observerande som den är.
Men med pressens intåg så sprider sig i alla fall informationen om att huset brinner. Alla vet nu. Men nu är det som det är. Ropar man vargen kommer tillräckligt många gånger så bryr sig inte folk längre. Man vänjer sig liksom. Också ett brinnande hus blir en normalitet. Så alla väntar på politikerna. “Snart måste dom väl göra något”. “För böveln” lägger vissa till. De senare har nämligen gjort lumpen.
En del människor skaffar såklart brandvarnare. Eller slänger bort sina tändstickor. Häller ut sina brandfarliga vätskor i närmaste dike. Långt bort från sitt hus. För “tänk om det hände oss” tänker de. Förskräckligt. Men den stora majoriteten är såklart helt säker på att “oss händer det inte“. Ja och gör det det så ordar ju brandkåren det där. Åtminstone inom sinom tid.
När huset brunnit ner till grunden går alarmisterna slokörade hemåt. Det finns liksom inget att alarmera om längre. För sent. Tråkigt. Sandwichskyltar av. Så de kräver en politikers avgång. Handlingskraft efterfrågas. Och politikern tillsätter en utredning som skall genomlysa brandkårens handlande. Det kommer att ta ett tag att komma till en slutsats. Det behöver tänkas. Brandkåren å sin sida startar en intern utredning. “För att lära sig av händelsen” som man säger. Med det låter sig alla nöjas.
Senare kommer den minst ansvarige – den minst bildsköne – politikern avgå. Alarmisterna får pris, blommor och plaketter i guldvalör för gott utfört alarmerande. Alla är nöjda och glada och berömmer varandra för väl utfört arbete. Ett samhälle i god ordning.
Flickan som tog sin hink och efter bästa förmåga hällde vatten på elden har ingen ens noterat.
Han sitter där framför mig. Han. Djävulen. Vill att jag skall skriva på. Ja “han”. Konstigt. Djävlar är av han-kön. Just den här också. Anledningen till det har jag ingen aning om. Nog har man väl mött tillräckligt många kvinnor i sitt liv som har kvalifikationer att tillträda den posten…
Nope. Jag tror inte på djävlar och gudar. Lika lite som på tomtar. Åtminstone materialiserade. Men sitter här, ja det gör han. Man skulle nästan kunna tro att han är verklig. Det ryker förresten lite ur håret på hans huvud. Bockfot på vänstern. Bister min. Tecken goda som något på att detta verkligen är en djävul och inte Jesus.
Men jag vill såklart inte skriva på. Det där med evigheten låter inte så bra. Dessutom gillar jag min arma själ. Ja egentligen har jag väl aldrig sålt mig. Eller jo. Vem har inte det? Säljer oss gör vi väl hela tiden. Varje dag. För lön. För boende. För kärlek.
Fast det här är liksom mer på allvar. Lycka och välgång och stora framgångar mot en själ. Så säger han den här djävulen i alla fall. Allt blir bra, seså, en signatur bara.
Men jag tackar nej. Han tittar surt på mig. Det ryker ännu mer där på huvudet. Ögonen är som glödande kol när han skjuter iväg stolen med en smäll och går. “Tjena” säger jag. Sen var det inte mer med det där.
