Category: Noveller

Han säger “Du vet väl att i Hälsingland så går vägarna rakt över bergen istället för runt dem som på andra ställen i landet”, sen muttrade han “… det är den där jävla vrångheten som finns i människorna här, att aldrig någonsin ge sig…”

Sen drog han iväg på sin mullrande antika svarta motorcykel. Höjde handen, gasade på fullt som han alltid gjorde och åkte iväg på de där vägarna över Hälsingebergen som var hans och sen sågs vi aldrig igen.

Ibland tänker jag på den där dan. En sjuttioårig man som hälsar på med sin motorcykel. En människa som alla såg som konstig. En ensling. Ja han höll sig för sig själv. Men en som dök upp här en dag med en whisky-pava i näven och ville prata.

Fast prata… han var mer en lyssnare. Ville höra från mig hur landet låg. Fast det egentligen var det han som satt inne med alla svaren. Han som var den vise. Som delade med sig av sin kunskap när vi satt där. Som inte behövde så många ord för att kunna göra det.

Själv har jag alltid svamlat och pratat på med de många ordens språk när jag blivit nervös och osäker. Så var det första gången vi träffades också. Sen, senare, kunde vi sitta tysta länge utan att säga några onödiga utfyllnadsord. Ta till orden bara när de krävdes för att komma vidare i vårt sökande efter det som förenade oss.

Näst sista gången vi träffades vände han på kaffemuggen efter att han tömt den i sitt nära nog tandlösa gap, gjort det med en överdrivet hastig rörelse. Jag hade på morgonen lagt på den vita finduken – ärvd efter morsan – eftersom jag kände på mig att han skulle komma – och nu spred sig en ring av uppsuget Löfberg lila kring muggens kanter när duken sög upp det kvarvarande dropparna.

“Vänd på din du också” sa han

Men jag är inte alls en kaffedrickare på hans nivå. En feg sippare är jag. Mina muggar räcker en stund. De måste svalna för att min munhåla skall klara av det där heta bittra livselixiret som man gått och gjort sig beroende av.

Han lyfter på sin mugg i samma ögonblick som jag vänder på min. Det har bildats en kaffefläck i form av en corona där på duken.

“Jag har inte så många dagar kvar – ser du…” säger han och pekar på en figur som bildats snett uppe till höger på coronan. Jag ser såklart inte. För mig finns det bara en figur. Kanske ser den ut som en fladdermus eller möjligen som ett multnat asplöv. Jag kan inte bestämma mig. Han pekar på ett annat ställe. “Här dog min dotter, bara två år var hon. Jag höll henne i mina händer när hon passerade gränsen. Hon tog hela mitt hjärta med sig när hon gick…”

Om det har jag inte hört ett ord om tidigare och jag blir såklart full av frågor. Vill veta mer, men istället pekar han på en annat ställe och säger “Här dog min fru. Hon orkade inte längre efter att vår dotter gått bort. Tappade livslusten fast vi älskade varandra mer än vad som egentligen är möjligt. Hon tog luften som fanns kvar i mina lungor med sig när hon gick… Efter det fanns liksom inga fler ord med en verklig mening som kunde sägas…”

Han ser upp på mig. Jag kan se den bottenlösa sorgen i hans ögon. Den som alltid finns där men som nu är förstärkt. Sen berättar han om mitt liv utifrån min kaffefläcksring. Berättar om de tre kärlekarna. Om drömmen som slog in. Varnar för krocken med en älg som en dag nästan kommer att ta mitt liv. Mer blir inte sagt. Då som nu far han iväg utan onödiga ord. Då som nu med gasen i botten och ett muller bortåt bergen.

Det är såklart först långt senare. När älgen, den totaldemolerade bilen och jag ligger där i diket efter krocken som jag förstår att han verkligen såg något där i den där ringen av kvarblivet kaffe. Men då har han såklart redan åkt sin väg. Åkt iväg på sin motorcykel den där sista gången. Aldrig återvänt.

En lastbil levererar hans antika svarta motorcykel till mig en dag. Han som kör bilen vet inget mer än att den skall levereras till mig. Det är en femton år sedan nu. Jag har motorcykeln stående ute i garaget fortfarande. En oregistrerad antik svart skönhet. Jag brukar putsa upp den en gång om året. Starta den och låta den gå på tomgång en stund. Men ännu har ja inte provkört den fast i år tror jag att jag skall ta den ut på en tur över de där Hälsingska kurviga vägarna som går rakt över bergen bara för att de som drog dem där inte iddes färdas runt alla de där höjderna. Skitsamma att den är oregistrerad. Det var den aldrig heller då när min besökare mullrade in på gårdsplanen.

.

Om man nu bara är en sten. Ja en bumling till sten. Inget annat. En stor stolt gråsten med lite mossa på. Miljarder år på nacken. Inte miljoner. Om man nu är det. Ung. För att vara en sten alltså. Om man ligger där på en bergskam fast förankrad med sin massa, den som är en del i ekvationerna och kalkylerna för jordens universella dragningskraft. Kraften som får allt att snurra. Om man ligger där och har vidunderlig utsikt över landskapet runt omkring sig. Riktigt häpnar ibland över det där som finns där i dalgången nedanför och som förändras och rusar fram i tiden utan att stanna medan man själv sitter, ja jag sitter, och bara är den jag är. Jag försöker hänga med. Ja, man gör ju det. Självklart försöker man det. Men klarar ändå inte alltid det. Alla har så bråttom. Så fruktansvärt bråttom. Det går så fort i världen. Nu för tiden.

De snabbrörliga varelserna verkar ha stor brist på tid. Allt skall ske på några hundratal år, ja för en del på bara tio år. En blinkning. Ja till och med deras liv är inte längre. Deras minne kortare ändå. Ibland sker allt på en sommar. Som blommorna. En kort stund är dom där, innan man ens hinner blinka är dom borta igen. Vinter och sommar. Andra blinkningar. Som regndroppar. En kall. En varm. Tiotusen, hundratusen, miljoner. Ja och man ser dem falla framför sina ögon. Var och en ett ögonblick och med en historia och ett namn. Nästan inte värda att betrakta, ja definitivt inte värda att fundera för länge över. Det kommer hela tiden nya. Men lite nyfiken blir man. Gömmer sig något i de är ögonblicken?

Ja och människorna. De som lever så korta liv. Nog vore det roligt att prata med en människa. Men de lever såklart sina liv i ett annat tidsflöde än vad vår sort gör. Ett snabbt “hej” från en sten tar trettio dagar att leta sig in i en människas öra. Vilken människa tar sig den tiden. Lyssnar. Lyssnar uppmärlsamt i en människomånad. Ja de finns kanske en del som klarar det. De eftertänksamma. De som kan koncentrera sig och verkligen vill höra. Men att själv vara hövlig och svara “hej” tillbaks, nej, någon sådan har ännu inte påträffats. Inte i min värld. Kanske en dag. Det är tiden igen såklart. Det hjälper liksom inte att säga hej på människors vis. Hur skall vi stenar någonsin hinna uppfatta det? Nej man måste dra ut på det. En, två, helst tre, veckor i alla fall. Ja fyra, som en normal sten är ju bäst såklart. Men hur mycket som helst kan man nu inte kräva av en enkel människa heller. Anstränger man sig som sten så kan man nog förstå ett två-veckors-hej. Ja det tror jag. Att jag skulle klara det. Med lite träning. Jag har alltid varit snabb i tanken. Men jag har alltså aldrig fått en chans att testa. Fast jag verkligen hälsar med “hej och halloj” på varenda människa som kommer i min närhet. Men de flesta pilar såklart bara förbi. Hastar fram. Uppför och nerför. Alltid i rörelse i en väldig fart. Inte stannar de och lyssnar på en sten så ofta. De har bråttom med att leva sina korta liv. Ja just det måste man ju ha förståelse för. När de lever i en blinkning.

Men människorna har ju inte varit här så länge. De kom ju nyss. Kröp upp ur en våg en dag. Kröp först och sprang sen. Snabbare och snabbare. Som dom hastar på utan minsta eftertanke så är de väl borta snart igen. Ja som andra som har kommit och gått. De är många. Det där kan man tro. Men man vet inte. Tiden innehåller överraskningarna, och vissa saker kan bara tiden ge svar på. Ja och den går. Rör sig genom tidsrummet. Eller dimensionerna om man nu skall krångla till det. Hoppar ibland och snirklar iväg i spiraler och faller ner i djupa gravitationshål som den nästan inte tar sig upp ur igen. Inga konstigheter för en gråsten såklart. Matematiken är ändå blåkopian, materiens användarhandbok och lagbok. Allt som kan beskrivas med ekvationerna är verklighet. Man måste förstå det. Vara noga med vad man beskriver. Hejda sig ibland. Så man inte väcker det som inte borde väckas. Hyscha sig själv. Hålla igen. Det finns redan för mycket konstigheter och frågetecken att lösa. Man klarar inte av att lösa alla själva. Oavsett hur mycket tid man har. Hur många eoner som finns på ens konto.

Ja man har sett så mycket. Det är oundvikligt såklart. Det är många saker man velat ha osedda. Men är man en sten så finns det inga ögon man kan blunda med eller för den delen öron man kan hålla för. Däri finns den enkla utvägen. Skydda sig. Stoppa alla intryck. Men vi gråstenar förärades inte den möjligheten. Valet att stänga ute. Vi måste se på allt som finns och känna varje känsla som kan kännas. Det är i det som vi faller sönder. Just det är det som får berg att vittra och klippor att störta ner i havet med en suck och ett brak. De är det som skapar sprickor. Vad finns det för utväg annars när vi inte orkar se och uppleva mer. Självdestruktion är lösningen. Såklart. Som för alla. Alternativet miljarder år av liv med ett plågat sinne. Det går inte leva så ens för en sten. Inte för bergen heller. Och är vi ändå inte inte bergens barn vi stenar. För det är ju så att de stabilaste tingen faller också samman till slut. Lösningen på att stå ut. Självklart är det så. Hur skulle allt bara kunna fortsätta att finnas oförändrat och intakt? Jag bara frågar? Se dig omkring. Tänk att du inte kunde glömma en endaste liten sak som du upplevt. Packa undan. Förtränga. Visst skulle livet bli hårdare. Outhärdligt rent utav. Ljug nu inte för dig själv. Du som drar täcket över huvudet när huset knirrar och knarrar av ålder där i natten. Erkänn bara. Man måste vara hård som en sten för att ens komma nära att klara det där. Och i eländet räcker det inte ens att vara en sten för att överleva. Eländet spräcker och bänder loss och pulveriserar. Förgör. Gör stenar till grus, morän och sand. Och nog måste du hålla med om att det finns mycket av det allt. Varenda korn är effekter av eländet i världen. Varenda gruskorn är ett bekymmer med ett namn och en historia. Allt var berg, magnifika, högresta, vackra, innan eländet pulveriserade och förgjorde och skaopade öknar och sandstränder.

Man skulle ju så gärna velat berätta det där för det snabbfotade. De som rusar genom tiden på sina jäktade fötter. De som faller samman och blir till mull och jord och blommor nästan innan de börjat leva det där de kallar ett fullt liv. Men hur då? Man frågar sig – “hur då!!?” Man skulle vilja berätta att varje dikt, varje sång, varje berättelse redan är uppläst, sjungen och läst. Hundratals gånger, tusentals gånger, miljoner gånger, och mer. Att varje ny upptäckt. De som höjer dem som tankar ner och kopplar. Att de där upptäckterna redan har upptäckts miljarder gånger redan och kommer att upptäckas åter miljarder gånger igen och igen och igen. Att allt det där bara svävar runt omkring oss hela tiden. Att allt det där, sångerna, dikterna, uppfinningarna, orden, är allas, är vårt, fritt att tanka ner, när som helst, var som helst, av vem som helst, vilken dag som helst. Fritt är det och ett pris saknar det. Det måste man också förstå. Och hur skall man kunna tala om det för någon som inte sett upprepningen? Som lever bara ett ögonblick, ett som är för kort för att ens skönja det där. Ja, jag bara frågar. Undrar. Skulle vilja veta.

Men kanske är det inte min uppgift att upplysa människorna. Deras öde är kanske att förbli det oupplysta som ständigt går omkring och tror att de är de upplysta. Det spelar liksom ingen roll ens för människorna att de inser att de har fel. De hittar bara på en ny oomtvistlig sanning och sen är det den som gäller. Sen slåss de och dödar för den där sanningen som om någon annan historieskrivning aldrig funnits. Åtminstone tills en ny härskare kommer, en krigens vinnare med en ny sanning, sen börjar alltsammans om igen. De har kallat det kyrkans sanning, vetenskapens sanning och alla möjliga andra sanningar. Ditt huvud sitter löst om du ifrågasätter den rådande sanningen. Just det är en viktig insikt varje människa måste ta till sig. Död, tortyr och förlöjligande väntar dem som går utanför den där regeln. Ja jag, en sten, förstår mig såklart inte på det där. Saker ÄR ju bara. Det som finns ÄR ju bara. Inget man kan göra något åt. Inget man kan låsa in i en låda eller en bok eller försöka fånga.

Tänk om stenar hade vingar. Hur annorlunda hade inte saker varit då. Ja om vi lossade oss från våra mödrar bergen och flög ut i världen. Fast egentligen är det väl så. Om man tar sig ut i universum. Där flyger vi ju. Och vad är planeterna, solarna och asteroiderna om inte stora stenar som tumlar runt i universums ensamhet? Så oändligt ensamma var och en. Bara sammanlänkade av de fyra grundkrafterna som om de i själva verket var familjeband som höll ihop det som är ett. Växelverkan kallar man det. Vackert. Socialt.

Men världen måste få ticka på. De snabbfotade må komma och försvinna många gånger ännu. Många gånger skall allt det där ske innan jag blir till grus och sand vid tidens solnedgång. Sen börjar väl allt på nytt igen. En annan sten ligger på en sluttning och ser världen färdas genom tiden. Ser hur saker uppstår och hur saker förgås.

Man blir så trött av allt detta funderande. Jag tror jag tar mig en tupplur. När jag vaknar kanske allt är annorlunda. Ibland är det det. Men troligen inte. Såklart är det så. Några tusen år. Det är ingen tid att tala om alls. Det är bara en tupplur för en sten. Inte mer.

Det ryker fortfarande ur den runda höga tegelskorstenen. Den där vita, tjocka, bolmande röken. Den som luktar spån. Röken måste ha puffat ut ur den där skorstenen under minst hundra år. Som från ett lok som bara har utandning. Som aldrig har tid att dra in luft eftersom det är bråttom. Ett tecken på välstånd. Arbete och försörjning. Fabriken. Jodå, farsan hade ett liv här. Levde för det här. Jag gjorde sju år här jag med. Priset för att bli popstjärna. Allt har ett pris. Det visste jag redan då. Den där första dan efter att jag hoppas av där på på gymnasiet. Eller hoppat av är en skönskrivning såklart. De ville inte ha mig kvar. Jag hade bara betyg i psykologi och svenska. Allt det där andra. Ja, det som jag sket i, ingenting, lägsta möjliga betyg, underkänt. Fast betyget i svenska fick jag bara tack vare orden. Jag kunde många ord. Varför förstår jag inte. Var kom de där orden ifrån efter en uppväxt i ett arbetarhem där det bara fanns en enda bok som ingen läst?

Det är ingen fara att närma sig den där skorstenen nu. Fabriken är nedlagd sedan länge. Röken som kommer ur skorstenen är från fjärrvärmecentralen. Värme är det enda som produceras här idag. Det behövs en man för att övervaka, en man för att fylla bränsle. Hundra man har reducerats till två.

Den där första dan. Dan efter att jag slutat på gymnasiet. Nerskjutsad klockan sju i farsans orangea Volvo 240. Han verkmästare. Kompis med chefen. Byns societet. Nu skall jag lära mig veta hut. En svikare. En som inte gör som man säger. En idiot.

Så jag blir avsläppt på verkstaden. Själv försvinner han bort. Efter den där skjutsningen får jag ta mig fram och tillbaks med cykel. Ragnar tar hand om mig. Han visar tydligt att han inte gillar mig. Kör med mig. Det mesta jag gör är fel. Det finns många saker man kan lura en ung snorvalp med på en verkstad. Men jag ville bli rockstjärna. Jobbade jag, stannade jag, så får jag lön. Inte mycket. Men lön. Kan köpa förstärkare och gitarr.

På rasterna tystnar såklart pratet. När verkmästarens grabb är med går det inte att prata om vad som helst. Besvärligt såklart att ha mig där. Fast svarvaren hjälper mig. Pratade med mig. Farsan hade räddat honom en gång. Nu står han i tacksamhetsskuld till honom. En som är vänlig bland många kan vara allt som behövs när det finns så lite.

Skitjobben till mig såklart. En dag skäller chefen skrikande ut mig för att jag svikit min far. “Vilken otacksam skit jag är”. Man säger inte emot chefen. Han som kommer till jobbet två timmar senare än alla andra i sin nya fina Mercedes. Man nickar. Sväljer. Böjer huvudet. Går.

Till slut blir jag gammal nog att stå vid maskinerna. Drömmer om att bli rockstjärna om dagarna. Är det på kvällar, nätter och helger. Skiftgång i en värld där jag alltid är verkmästarens son. Utanför. Aldrig, inte en minut, en i gänget.

Lumpen. Flottan. Bort. Men ett år går fort. Snart tillbaks. Min plats vid maskinen har tagits av någon annan. En som hör till. Det finns inte plats där för mig längre. Det är så tydligt att jag är bortvald. Så jag får flytta till en annan avdelning. Jag och en äldre man jobbar på det nedre planet. Han som är boss på det övre. Nu blir pennalismen öppen. Skit i matsäcken. Flinandet när man äter den. Det dagliga pissandet där uppifrån ned på golvet där jag står. De öppna förolämpningarna. De andra hejar på. Flinar med. För att själva slippa bli utsatta. Jag inser att jag måste dra. Leta upp ett ställe där jag hör hemma. Det här går inte. Kanske blir jag då ändå inte rockstjärna. Så jag bestämmer mig för att börja plugga. Nu inleds operation sänka verkmästarson. Historierna om alla som blivit galna och inspärrade på mentalsjukhus efter att ha börjat studera haglar över mig. Alla annan skit eskalerar. Ett halvt år. Varje dag. Varje timme.

Men dagar går. En dag är den sista. Jag har kommit in på en utbildning långt bort. Jag går ut genom grindarna. Livrädd för vad som väntar, men jag går. Det sista jag ser av byn när jag åker iväg därifrån är den rykande skorstenen.