Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Poesi & Dikter Swedish

Bergen

Det är höst i Hälsingland. Bergen sjunger för oss som bor här. Gör man sig så ren man kan i sitt hjärta och kan hålla igen tanke och prat så hör man sången. Orkar man inte det bjuds man enbart på tystnaden. Inget dåligt andra val såklart. Mycket finns att finna i tystnaden för den som orkar söka.

Men bergens sång. Det är inga ytliga toner som rullar ut över skogarna. Här handlar det om berättelser om liv sedan urminnes tider. Om dom som levt här i generationer före oss. Om tiden före människan. Om bergens vålsamma födelse. Om hur de, liksom allt annat, också sakta färdas mot sin död. Sitt förfall. Erosionens makt. Entropin. Lagen och jämvikt. De handlar om den första trollsländan som flög ut över Hälsinglands sjöar och fann världen vacker. Om älgen som dricker nere vid ån där på kvällen och vill finnas, vill leva, just där. Om bävern som förbereder sig för vintern och fäller årets sista asp till förråd för att kunna överleva långa kalla vintermånader.

Man blir självklart hänförd över den där sången när man ensam står där och lyssnar strax branten ovanför sjön, den man älskar och har band till. Uråldrig upphöjd berggrund sjunger med ett självförtroende som bara den som är rik på guld och andra ädla mineraler kan sjunga. För såklart är vi alla fattiglappar om man jämför med bergens skatter.

Det är lätt att tro på troll, älvor och annat som de som tror sig vara visa hävdar inte finns här i skogen. Speciellt när skymningen faller och fantasin får fritt spelrum. Men idag när de blivit som tivoliattraktioner och spektakel och skådespel i böcker och film så visar sig såklart inte de som bara kan anas i oljuset så ofta längre. Blyga och skygga som de är. Men bergen sjunger om dom också såklart. Deras existens och deras oliv hör till den här världen lika mycket som de levandes liv och öden. Men det är sorgliga partier i sången det här såklart. Att inte bli trodd på. Att sägas, påstås, inte finnas. Det sänker vem som helst ner i depressionens mörker. Och oljuset breder ut sig där förr fanns ljus.

Så jag står där och lyssnar. Timmarna går, men tid, vad är tid i detta. En minut är lika lång som ett år. Just här om man vill. Det är bara deklarationer och andra tvång som skall in på årlig basis som hindrar en från att låta tiden fritt flöda i så lösa koppel också i sin egen verklighet. Man måste hålla igen lite. Bergen behöver såklart inte det. De kan låta tiden gå, eller stanna eller flöda iväg fritt i årsringar och årslagers tillväxtmönster. Mot framtiden, tillbaks till forntiden eller uppåt, ut ur tiden.

Det är vackert. Sorgligt. Glatt. Och jag ler. Värden gläds. Stubben framför mig vill bjuda upp till dans, men jag avböjer. Inte är jag en dansare. Blyfotade människa är jag. Dansens lätthet är min lott i nästa liv. Då när jag skall bli en fjäril som dansar ut en sommar. Jodå, nog skall jag leta upp stubben då alltid. Bjuda upp till dans. Jag lovar det här och nu. Sicken fantastisk dans det kommer bli här på berget ovanför älsklingssjön. Bergen skrockar åt min plan. Stubben ler.

Så drar vinden in och vill vara med. Virvlande drar den fram över över sjön och över bergen som fingrar i ett solo på en distad hårdrocksgitarr. Det är dags för mig att gå hem. Vinden är en skrävlare. En som inte har mycket till övers för mitt älskade Hälsingland. En jag inte drar helt jämnt med. Vinden drar fram överallt. Hinner aldrig fästa sig vid något eller någon. Orolig. Rastlös. Opålitlig. Alltid sökande efter något den själv vet att den aldrig kommer att finna.

Men sjung för mig Hälsingland nu när jag går hemåt. Den vackraste sången vill jag höra. Den som alltid gör mig glad.

Categories
Mer eller mindre kända gubbar i Hälsingland. Noveller

Stor-Sveas-Bertil

Ännu ett porträtt i serien Mer eller mindre kända gubbar i Hälsingland.

Han hette väl Stor-Sveas-Bertil om jag minns rätt och var en rätt säregen person som hela sitt liv bodde i Freluga strax utanför Bollnäs. Eller “hette” är väl inte korrekt såklart. Döpt var han till Bartolomeus Maximus Karlsson. Men det fanns ingen endaste en som kunde förstå varför någon ville ha ett sådant namn, så redan i folkskolan fick han heta Bertil istället. Det var ju så med folket utanför de stora städerna på den här tiden. Man skulle inte vara annorlunda och var man det ändå så ändrade de mer jordnära – de stod nämligen stadigt på jorden – omedelbart på det. Tog ned och gjorde om. Ja, egentligen är det väl ingen skillnad på den punkten idag heller i de flesta glest befolkade byarna runt om i landet. Man skall inte tror att man är någon. Nejdå, man skall inte ens tro att man är älskad av någon. I alla fall inte mer än någon annan. Det mesta är likgiltighet och man skall veta sin plats. Framförallt skall man inte försöka ändra på något utan att någon annan, helst uppifrån – manar en att göra en förändring. Lyfter. Fast helst inte då heller såklart. I alla fall inte om man ville ha sina gamla vänner kvar. För misstänksamhet och avund väntade den som försökte.

Men det var Stor-Sveas grabb vi skulle prata om. Bertil. Han som alltså blev känd som Stor-Sveas Bertil. Fast prefixet Stor-Sveas kom senare, många år efter folkskola och katekes. Först efter att det stod klart att han aldrig skulle lyckades lämna det lilla hemmanet med en ko, en häst, några höns, lite åker och lite skog, där Stor-Svea kämpat på som änka ända sedan maken omkom i en olycka när Bertil fortfarande låg vid bröstet. Nej han blev kvar hemma Bertil, skötte den lilla gården tillsammans med sin mor, gjorde det fast han var bäst i klassen på både matematik, teckning och slöjd i skolan och både skolläraren, prästen och godisfabrikör Stolpe gjorde vad han kunde för att Stor-Sveas pojk skulle börja på läroverket och beträda den ädla banan som ingenjörsyrket hade att erbjuda och som de som med goda resultat bemästrade den mystiska Pythagoras sats förväntades beträda för att förkovra sig också i de ännu mer intrikata ekvationer som den matematiska vetenskapen kan servera i en mängd som aldrig tycks ha ett slut.

Tro nu inte att en endaste en i Stor-Sveas-Bertils närhet, ja och allra minst Bertil själv, såg en framtid som Civilingenjör eller något annat som krävde studier långt borta i många långa år. Så högt gick det såklart inte att sikta. Nej inte ens drömma. Ingen hade någonsin nått sådana svindlande höjder i den lilla byn. Men 25-öres ingenjör var ett hederligt yrke och ett väl avvägt mål för en hemmansägarson. Utbildning fanns i närmaste stad. Sannerligen också det ett rejält kliv uppåt. Ja gav rätt att bära vitmössa, inneha ingenjörsring och att bli kallad herr Ingenjören på arbetet man mangrant fick direkt efter examen. Inga attribut som gick av för hackor något av dem således. Lite som cape, krona och spira för ett skrå som industrialiseringen hade satt på uppgång och framgång i det Svenska folkhemmets utveckling mot solidaritet och välstånd.

Ja man kan ju nu undra varför jag håller mig kvar vid något som Stor-Sveas-Bertil aldrig blev. Jag menar, det är ju solklart i det här läget att han förblev hemma. Det är väl egentligen mycket mer intressant varför han förblev hemma. Men problemet i den saken är att ingen vet. Det bara blev så. Slotter. Hö som skall torka. Hö som skall in i ladorna. Säd som skall till kvarnen. Mjöl som skall hämtas från kvarnen. Sen skulle åkrar plöjas framåt hösten. Ja och på vintern skulle den lilla skogen skötas om. Och när den var omskött behövde någon annans skog skötas om för att man skulle få in lite kontanter. Veckor alltså i en koja ensam långt ute i skogen med bara gammelhästen som sällskap. Hem bara på helger. Helger när det fanns mycket eftersatt att ordna med på gården. Ja sen kom våren. Ved skulle sågas. Åkrar skulle sås. Ja och så började ett nytt varv i årshjulet.

Sådär gick alltså åren för Stor-Sveas Bertil. När kriget bröt ut ryckte Bertil in och gjorde sin plikt. Kom hem och fortsatte som vanligt. En vinter när han kom hem från skogen fann han huset oeldat och kallt. Det måste ha stått så några dagar och ouppkliven i sängen hittade han sin mor stel och död. Det är såklart få döda som kliver upp. Så det hela var inte särskilt förvånande. Praktisk till sin natur som Bertil var så matade han katten, gjorde eld i spisen, gick ut och matade och sen mjölkade den mjölkstinna kon, matade grisarna, la ut säd till hönsen och plockade in de bruna äggen i en fodrad korg. Först efter det gick han till grannen, lånade telefonen och ringde doktorn. Men eftersom Stor-Svea var död var det ju inte mycket doktorn kunde göra. Han fick ringa till begravningsbyrån istället.

Kyrklig begravning blev det såklart. Så var seden i tiden och i byn. En kall vinter gjorde det svårt att gräva graven men ved fanns obegränsat i mängd här ute i skogslänen och efter att ha eldat några dagar på gravplatsen fick dödgrävaren till en grop som var nog djup och nog stor för Stor-Sveas kvarlevor. Ja och en pilsner för besväret. Stor-Sveas Bertil och några grannar var den enda som var med på begravningen. Många vackra ord sas om Stor-Svea som det ju är brukligt när man är död och det är för sent för att vackra ord skall komma till någon riktigt nytta. Ja åtminstone för dem de berör. Men bättre vackra ord än elakheter såklart. Stor-Svea hade aldrig gjort någon något ont. Kämpat på utan att klaga som människorna gjorde här i byn. Nu hamnade hon på en fin plats under en björk där hennes bortgångne man redan låg. Bertil ordnade inskription i stenen av dödsdatum och kors att stå där i evinnerliga tider eller så länge kyrkogårdförvaltningen ville.

Det var nya tider nu. Stor-Sveas Bertil var ensam och trött på det lågavlönade slitet i skogen. Han visste att karamellfabriken sökte folk så han frågade och fick jobb som vaktmästare där. Grisen slaktade han till julen det året. Hästen, hans bäste vän, fick gå i hagen tills han självdog av slag under ett kraftigt åskväder några år senare. Kon fick grannen och han arrenderade också de två åkerplättarna som bete. Hönsen hade Bertil kvar som sällskap. Lite ägg och någon att prata med i utbyte mot lite rester var en utmärkt affär. Då som nu.

Sen gick åren. Stor-Sveas Bertil han vara många år på karamellfabriken. Men en dag var det guldklocka och adjö. Den dag som kommer omvänt proportionerligt mot hur man trivs. Ingen ville väl direkt bli av med honom, för Stor-Sveas Bertil var nog den bäste vaktmästare som fabriken någonsin haft. Noggrann, pålitlig och flitig. Men chefen och fackföreningsrepresentanten, som båda själva längtade efter den där dagen om sisådär tolv, tretton år när de själva skulle gå i pension, den som den ene skulle tillbringa i Spanien och den andre i Alfta, båda hade sommarhus, tyckte att Stort-Sveas Bertil förtjänade den här gotiden i sitt liv. Att Bertil gärna arbetat kvar var det ingen som tog reda på. Ja och Stor-Sveas Bertil var inte den som bråkade. Han tog guldklockan, kristallvasen, blommorna, plockade ur sitt skåp och sa hej och adjö och kom aldrig igen tillbaks till karamellfabriken.

Vad som hände under de år som följde vet väl egentligen ingen. Stor-Sveas Bertil sågs aldrig på de sociala tillställningar som anordnades och vänner det hade han inga. Han var hemma helt enkelt. Visst sågs han på affären ibland. Korv, en pilsner, Svens limpa. Ja och då och då sågs han på systemet också. Ut kom han med en kvarting renat som väl räkte ett halvår ungefär. Någon drinkare och äventyrare det var han alltså inte det var alla överens om. Att han ville hållas för sig själv – det hade han ju gjort hela sitt liv – det fick man väl respektera. Ja och så fick Bertil framleva sina år.

Troligt är väl att Stor-Sveas Bertil aldrig ens reste utanför landets gränser. Ja, hade det inte varit för rekryten hade han nog inte ens lämnat Freluga. Men det verkade som han trivdes med det där livet. Barnen som sålde majblommor fick alltid något sålt hos Stor-Sveas Bertil, likaså de som sålde jultidningar. Lite godis fick man sig också alltid tillstoppad om man nu var ett barn och inte allt för uppnosig. Men så många andra var väl inte och hälsade på Bertil. Visst hejades och pratades det väder i affären men mer sas det som brukligt var inte. De som ville fick sköta sitt på den här tiden. Störde de inte så var det ingen som undrade vad och varför eller varför.

Eftersom inte någon av oss lever för evigt och klockan tickar på så tog livet slut en dag också för Stor-Sveas Bertil. En dag när han cyklat ner till affären för att handla ramlade han ihop när det var hans tur kassan. Den ljuslockiga Kristina som hade kassatjänst just den dagen ropade på chefen Arne som ringde efter ambulansen. Kristina som var en ovanligt snäll människa, ja snällare än de flesta, hon visste att några ord till en ensam människa från en kassörska verkligen kunde göra verklig skillnad för en ensam människa, följde med i ambulansen. Hon visste ju att Bertil inte hade någon. Så hon satt och höll Stor-Sveas Bertil i handen hela vägen till sjukhus. Hörde hur han fick svårare och svårare att få luft och när Bertils hand blev slapp och när han rosslande andades ut en sista gång visste hon att allt var slut. Stor-Sveas Bertil hade lämnat den värld vi känner.

Jaha tänker du. Vad var det med det nu då. Sådär är ju alla liv. Man lever, sliter till och från, sen dör man. För de flesta av oss är det inte mer än så. Man tycker såklart själv att man gjort det bra. Bättre än dom flesta. Men det är liksom ingen som berättar ens livshistoria för den skull. Inga nyhetsprogram som berättar för Svenska folket att man dött. Vad var det nu som var så märkvärdigt med Stor-Sveas Bertil?

Ingenting. Egentligen. Det är väl det enda svar man kan ge. Eller…

En kusin som var närmast arvtagare skulle städa ur efter Stor-Sveas Bertil. Gården skulle säljas. Kusinen bodde i södra Sverige och hade inget behov av en till egendom. Mycket pengar handlade det inte om heller. Hus fanns det många i Hälsingland. Invånare fanns det färre. Ja och ännu färre som verkligen ville bo i landskapet men satt fast med ett hus och därför inte kunde flytta till närmaste storstad. Folk visste inte bättre på den tiden nämligen. Men någon krona skulle väl kusinen ändå få in. En semester i ett soligt land för honom och hans fru borde slanten väl ändå kunna räcka till. En varsin sådan där färgad drink med paraply också. Det var det som var drivkraften hur som helst. Annars hade det nog blivit en tänd tändsticka och en snabb resa hem igen.

Att städa ur efter en gammal gubbe som Stor-Sveas Bertil nu han bli är ju mest gamla kläder och uringula kalsonger såklart. Sådant man kan kasta på elden omedelbart. Några möbler fanns det väl som gick att använda. Men det mesta var från Stor-Sveas tid och inte alls så praktiska och nya och fina som de som numera gick att inhandla på IKEA. Det mesta av bohaget bars alltså ut till en kase och eldades upp.

Ett hus med alla de där vanliga sakerna. Rent och snyggt. Inget speciellt utom i ett av rummen som Stor-Sveas Bertil använt som kontor där det fanns mängder av rutat papper. Det fanns hyllor fulla av dem. Varenda pappersark innehöll matematiska uträkningar. Stor-Sveas Bertils kusin som var en enkel man visste inget om alla de där siffrorna och formlerna. De kunde lika gärna vara skrift på något hemligt språk. Men han var inte den som var helt tappad bakom en vagn av valfri storlek vår käre kusin. Det skall han ha all heder för. Han anade ändå att de här papperen kanske kunde ha ett värde för någon. Alltså tillkallades byns skollärare som hummande och ojande tittade igenom pappren men inte förstod mycket mer av innehållet han heller. Hur som helst kom man överens om att skolläraren skulle ta hand om papperen. Det var bäst så. Kusinen ville hem. Så så blev det.

Skolläraren ägnade flera månader åt att gå igenom högarna. En del saker kunde han härleda till bevis för avancerade matematiska problem som Euler och Gauss och andra arbetat med. Men annat förstod han inte alls. Men bevis var det. För något. Ett dokument förstod han beskrev de fyra grundkrafterna och avslutades med en underlig ekvation. Nog hade han hört något om att förenandet av växelverkan var en av drömmarna inom fysiken. Den heliga gralen rent utav. Jo visst var det väl så. Han borde ringa någon som fick titta närmare på all det här. Tänk om något av alla papper innehöll något av värde?

Ja och så gjorde vår käre skollärare. Men när professorerna och docenterna och de andra han kontaktade i den akademiska världen fick höra historien om Stor-Sveas Bertil så skrattade de bara och hade inte tid att ta sig en titt på pappren. “Inte kunde väl…” och sådant där ni vet. Det här var viktiga farbröder. Jo, för det var nästan bara farbröder. Ja och en kvinna. Men hon hade inte tid hon heller. Hon hade viktigare saker att göra än att titta igenom en massa skräp som en gammal obildad gubbe lämnat efter sig. Alltså precis som alla de andra.

Så till slut gav skolläraren upp. Insåg att det var meningslöst. Man är galen om man stångar huvudet mot en vägg för länge. Eller blir. Ja och papper med ekvationer på gick ju att tända i spisen med de också. För det var så det blev. Ja utom den där bunten om växelverkan då. Den fick jag i min hand en dag. Som ett minne av Stor-Sveas Bertil. Bartolomeus Maximus Karlsson, kanske den störste Hälsingen någonsin om världen bara fått veta. Fast nu fick den ju inte det. För jag har aldrig visat de där papperen för någon endaste en.

Categories
Noveller

Han från sjön

Han säger “Du vet väl att i Hälsingland så går vägarna rakt över bergen istället för runt dem som på andra ställen i landet”, sen muttrade han “… det är den där jävla vrångheten som finns i människorna här, att aldrig någonsin ge sig…”

Sen drog han iväg på sin mullrande antika svarta motorcykel. Höjde handen, gasade på fullt som han alltid gjorde och åkte iväg på de där vägarna över Hälsingebergen som var hans och sen sågs vi aldrig igen.

Ibland tänker jag på den där dan. En sjuttioårig man som hälsar på med sin motorcykel. En människa som alla såg som konstig. En ensling. Ja han höll sig för sig själv. Men en som dök upp här en dag med en whisky-pava i näven och ville prata.

Fast prata… han var mer en lyssnare. Ville höra från mig hur landet låg. Fast det egentligen var det han som satt inne med alla svaren. Han som var den vise. Som delade med sig av sin kunskap när vi satt där. Som inte behövde så många ord för att kunna göra det.

Själv har jag alltid svamlat och pratat på med de många ordens språk när jag blivit nervös och osäker. Så var det första gången vi träffades också. Sen, senare, kunde vi sitta tysta länge utan att säga några onödiga utfyllnadsord. Ta till orden bara när de krävdes för att komma vidare i vårt sökande efter det som förenade oss.

Näst sista gången vi träffades vände han på kaffemuggen efter att han tömt den i sitt nära nog tandlösa gap, gjort det med en överdrivet hastig rörelse. Jag hade på morgonen lagt på den vita finduken – ärvd efter morsan – eftersom jag kände på mig att han skulle komma – och nu spred sig en ring av uppsuget Löfberg lila kring muggens kanter när duken sög upp det kvarvarande dropparna.

“Vänd på din du också” sa han

Men jag är inte alls en kaffedrickare på hans nivå. En feg sippare är jag. Mina muggar räcker en stund. De måste svalna för att min munhåla skall klara av det där heta bittra livselixiret som man gått och gjort sig beroende av.

Han lyfter på sin mugg i samma ögonblick som jag vänder på min. Det har bildats en kaffefläck i form av en corona där på duken.

“Jag har inte så många dagar kvar – ser du…” säger han och pekar på en figur som bildats snett uppe till höger på coronan. Jag ser såklart inte. För mig finns det bara en figur. Kanske ser den ut som en fladdermus eller möjligen som ett multnat asplöv. Jag kan inte bestämma mig. Han pekar på ett annat ställe. “Här dog min dotter, bara två år var hon. Jag höll henne i mina händer när hon passerade gränsen. Hon tog hela mitt hjärta med sig när hon gick…”

Om det har jag inte hört ett ord om tidigare och jag blir såklart full av frågor. Vill veta mer, men istället pekar han på en annat ställe och säger “Här dog min fru. Hon orkade inte längre efter att vår dotter gått bort. Tappade livslusten fast vi älskade varandra mer än vad som egentligen är möjligt. Hon tog luften som fanns kvar i mina lungor med sig när hon gick… Efter det fanns liksom inga fler ord med en verklig mening som kunde sägas…”

Han ser upp på mig. Jag kan se den bottenlösa sorgen i hans ögon. Den som alltid finns där men som nu är förstärkt. Sen berättar han om mitt liv utifrån min kaffefläcksring. Berättar om de tre kärlekarna. Om drömmen som slog in. Varnar för krocken med en älg som en dag nästan kommer att ta mitt liv. Mer blir inte sagt. Då som nu far han iväg utan onödiga ord. Då som nu med gasen i botten och ett muller bortåt bergen.

Det är såklart först långt senare. När älgen, den totaldemolerade bilen och jag ligger där i diket efter krocken som jag förstår att han verkligen såg något där i den där ringen av kvarblivet kaffe. Men då har han såklart redan åkt sin väg. Åkt iväg på sin motorcykel den där sista gången. Aldrig återvänt.

En lastbil levererar hans antika svarta motorcykel till mig en dag. Han som kör bilen vet inget mer än att den skall levereras till mig. Det är en femton år sedan nu. Jag har motorcykeln stående ute i garaget fortfarande. En oregistrerad antik svart skönhet. Jag brukar putsa upp den en gång om året. Starta den och låta den gå på tomgång en stund. Men ännu har ja inte provkört den fast i år tror jag att jag skall ta den ut på en tur över de där Hälsingska kurviga vägarna som går rakt över bergen bara för att de som drog dem där inte iddes färdas runt alla de där höjderna. Skitsamma att den är oregistrerad. Det var den aldrig heller då när min besökare mullrade in på gårdsplanen.

.

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder Noveller

Ekan

Man kan såklart bara gå förbi en där ekan som ligger där i skogen. Den är inget att ha längre. Absolut ingenting är den värd eftersom den legat där ett tag nu. Den har genomlevt sommar, höst, vinter och vår flera gånger om nu på samma plats fram till den här dagen när jag och K går förbi den.

Dom ligger där lite överallt de där ekorna. Vilar vid någon av de otaliga sjöar och tjärnar som finns här i skogslandet. Alla är de i olika grader av sönderfall. Övergivna av sina ägare som antagligen är döda sedan länge eller nu finns på ålderdomshem. Bortglömda i senildementa dimmor. Barn och barnbarn vet kanske inte ens att de finns. Eller bara var de finns. Deras eka. En del av arvet från en förälder som aldrig hamnar i en bouppteckning.

Förr tjärades den här ekan noggrant på våren. Drogs upp på hösten och las i sjön och sänktes så att träet fick svälla tätt tidigt på våren. Under resten av året var de en tillflykt för männen. Jodå, ibland också för en kvinna. Men oftast för männen. Män och kanske ibland en son. Eller en dotter. Men mer sällan. Eller också blev de tjuvlånade av några ungdomar som landade här en varm sommarkväll med sina knattrande mopeder med en påse mellanöl på styret och ett sinne som behövde vatten och fri sikt och drömmar om kvinnor. Vilka som helst. Låsta ekor är ett nytt påfund. Ekor utan åror likaså. Den här ekan hör till en tid när folk litade på varandra.

Han åkte hit till sjön, ägaren, han jag egentligen inte vet ett dugg om, när livet kändes tyngre. När frun dansade för länge och glatt med en arbetskamrat på lördagsdansen, då åkte han hit på söndagen och tröstade sig på sjön istället för att svartsjukt slå, skada och misshandla. För han var inte sådan. Fick han sitta här några timmar ute på sjön, dra upp några arborrar, då rann det mesta av honom. Han kunde fortsätta att leva. Något sorgsen kanske, men det gick.

Jodå, tröt pengarna, eller hånade arbetskamraterna honom för hans Hermodskurser så var det hit han åkte. En fristad var det. En båt han byggt själv. En båt han skötte om som om den var köpt och inte hemmabyggd. Ingen stolthet kanske. Men nöjd var han med den. Nöjd. Är folk det idag?

Men så den där hösten. Innan båten hade tagits upp för vintern så blev han sjuk och hamnade på sjukhus. Frun hade varit död några år och i ensamhetens tristess och med barn som sällan hade tid att resa hem så var båten ännu viktigare. Men nu, det här året hamnade han alltså på sjukhus. Båten blev kvar i sjön under vintern. Plågades och torterades svårt av isen. När våren kom hamnade ägaren på hemmet. Bäst så, “inte klarade han sig hemma längre”, sa man. Och såklart längtade han efter båtturerna och de fria skogarna. Men själv tilläts han inte ge sig iväg ut dit. Ingen annan hade såklart tid att skjutsa honom. Så ekan fick ligga i en vinter till. I hans eget sinne la sig en evig vinter.

Året efter var det år då demensen tog honom. Nu mindes han ingen ägandes båt längre. Bara fragment fanns kvar. Solen, Kilosabborren. En av mopedgrabbarna som en gång lånat ekan drog upp den gistna båten på land under hösten det året. Ville rädda den. Men märkte väl att den var i för dåligt skick. Lämnade. Kom aldrig tillbaks.

Sen låg den där i många år. Ägaren behövde den inte längre. Han reste en vårdag i maj iväg till andra världar där båtar inte behövs. En älg sniffade på den en sommarkväll. Men det luktade bara mossa om den nu. Varken fisklukt eller människolukt, nej inte ens masklukt fanns bevarad. Så älgen gick vidare. Ointressant. Vad betyder en båt för en älg?

Ja och sen då den där kvällen när vi går förbi. När båten berättar en del av sin historia för mig med en knarrig nästan inte hörbar röst. Där jag tar en bild på den innan dess förfall är totalt. Men det var några år sedan. Nu minns inte heller jag var den låg. Men dess historia minns jag. Ja och nu känner du den också.


Categories
Noveller

Stens funderingar

Om man nu bara är en sten. Ja en bumling till sten. Inget annat. En stor stolt gråsten med lite mossa på. Miljarder år på nacken. Inte miljoner. Om man nu är det. Ung. För att vara en sten alltså. Om man ligger där på en bergskam fast förankrad med sin massa, den som är en del i ekvationerna och kalkylerna för jordens universella dragningskraft. Kraften som får allt att snurra. Om man ligger där och har vidunderlig utsikt över landskapet runt omkring sig. Riktigt häpnar ibland över det där som finns där i dalgången nedanför och som förändras och rusar fram i tiden utan att stanna medan man själv sitter, ja jag sitter, och bara är den jag är. Jag försöker hänga med. Ja, man gör ju det. Självklart försöker man det. Men klarar ändå inte alltid det. Alla har så bråttom. Så fruktansvärt bråttom. Det går så fort i världen. Nu för tiden.

De snabbrörliga varelserna verkar ha stor brist på tid. Allt skall ske på några hundratal år, ja för en del på bara tio år. En blinkning. Ja till och med deras liv är inte längre. Deras minne kortare ändå. Ibland sker allt på en sommar. Som blommorna. En kort stund är dom där, innan man ens hinner blinka är dom borta igen. Vinter och sommar. Andra blinkningar. Som regndroppar. En kall. En varm. Tiotusen, hundratusen, miljoner. Ja och man ser dem falla framför sina ögon. Var och en ett ögonblick och med en historia och ett namn. Nästan inte värda att betrakta, ja definitivt inte värda att fundera för länge över. Det kommer hela tiden nya. Men lite nyfiken blir man. Gömmer sig något i de är ögonblicken?

Ja och människorna. De som lever så korta liv. Nog vore det roligt att prata med en människa. Men de lever såklart sina liv i ett annat tidsflöde än vad vår sort gör. Ett snabbt “hej” från en sten tar trettio dagar att leta sig in i en människas öra. Vilken människa tar sig den tiden. Lyssnar. Lyssnar uppmärlsamt i en människomånad. Ja de finns kanske en del som klarar det. De eftertänksamma. De som kan koncentrera sig och verkligen vill höra. Men att själv vara hövlig och svara “hej” tillbaks, nej, någon sådan har ännu inte påträffats. Inte i min värld. Kanske en dag. Det är tiden igen såklart. Det hjälper liksom inte att säga hej på människors vis. Hur skall vi stenar någonsin hinna uppfatta det? Nej man måste dra ut på det. En, två, helst tre, veckor i alla fall. Ja fyra, som en normal sten är ju bäst såklart. Men hur mycket som helst kan man nu inte kräva av en enkel människa heller. Anstränger man sig som sten så kan man nog förstå ett två-veckors-hej. Ja det tror jag. Att jag skulle klara det. Med lite träning. Jag har alltid varit snabb i tanken. Men jag har alltså aldrig fått en chans att testa. Fast jag verkligen hälsar med “hej och halloj” på varenda människa som kommer i min närhet. Men de flesta pilar såklart bara förbi. Hastar fram. Uppför och nerför. Alltid i rörelse i en väldig fart. Inte stannar de och lyssnar på en sten så ofta. De har bråttom med att leva sina korta liv. Ja just det måste man ju ha förståelse för. När de lever i en blinkning.

Men människorna har ju inte varit här så länge. De kom ju nyss. Kröp upp ur en våg en dag. Kröp först och sprang sen. Snabbare och snabbare. Som dom hastar på utan minsta eftertanke så är de väl borta snart igen. Ja som andra som har kommit och gått. De är många. Det där kan man tro. Men man vet inte. Tiden innehåller överraskningarna, och vissa saker kan bara tiden ge svar på. Ja och den går. Rör sig genom tidsrummet. Eller dimensionerna om man nu skall krångla till det. Hoppar ibland och snirklar iväg i spiraler och faller ner i djupa gravitationshål som den nästan inte tar sig upp ur igen. Inga konstigheter för en gråsten såklart. Matematiken är ändå blåkopian, materiens användarhandbok och lagbok. Allt som kan beskrivas med ekvationerna är verklighet. Man måste förstå det. Vara noga med vad man beskriver. Hejda sig ibland. Så man inte väcker det som inte borde väckas. Hyscha sig själv. Hålla igen. Det finns redan för mycket konstigheter och frågetecken att lösa. Man klarar inte av att lösa alla själva. Oavsett hur mycket tid man har. Hur många eoner som finns på ens konto.

Ja man har sett så mycket. Det är oundvikligt såklart. Det är många saker man velat ha osedda. Men är man en sten så finns det inga ögon man kan blunda med eller för den delen öron man kan hålla för. Däri finns den enkla utvägen. Skydda sig. Stoppa alla intryck. Men vi gråstenar förärades inte den möjligheten. Valet att stänga ute. Vi måste se på allt som finns och känna varje känsla som kan kännas. Det är i det som vi faller sönder. Just det är det som får berg att vittra och klippor att störta ner i havet med en suck och ett brak. De är det som skapar sprickor. Vad finns det för utväg annars när vi inte orkar se och uppleva mer. Självdestruktion är lösningen. Såklart. Som för alla. Alternativet miljarder år av liv med ett plågat sinne. Det går inte leva så ens för en sten. Inte för bergen heller. Och är vi ändå inte inte bergens barn vi stenar. För det är ju så att de stabilaste tingen faller också samman till slut. Lösningen på att stå ut. Självklart är det så. Hur skulle allt bara kunna fortsätta att finnas oförändrat och intakt? Jag bara frågar? Se dig omkring. Tänk att du inte kunde glömma en endaste liten sak som du upplevt. Packa undan. Förtränga. Visst skulle livet bli hårdare. Outhärdligt rent utav. Ljug nu inte för dig själv. Du som drar täcket över huvudet när huset knirrar och knarrar av ålder där i natten. Erkänn bara. Man måste vara hård som en sten för att ens komma nära att klara det där. Och i eländet räcker det inte ens att vara en sten för att överleva. Eländet spräcker och bänder loss och pulveriserar. Förgör. Gör stenar till grus, morän och sand. Och nog måste du hålla med om att det finns mycket av det allt. Varenda korn är effekter av eländet i världen. Varenda gruskorn är ett bekymmer med ett namn och en historia. Allt var berg, magnifika, högresta, vackra, innan eländet pulveriserade och förgjorde och skaopade öknar och sandstränder.

Man skulle ju så gärna velat berätta det där för det snabbfotade. De som rusar genom tiden på sina jäktade fötter. De som faller samman och blir till mull och jord och blommor nästan innan de börjat leva det där de kallar ett fullt liv. Men hur då? Man frågar sig – “hur då!!?” Man skulle vilja berätta att varje dikt, varje sång, varje berättelse redan är uppläst, sjungen och läst. Hundratals gånger, tusentals gånger, miljoner gånger, och mer. Att varje ny upptäckt. De som höjer dem som tankar ner och kopplar. Att de där upptäckterna redan har upptäckts miljarder gånger redan och kommer att upptäckas åter miljarder gånger igen och igen och igen. Att allt det där bara svävar runt omkring oss hela tiden. Att allt det där, sångerna, dikterna, uppfinningarna, orden, är allas, är vårt, fritt att tanka ner, när som helst, var som helst, av vem som helst, vilken dag som helst. Fritt är det och ett pris saknar det. Det måste man också förstå. Och hur skall man kunna tala om det för någon som inte sett upprepningen? Som lever bara ett ögonblick, ett som är för kort för att ens skönja det där. Ja, jag bara frågar. Undrar. Skulle vilja veta.

Men kanske är det inte min uppgift att upplysa människorna. Deras öde är kanske att förbli det oupplysta som ständigt går omkring och tror att de är de upplysta. Det spelar liksom ingen roll ens för människorna att de inser att de har fel. De hittar bara på en ny oomtvistlig sanning och sen är det den som gäller. Sen slåss de och dödar för den där sanningen som om någon annan historieskrivning aldrig funnits. Åtminstone tills en ny härskare kommer, en krigens vinnare med en ny sanning, sen börjar alltsammans om igen. De har kallat det kyrkans sanning, vetenskapens sanning och alla möjliga andra sanningar. Ditt huvud sitter löst om du ifrågasätter den rådande sanningen. Just det är en viktig insikt varje människa måste ta till sig. Död, tortyr och förlöjligande väntar dem som går utanför den där regeln. Ja jag, en sten, förstår mig såklart inte på det där. Saker ÄR ju bara. Det som finns ÄR ju bara. Inget man kan göra något åt. Inget man kan låsa in i en låda eller en bok eller försöka fånga.

Tänk om stenar hade vingar. Hur annorlunda hade inte saker varit då. Ja om vi lossade oss från våra mödrar bergen och flög ut i världen. Fast egentligen är det väl så. Om man tar sig ut i universum. Där flyger vi ju. Och vad är planeterna, solarna och asteroiderna om inte stora stenar som tumlar runt i universums ensamhet? Så oändligt ensamma var och en. Bara sammanlänkade av de fyra grundkrafterna som om de i själva verket var familjeband som höll ihop det som är ett. Växelverkan kallar man det. Vackert. Socialt.

Men världen måste få ticka på. De snabbfotade må komma och försvinna många gånger ännu. Många gånger skall allt det där ske innan jag blir till grus och sand vid tidens solnedgång. Sen börjar väl allt på nytt igen. En annan sten ligger på en sluttning och ser världen färdas genom tiden. Ser hur saker uppstår och hur saker förgås.

Man blir så trött av allt detta funderande. Jag tror jag tar mig en tupplur. När jag vaknar kanske allt är annorlunda. Ibland är det det. Men troligen inte. Såklart är det så. Några tusen år. Det är ingen tid att tala om alls. Det är bara en tupplur för en sten. Inte mer.

Categories
Noveller

Fabriken

Det ryker fortfarande ur den runda höga tegelskorstenen. Den där vita, tjocka, bolmande röken. Den som luktar spån. Röken måste ha puffat ut ur den där skorstenen under minst hundra år. Som från ett lok som bara har utandning. Som aldrig har tid att dra in luft eftersom det är bråttom. Ett tecken på välstånd. Arbete och försörjning. Fabriken. Jodå, farsan hade ett liv här. Levde för det här. Jag gjorde sju år här jag med. Priset för att bli popstjärna. Allt har ett pris. Det visste jag redan då. Den där första dan efter att jag hoppas av där på på gymnasiet. Eller hoppat av är en skönskrivning såklart. De ville inte ha mig kvar. Jag hade bara betyg i psykologi och svenska. Allt det där andra. Ja, det som jag sket i, ingenting, lägsta möjliga betyg, underkänt. Fast betyget i svenska fick jag bara tack vare orden. Jag kunde många ord. Varför förstår jag inte. Var kom de där orden ifrån efter en uppväxt i ett arbetarhem där det bara fanns en enda bok som ingen läst?

Det är ingen fara att närma sig den där skorstenen nu. Fabriken är nedlagd sedan länge. Röken som kommer ur skorstenen är från fjärrvärmecentralen. Värme är det enda som produceras här idag. Det behövs en man för att övervaka, en man för att fylla bränsle. Hundra man har reducerats till två.

Den där första dan. Dan efter att jag slutat på gymnasiet. Nerskjutsad klockan sju i farsans orangea Volvo 240. Han verkmästare. Kompis med chefen. Byns societet. Nu skall jag lära mig veta hut. En svikare. En som inte gör som man säger. En idiot.

Så jag blir avsläppt på verkstaden. Själv försvinner han bort. Efter den där skjutsningen får jag ta mig fram och tillbaks med cykel. Ragnar tar hand om mig. Han visar tydligt att han inte gillar mig. Kör med mig. Det mesta jag gör är fel. Det finns många saker man kan lura en ung snorvalp med på en verkstad. Men jag ville bli rockstjärna. Jobbade jag, stannade jag, så får jag lön. Inte mycket. Men lön. Kan köpa förstärkare och gitarr.

På rasterna tystnar såklart pratet. När verkmästarens grabb är med går det inte att prata om vad som helst. Besvärligt såklart att ha mig där. Fast svarvaren hjälper mig. Pratade med mig. Farsan hade räddat honom en gång. Nu står han i tacksamhetsskuld till honom. En som är vänlig bland många kan vara allt som behövs när det finns så lite.

Skitjobben till mig såklart. En dag skäller chefen skrikande ut mig för att jag svikit min far. “Vilken otacksam skit jag är”. Man säger inte emot chefen. Han som kommer till jobbet två timmar senare än alla andra i sin nya fina Mercedes. Man nickar. Sväljer. Böjer huvudet. Går.

Till slut blir jag gammal nog att stå vid maskinerna. Drömmer om att bli rockstjärna om dagarna. Är det på kvällar, nätter och helger. Skiftgång i en värld där jag alltid är verkmästarens son. Utanför. Aldrig, inte en minut, en i gänget.

Lumpen. Flottan. Bort. Men ett år går fort. Snart tillbaks. Min plats vid maskinen har tagits av någon annan. En som hör till. Det finns inte plats där för mig längre. Det är så tydligt att jag är bortvald. Så jag får flytta till en annan avdelning. Jag och en äldre man jobbar på det nedre planet. Han som är boss på det övre. Nu blir pennalismen öppen. Skit i matsäcken. Flinandet när man äter den. Det dagliga pissandet där uppifrån ned på golvet där jag står. De öppna förolämpningarna. De andra hejar på. Flinar med. För att själva slippa bli utsatta. Jag inser att jag måste dra. Leta upp ett ställe där jag hör hemma. Det här går inte. Kanske blir jag då ändå inte rockstjärna. Så jag bestämmer mig för att börja plugga. Nu inleds operation sänka verkmästarson. Historierna om alla som blivit galna och inspärrade på mentalsjukhus efter att ha börjat studera haglar över mig. Alla annan skit eskalerar. Ett halvt år. Varje dag. Varje timme.

Men dagar går. En dag är den sista. Jag har kommit in på en utbildning långt bort. Jag går ut genom grindarna. Livrädd för vad som väntar, men jag går. Det sista jag ser av byn när jag åker iväg därifrån är den rykande skorstenen.