Category: Noveller

Jag är en vandrare, en som planlöst vandrar omkring i London sent på kvällen och känner mig löjligt nog som den ensammaste människan i världen Det är julafton. Det är också såklart därför jag känner av ensamheten. En viktig kväll i Sverige där alla umgås med de sina, men knappast här. Det är sjuttiotal. Den gamla gumman som säljer rostade kastanjer där från det koleldade fyrfatet har en trasig jacka och trasiga slitna fingervantar. Mössan på hennes huvud är stickad av grovt grått garn och är långt neddragen över gråa otvättade hårtestar. Hon ler inte mot mig, ropar bara ut “kastanjer till salu” men sin lite knarriga kärringröst, jag ser att hennes tänder inte har varit hos en tandläkare på många år. Fattigtänder. Lika över hela världen. Hörntänderna är bara svarta stumpar i en mun som saknar fler tänder än den har kvar.

Alla andra som rör sig på den här trottoaren har fina kläder. Säkert hela tänder också om jag tittat efter. Har bråttom. Är viktiga. Har ärenden. Skyndar vidare. Ser henne inte ens. Det här är finare kvarter. Där varken gumman eller jag egentligen hör hemma. Men jag stannar och köper en påse kastanjer. Blir sugen. Vill spara till sen på ett ensamt hotellrum. Hon vill ha ett pund för en stor påse. Det får hon. Påsen är återanvänd. Knycklig. Inte helt ren. Men vad gör det en julaftonskväll.

Det är varm och skönt där nära kolelden, så jag stannar kvar där. En frizon och en känslomässig bubbla långt borta från klibbig Londonkyla. Jag har ju inget annat för mig, saknar människorna, har bara hotellet och ett lågbudgetrum på fjärde våningen, som min reträttplats. Jag frågar henne om affärerna går bra. Hon ser på mig. Hennes ena öga är blått, det andra är brunt. Samma som en gammal kompis från förr hade. Han som försvann. Bort till andra världar. För länge sedan nu. Fast gummans blick är mer intensiv. Min kompis bruna öga dominerade, gav honom en mild och vänlig blick. Gummans blå öga dominerar hennes blick, ger intensitet och kyla. Hennes ögon liksom fångar in mig i en fälla. Tar tag i mig med och helt plötsligt står jag framför ett korsvirkeshus. Solen lyser från en klar himmel. Fåglar sjunger från en lövskog i närheten. Jag har aldrig någonsin tidigare hört så många fåglar sjunga på samma gång. Det måste vara hundratals, kanske tusentals där bland träden. Vindarna är ljumma och behagliga. Jag hör ivriga röster från huset. Vet inte om jag törs gå fram till det. Men något inom mig manar mig framåt, liksom puffar på mig i ryggen så att jag snubblar framåt mot huset.

I trädgården, som är full av blommor, på det där Engelska vildvuxna viset, leker två flickor med en rockring som dom rullar framför sig med en pinne. Dom är klädda i sina finaste klänningar. Framför det vita stockhuset med vasstak vid en rabatt med vackra rosor sitter en kvinna på knä. hon har en stor filthatt på huvudet och hon rensar ogräs. Flickorna som leker, ler och vinkar glatt åt mig, som om jag var en känd vän, och försvinner i full fart efter den rullande rockringen och försvinner bort bakom huset, men jag kan fortfarande höra deras skratt när de följer den rullande rockringen. Jag står där och bara iakttar. Förbluffad över att vara här. Jag är ändå en blyg människa.Men nyfiken också. En som inte vill tränga mig på. Rycker till när kvinnan utan att vända sig om och med mild röst säger

“Så du kom ändå”

“Jag är glad att du gjorde det, för du är efterlängtad och väntad”

Sen reser hon sig upp från rabatten. Släpper den lilla gröna väl använda handkrattan hon använt för att rensa ned på marken, vänder sig om, tar av sig hatten och låter sitt långa ljusa lockiga hår slippa loss ut hattens fångenskap. Det liksom flödar ut över hennes axlar och nerför hennes rygg. Ja och jag inser att här står kanske den vackraste kvinna jag någonsin sett framför mig. Och jag känner en overklig känsla av förundran. Inte åtrå. Inte längtan att äga. Bara denna förundran över att mötas och att det sker här och på det här sättet.

“kom säger hon”

hon sträcker ut ena handen mot mig och pekar på en låg stenmur en bit bakom rosenrabatten där ett gammalt men stabilt bord med utsirade gjutjärnsben också står, samtidigt som hon går åt det hållet.

“sätt dig här, så skall jag sätta på lite te”

Sen försvinner hon. Jag går fram till stenmuren. Sätter mig. Hör fortfarande flickorna som leker och skrattar en bit bakom huset. Känner inte att det är något konstigt med att vara här. Visst är också det här hemma? Eller har det varit det en gång? Eller är det bara det där gamla vanliga “där du lägger din hatt…”

Kvinnan kommer ut igen. Hon bär på en vit bricka med en sådan där typisk Engelsk bullig tekanna och ett fat som det ligger två stora scones på. Hennes småblommiga klänning är tunn så att jag ser hennes bara ben genom den. Det ilar till i mig och hon ser att jag jag ser och hon ler mot mig. Inte ovänligt. Bara så som om hon är van att män reagerar på det sättet när hon rör sig i deras värld. Jag tittar generat bort. Påkommen som jag är. Det känns oartigt att ha tittat sådär. Kvinnan säger inget när hon ställer ner brickan på bordet och lyfter av tekopparna, häller upp te i min kopp först och sen i sin egen kopp och sen sätter hon sig själv på en annan del av den låga muren.

“Flickorna har redan fått te”

säger hon

“dom kommer inte att störa oss. Åtminstone inte på ett tag. Det finns tid.”

“Jag förstår inte” svarar jag.

nu helt klart generad. Vad menar hon. Vad är det som det finns tid för? Vad gör jag här egentligen?

“Ja du undrar säkert varför du är här…”

Hon tittar på mig när hon säger det där. Ler lite okynnigt faktiskt. Som om hon retas med mig. Det där leendet går hela vägen ner i magen på mig, suger till som en magkatarr, så jag tar en klunk av teet. Tar en tugga av det varma brödet och ser upp mot kvinnan.

Hennes leende är kvar. Vänligt. Inbjudande.

“Smakade det bra?”

frågar hon,

“Du måste vara hungrig”

“Jag har själv bakat sconesen i morse och marmeladen kommer från björnbär som flickorna och jag plockat för bara några veckor sedan i skogen där borta. Traktens sötaste.”

Jag kan bara nicka eftersom jag har munnen full med scones. Men hon ser inte min nick eftersom hon själv tittar bort mot skogen. Men jag uppfattar ändå att hon tar emot min jakande nick. Vet att jag sitter där och nickar dumt.

“Jag skall berätta varför du är här”.

“Under den här julen och under nästa jul kommer du, ja faktiskt antingen du vill eller inte, att få avgöra ödet för många människor du inte känner och aldrig kommer att få känna närmare. Ditt uppdrag, och du avgör själv om du accepterar det, är att välja om en, ingen, eller till och med alla skall få leva ett fullt liv eller inte. Du kommer inte att ha lång tid på dig för att fälla det där avgörandena, kanske kommer du inte ens att veta att du gör ditt val, men ändock är det så att du kommer att välja det ena eller det andra och ditt val kommer att avgöra andras livsöde.”

Jag måste ha sett ut som en fåne för kvinnan skrattar med ett klingande smittande , inte ovänligt, skratt som liksom – såklart – passar helt och hållet till hela hennes person. Hur skulle hennes skratt kunna låta på ett annat sätt?

“var inte orolig, det kommer att gå bra. Jag skall berätta varför du har valts ut till det här uppdraget”.

Det hon berättar är svårt att tro på. Människorna jag mött. Mina handlingar. De val jag gjort i livet. Varför just jag måste göra detta. Är lämpad och utvald att göra valet. Jag vill av blygsamhet inte plåga dig som läser det här med den delen av berättelsen. Allt det hon sa skulle bara uppfattas som skryt om jag återberättad det här. Så vi lämnar det där hän. Men kanske förstår jag i alla fall aningens lite varför en enkel person som jag kan väljas ut att i sin tur välja liv eller död för andra. Någonstans inom mig tror jag kanske bara att allt det här ändå bara är en dröm. Hur kan det vara annat. Jag är ändå en rationell människa som är i London på julsemester.

“Men nu måste du gå, julen är kort och du har ett viktigt möte att göra innan du far hem till ditt kalla land igen”

“Men hur kommer jag tillbaks?”

Ja frågan är berättigad eftersom jag inte vet hur jag kom hit. Men kvinnan pekar och säger

“Följ bara vägen där mot skogen. Just nu är vägen hem lätt att hitta. Men skynda dig innan natten kommer. Då kan vägar man tror leder mot ljuset i själva verket leda raka vägen ner mot det mörka och ibland onda som alltid finns närvarande och lurande omkring oss. Där och dit vill ingen komma.”

När jag reser mig upp så reser kvinnan sig upp också. Hon går nära mig. Hon dofta gott av rosorna hon nyss arbetat med och något annat som jag tror är vanilj. Hon ger mig en fjäderlätt kontinental avskedskyss på kinden, nästan ingen beröring, håret på mina armar liksom krullar till sig ändå av den beröringen, och hon säger

“lycka till min vän, jag tror att vi ses igen”.

Sen går hon in i huset utan att se sig om. Hon har lämnat kvar brickan med våra tomma koppar och fatet, det som nu bara innehåller några smulor efter bröden. Jag tvekar en stund, tittar mot huset, men kvinnan syns inte längre till, jag hör fortfarande barnens skratt, fåglarna och vinden finns där de med. Det verkliga. Jag går motvilligt bort mot den väg hon pekat ut.

“Fuck off”

skriker kvinnan med kastanjerna. Hon tittar argt på mig. Drar mig ut i verkligheten som en atombombsexplosion

“Ger du dig inte iväg så ropar jag på polis”.

så jag går. Hennes arga blå öga driver mig på flykt. Jag är åter en vandrare som vandrar ensam runt i en stad som inte är min under julaftonsnatten. Vaksam såklart på de jag möter. En man med käpp, inte helt nykter, som har svårt att komma över gatan hjälper jag att ta sig över. Det är osäkert om han egentligen behöver min hjälp. Men han tackar artigt när vi kommit över på andra sidan. En kvinna som blir påkörd av en varutransport och blir liggande blödande men som är vid fullt medveten på gatan försöker jag komma fram till, men andra har redan skyndat fram, däribland en sjuksköterska, och innan jag ens hinner reflektera över om hon kan vara den jag skall välja död eller liv för så lastar starka och snabba armar in henne i en ambulans som far iväg i full fart med påslagna sirener. Eftersom jag vandrar runt några timmar i en världsstad så händer det saker såklart. Uteliggaren med spår av ett hårt liv som ligger där i hörnet. Skall jag hjälpa honom på något sätt? Är det det som är meningen med det här? Men dom finns ju där överallt i den här staden. Skitiga. Slitna. Olyckliga människor. Jag kan knappast ta dom alla med upp till mitt hotellrum. Föda dem. Värma dem. Det är mig övermäktigt, hur mycket, vilka det än finns att hjälpa. Så mycket pengar har jag inte heller på fickan så att jag kan bjuda ens en av dem middag heller. Så långt ifrån de där människorna befinner jag mig nämligen egentligen inte. Förresten är det mesta stängt redan. Bank holiday. Imorgon egentligen. Men aktiverad under natten.

Senare på mitt hotellrum funderar jag över kvällen. Den har varit märklig. Jag måste ha fått någon slags knäpp där vid den gamla kvinna med fyrfatet och kastanjerna. Drömt alltsammans under en stund av förlorad verklighetsuppfattning. En fluga surrar intensivt mot ett av hotellrumsfönstren. Jag släpper ut den. Det sker med automatik. Jag äter några kastanjer, goda, och somnar med kläderna på. Vaknar och känner

mig verkligen som en som somnat med kläderna på. Gårdagen känns främmande. En dröm, ja vad annat kunde det vara. Antingen det eller galenskapen som hunnit ifatt mig. Men jag har en dag till i stora härliga London. Jag skall njuta av den här dan. Gå på British Museum, leta något gott att äta, vandra fler metrar på Londons upptäcksresarvänliga gator. Imorgon skall jag hem igen Till det är vanligt liv.

Ett år i Sverige går fort. Det blir vår, en skön koltrastsommar som följs alldeles för snart av höst och kyligare vindar. Jag lever ensam i år också. Vill komma bort till jul. Bokar därför en billig resa till New York. Två dagar där. Julafton och juldagen. Resten är resa till själva resan och flyg fram och tillbaks över Atlantens kalla vatten.

Förra årets märkliga dröm har förbleknat på drömmars vis. Jag minns såklart kvinnan, men bara som ännu en av alla dessa onåbara kvinnor som det finns och har funnits så många av i mitt liv. Jag antar att jag inte har det där som kvinnorna söker. Min främsta merit är snällheten. Före den väljer varje kvinna hellre en mördare eller en hustrumisshandlare. Rädslan för det tråkiga livet kan man gissa. Fast det för alla människor ändå till slut handlar om att leva under en lång räcka vardagslivsdagar. De andra, festdagarna, går ju av sig själv. Gudarna skall veta att de är få. För alla. När man vid livets slut vänder sig om och summerar. Jodå. Också för dem man ser i tidningarna med festkläder på sig och stora tandblekta leenden som bländar är det så.

Julafton. Jag landade i New York här på morgonen. För en gång skull lyckades jag sova på på planet. Det fanns nämligen gott om plats. De flesta reste tydligen åt andra hållet såhär i juletid. Östermalmstanterna hade redan klarat av sina julklappsinköp, de som kräver flotta och exklusiva New York affärer. Nu hemma i paradvåningarna. Famlande i tunga glöggdimmor och navigerande mellan berg av vackra presentpaket inköpa på flotta gatan.

En Indisk man som verkar jäktad låter jag gå före när jag växlar in pengar på växelkontoret. Man behöver en slant i fickan för dricks. Precis som i London vandrar jag sen runt i New York under juldagen och julnatten. Först sent på natten när jag sitter på ett nattöppet fik och tar en kopp kaffe så minns ja det kvinna sa där förra julen. Men inget speciellt har hänt den här dan vad jag kan minnas. Åtminstone inte vad jag har märkt. Det vore ju synd om jag missat mitt uppdrag. Det verkade viktigt.

Nästa dag händer inte heller något som kan tyckas vara värt att notera. Visserligen sover jag länge på förmiddagen, så länge så att jag missar frukosten på hotellet och måste gå ut och leta ett ställe som serverar brunch. Men annars är det en ovanligt lugn dag i ett larmande New York. Det är när jag är på väg hem till hotellet för att ta taxin som skall ta mig till flygplatsen och som en man hårt tar tag i min axel snett bakifrån. Jag vet att det är en äldre man innan jag vänder mig om och kan konstatera det själv när jag verkligen ser hans ansikte. Han är svart, åttioårsåldern, ler vänligt och lugnande mot mig. Säger inget. Han håller fortfarande ett stadigt grepp om min vänster axel och jag känner en smärta sprida sig ut från axeln ner i armen. En dov smärta, en sendragssmärta, som tycks komma och stråla inifrån de centrala delarna av min kropp. Jag släpper inte ögonkontakten med mannen som håller mig fast. Det gör inte han heller. Han viker inte undan sin blick¨. Ögonkontakten lugnar mig. En hjärtattack tänker jag. Här? Så olämpligt. Sen svartnar allt omkring mig. Jag tappar till slut ögonkontakten och känner att jag faller. Innan jag når marken är jag inte längre vid medvetande. Min sista tanke är “bra, hade jag dött så skulle man väl sett den där tunneln av ljus som alla pratar om. Mörkret måste vara bra. Sjukvården utmärkt här i stan”

Fågelkvitter. En koltrast som sjunger i ett träd ovanför mig. Det är varmt. Ingen Atlantfuktighet finns längre omkring mig som man förväntar av New York. Jag kan alltså rimligen inte ligga där mig på en av New Yorks gator. Ett konstaterande. Det här kan ju inte vara ett sjukhus heller tänker jag när jag minns smärtan och mitt fall. Det doftar milt av lövskog. Den där ogripbara doften mitt emellan nyfött barn och förruttnelse. Men jag ser inget. Har jag blivit blind? Fast jag käner ingen oro. Det där ordnar sig nog. Jag överlevde.

Jag sträcker på mig. Men har ingen rörelsefrihet. Det känns som om jag är lindad som ett spädbarn i andra tidsåldrar. En ljusstrimma. En spricka. Ja jag ser. Försöker sträcka ut en arm mot den där sprickan. Trycker på. Jadå, den ger med sig. Trycker man så öppnar det som omsluter mig upp sig Jag är inte blind. Jag ser gröna blad där genom den där sprickan. Jag verkar ligga i en behållare. Konstigt. Jag trycker lite mer med armen mot sprickan och den ger med sig lite mer. En bit flyger bort. Jag trycker lite till och ännu en och ännu en bit faller ut. Jag kan ta mig ut. Det är mödosamt. men det går. Ben och armar lyder mig inte riktigt. Men det kanske inte är så konstigt. Jag har ju varit sjuk. Visst har jag det?

Jag befinner mig i en skog. Det ser jag ju nu när jag är ute ur den kapsel som höll mig fången. Men konstigt nog verkar jag sitta i ett träd. Marken är långt där nere. Men en skog är det. En vacker skog. Sådär limegrön är den som svenska lövträdsdungar brukar vara precis innan midsommar. Men varför sitter jag i ett träd? Det är där jag ser min arm. Den som inte är en arm. Jag tittar ner på min kropp. Den är randig och fjunig. Gulrandig. Jag har väl aldrig haft en sådan tröja. Sannerligen inte. Men mina ben… vad har hänt med dom?

Jag lovar, det tar en stund att inse det. Att acceptera det. Jag är inte den där mannen längre. Jag är en fjäril. Det där som omslöt mig var en puppa. Jag har precis genomgått den fantastiska metamorfosen. Frågan är om det är från människa till fjäril förvandlingen har skett eller om jag också faktiskt var larv en gång och det är från den jag utvecklats. Jag minns hur som helst i alla fall bara människan jag en gång var.

Jag känner att jag kan flyga. Att jag vågar kasta mig ut och att vingarna, de som är så färggranna och ståtliga, kommer att bära. Så jag kastar mig ut, flyger och vinden och luften bär mig och jag svävar ut i skogen i en värld som ännu så länge är mig helt främmande men som jag känner att jag snart kommer att kunna kalla hemma. En klarröd blomma på marken vinkar åt mig. En söt frestande doft når mig och jag närmar mig vingligt och osäkert och landar aningen klumpigt på ett av hennes kronblad.

“Hoppsan” säger blomman och börjar fnissa och snart sprider sig det där fnissandet till alla andra klarröda blommor som står och försöker se så inbjudande de bara kan runt omkring den jag sitter på. Man blir smittad av det där. Så jag skrattar snart jag med. Träden också. Till och med en fisförnäm tistel en bit bort kan inte hålla sig. Jag har en klibbig snabel. En som går att rulla ut. Ja och rulla in igen. Vilken grej. Jag testar några gånger. Sen rullar jag ut den och suger i mig av blommans nektar. Tänker lördagsfrukost och Bravo apelsinjuice, men det här är smakar ungefär en miljon gånger bättre. Troligen tiotusen gånger den goda känslan på det.

“Kom till oss sen” viskar de andra blommorna ivrigt och nu är det inte bara de röda. Hela skogen viskar. Vill att jag skall komma just till deras kronblad. Men jag är blir mätt va det jag suger i mig här hos min första blomma. Inte riktigt redo för mer av det goda. Vill utforska världen förts. Bemästra flygningen och njuta av min nya vackra fantastiska kropp. Jag är vackrare än jag någonsin varit. Ja och jag känner mig vacker. Så jag spänner ut mina breda vingar allt vad det går. Tar ett tag, lyfter med lätthet upp mot solen och en blå himmel. Blommorna på marken suckar av hänförelse. Det är såhär friheten känns. Jag en flygare. Så begränsat det måste vara att vara människa. Ja jag minns ju det. Äntligen är jag mer.

Jag flyger över en äng. Mer blommor här som ropar att de kan släcka min längtan bara jag kommer ner och omfamnas av just dom. Men jag vill flyga nu. Njuta av det fria. Njuta av min metamorfos från människa till puppa och så till fjäril.

Så ser jag huset och jag vet väl egentligen redan innan var jag befinner mig. Jag flyger i riktning mot husets. Det liksom drar i mig. Precis som förra gången jag var här. Jag har förvisso längtat hit sen sist jag var här. Velat att drömmen skulle komma till mig igen. Är det här en dröm också. Den känns verklig. Men jag vet inte. Jag flyger in i trädgården. Ser muren. Ser rosorna. Känner deras doft. Ser de andra rabatterna. Och där vid en enorm blommande rosa jätterododendron sitter hon kvinnan. Hon ser på mig, och hon ler mot mig. Jag landar på hennes utsträckta finger.

“Välkommen tillbaks säger hon”

“jag har längtat så efter dig. Tänkt på dig varje dag sedan vi sist sågs.”

Och hon berättar om flugan som jag släppt ut den där julaftonsnatten när jag kom hem till mitt ensamma hotellrum. Bara en enkel spyfluga. Men dagen efter så landade samma fluga på den mycket röda näsan hos en trött och illamående busschaufför som fyllsjuk körde sitt sista pass för dagen där i London. Bussen passerade precis Piccadilly Circus, den var proppfull, chauffören hade varit väldigt nära på väg att somna just där, just då, när flugan landade på hans näsa. När flugan satte ner sina sugfötter på hans näsa kvicknade han till. Han tyckte nämligen flugor var bland det äckligaste han visste. Viftade bort den med emfas. Blev tillräckligt irriterad för att sen hålla sig vaken hela sitt pass så att han kunde gå hem och sova av sig sitt bakrus. Hade inte flugan landat på hans näsa hade han somnat och tappat kontrollen över bussen och stor olycka hade skett när bussen ränt in i hundratals människor där på trottoarerna kring Piccadilly och till slut ränt in i full fart in i en stenfasad. Jag såg olyckan som kunde ha inträffat som på film. Det var hemskt. Blod, skadade, alldeles för många döda.

Jag vill säga något, för jag minns knappt den där flugan, jag har släppt ut hundratals, nej fler, säkert tusen, över åren, men hon stoppar mig innan jag hinner säga något.

Så berättar hon om mannen med Indiskt utseende som jag släppt före i kön till ett växlingskontor på Kennedy Airport. Självklart tycktes det då, eftersom han verkat väldigt stressad. Att den där mannen, han är uppfinnare, hur han mot alla odds och trotts en mycket försenat plan ändå hunnit fram till det där mötet och fått visa sin nya uppfinning för den ende som fanns kvar på kontoret sådär före jul. En medicinsk uppfinning. En som redan idag räddar livet på människor över hela världen.

Och hon ser på mig, hon, kvinnan. Hon är lika vacker idag. Strålar.

“Tack vare dina handlingar får nu många andra människor leva sina liv. Eftersom dom får leva sina liv så påverkar dom andra som i sin tur kan leva sina liv, var och en av dom har anhöriga som påverkas, som känner andra och så vidare. Allt hör ihop. Blir stort när man summerar”

“Så njut nu av ditt liv som fjäril käre vän. Ditt uppdrag är slutfört. Du blev det du bad om. Jag visste att jag kunde lita på dig. Jag och mina flickor vet inte hur vi skall kunna tacka dig. Du förstår, min man satt och väntade på mig tillsammans med våra flickor precis framför det hus som bussen skulle ha kört in i. Han är uppfinnare försten. Har uppfunnit medicinska apparater ända sedan han kom hit från New Delhi och vi träffade varandra på ett laboratorium här i Oxford.”

Jag ser hennes man komma, släppande på sin tunga resväska genom grinden. Jag känner igen honom från växlingskön. Men han är mer avspänd nu. Gladare. Hans flickor kommer springande ut ur huset, rusar emot honom. Han lyfter upp dem både två. Där finns kärlek. Stor är den. Julklappar till längtande flickor inköpta i New York också där i väskan kan jag gissa. Jag breder ut mina vingar. Sträcker på mig för att visa kvinnan min nyfunna skönhet. lyfter på mina vingar jag med. Det är så lätt. Kysser kvinnan rakt på munnen, jo det är en stöld, ja om en fjäril nu kan stjäla en kyss från en vacker kvinnas mun, en människa till på köpet, men kvinna ler mot mig. En fjäril kan tydligen göra så helt ostraffat. Det glädjer mig. Jag kanske inte kommer att kunna hålla mig i framtiden heller.

“vi ses igen, och glöm nu inte att blommorna här i trädgården är dina också, de vackraste har jag enkom planterade åt dig”

sen går hon mannen till mötes. Jag fladdrar ut över trädgården utan synbart mål på fjärilars vis. Jag har ju ändå alltid drömt om ett liv som fjäril efter mitt andra liv som människa och får faktiskt passa på att njut fullt ut av det här nu när jag är en.

Det är en god jul. Den bästa rent utav.

“Varje gång du säger något ont eller dåligt om en annan människa så förkortas ditt liv mer än om du rökt ett paket cigarretter om dan under ett år…”. Ja han sa så. Lutade sig fram emot mig med hela sin gänglighet. Sa det där med en raspig röst och vattning ögon som såg rakt in i mina. Nädå, han var ingen guru av det där traditionella slaget. Bara ett fyllo som stank av gammelsprit, piss och för få duschar.

Han hade slagit sig ner vid mitt bord på det gamla slitna fik jag alltid brukar besöka när jag är i Stockholm. Ja det med de godaste kanelbullarna alltså. Han hade bara helt plötsligt och utmattat dumpit ner på stolen mittemot mig. Jo jag satt ju där ensam. Stolen var ledig. Inget konstigt med det. Sen hade han sett på mig och sagt det där.

“Ja det är säkert sant” säger jag men får inget svar. Sen sitter vi där och ser på varandra. Tekla, hon som äger fiket, 87 i år, men still going strong, säger åt min nye bekantskap att han skall lämna mig ifred. Men jag säger att det är OK och beställer en pilsner och en macka åt mannen när jag får mitt eget rykande heta kokkaffe och mina bullar. Jodå. jag tar alltid tre. Hoppar lunchen. De är så goda.

Sen säger vi inte så mycket mer. Ägnar oss åt macka, pilser, kaffe och bullar. Och när jag sätter på mig jackan, jag skall med tåget hem snart och måste ta mig till centralen, så tackar jag honom. Men han har somnat där i stolen. Så jag går ut, ut dit till gatorna, där de kalla vindarna jagar utbölingar som mig eftersom sådana som jag egentligen inte hör hemma i den här staden och är ett lätt offer för baltisk rå fuktighet som tränger in under och in i allt. Lyssnar man alldeles så lite så lär man sig något varje dag tänker jag när jag slinker ner för trappen ner mot den skramlande tunnelbanan. Hemåt alltså.

En sol som går ner. Mörker som lägger sig över en kulle ute i skogen nära ingenstans. Termometrar som kryper nedåt. Vargar som försiktigt kikar fram i skogsbrynet med gula lysande ögon. Yla vågar de inte. Hur gärna de nu skulle vilja. De är för nära människorna. Doften av de avskyvärda fyller luften. Människorna är farliga. Så de vänder in mot skogen och tryggheten igen. Ansluter till flocken. Travar iväg uppåt och uppåt, upp mot berget. Försvinner bakom bergskrönet. Hungriga. Måste fälla ett byte. Om de skall bli mätta. Älgdoft också i luften. Den får vargmunnar att vattnas. Natten är fortfarande ung. Allt kan hända.

Jag ser det i ögonen. Det finns ingen kärlek kvar i dom där gröna ögonen. Dom är döda när dom ser på mig. Öppna men beslöjade. Utan liv. Glittret som jag förälskade mig i en gång i tiden har lämnat ett par ögon som en gång bara såg mig. Nu glittrar de bara när de ser på andra. Jag har sett det när vi rör oss förbi personer eller hus. När vi möter personer jag inte känner, men som är kända för den med de gröna ögonen. Då ser jag hur de där ögonen liksom lever upp igen. Får kraft och energi från goda tankar långt där inne i ett huvud. De tankar som jag inte längre är delaktig i. Det är där och då en grå dimma sveper in över mig. Det som är mitt egentliga jag bosätter sig i min kropp och kurar ihop sig i ett hörn. Vill stanna. Vara, nej är, den som går efter egna vägar. Det är så det grå ihopkurade i hörnet kallar sig. Dit, dit också jag alltid återvänder. Förr eller senare. Men alltid dit går min väg. Lika säkert är det som en morgon har en sol som går upp bakom ett berg i fjärran just på denna plats där jag står.

Så jag packar väskan. Behöver bara det nödvändigaste. Den blir knappt kvartsfull. Mitt liv handlar inte om saker. Bara om möten. De goda mötena. Och nej, jag tror inte på att hålla kvar vid det döda, det som inte längre lever. Föränderligheten är det enda sanna. Man måste bryta upp innan det är dags att hugga av och amputera. Innan lemmar svartnar och ruttnar i kval och illaluktande söt sörja som vill ta men inte ge. Innan tankar lär sig hata. Innan liv förspills och blir till sandkorn i en snöstorm där de såklart inte hör hemma. Lika lite som snön hör hemma i en sandstorm. Var sak på sin plats. Det gäller mig också. Jag vet ju det när jag stänger dörren och går. Min rätta plats är utanför den där dörren. Inte innanför. Det finns ingen tvekan.

Sen går jag. Tar den första stig jag hittar som synes lång och väl upptrampad av fötter som gått här redan innan mig. Försvinner iväg, bort, lika hastigt som en sommar lämnar jag den plats jag funnits på under en lycklig tid. Jag säger inte adjö. Inget. Går bara. Hit återvänder jag aldrig igen. Aldrig mer igen.

Snart är jag åter bara den varma vinden som blev till ett regnväder. Och ju längre jag går efter den stig jag bestämt mig att vandra efter, desto lättare blir jag i mitt sinne och i den själ jag aldrig fick. Innan stigen nått ett slut vet jag att jag är en del av lufthavens alla moln och strömmar. Kanske har jag inte ens funnits då. Kanske fanns jag inte alls. Kanske inbillade sig de gröna ögonens bärare allt det där vi båda trodde fanns. Den tanken orkar jag inte ens bära. Nu går jag.