Category: Noveller

Det knackar på dörren. Det är Jesus. Känns lite oväntat sådär. Men har man bott i ett gult hus på en kulle i Lo(o)s några år så blir man inte förvånad. Man säger helt enkelt “Hej” och ber honom stiga in. Fortsätter med

“Så du är ute och går? Vill du ha lite kaffe?”

Man har ju liksom svårt att tänka sig just honom komma infarandes i en silvermetallic S60 av senaste modell. I alla fall har jag det. Fast har såklart ingen aning om han gjorde det. Han kanske kom cyklades. Hursomhelst. Jag förutsätter en värdigt skridande Jesus vandrandes fram i sandaler av plast (vegan-Jesus) efter solbelysta vägar.

Eftersom jag inte får något svar utan bara en mild blick riktad mot mig så fortsätter jag

“Hur är läget med dig då?”

och då berättar han om läget. Hur jäkla eländigt det har varit under dom här två tusen åren när han bott med sin tjatiga farsa och hur det blivit ännu värre nu på slutet när han börjat bli gaggig. Prostatan är inte att leka med den heller och det känner man ju igen.

Något måste göras, säger han,  så här är han igen. Lite på rymmen liksom. Sen bjuder man på kaffe i finmuggarna (de som är diskade) och han dricker kaffe som om han inte druckit det på tvåtusen år minst, vilket han såklart inte heller har gjort,  och då dristar man sig till att fråga var lärjungarna är och då får man höra att dom ju är döda sedan länge och att dom som kommit efter inte är mycket att ha och då undrar man ju vad han gör i Lo(o)s och så svarar han att det är ju här det händer nuförtiden och det är då jag måste fråga om det inte egentligen är till Edsbyn han hade tänkt sig. Sveriges Jerusalem liksom känns ju mer rätt än en skogsby ute i vildmarken och då ser han förvånat på mig och säger “är inte det här Edsbyn?” och då ser han uppriktigt sagt förskräckt ut, nästan rädd och vill ha instruktioner om hur han tar sig till Edsbyn och när jag berättar om dom sju milen han måste skrida värdigt fram efter i en skog full av både varg och björn så frågar han om jag kanske kan skjutsa honom eftersom cykeln är antagligen är gammal och det kan jag ju. Jag menar han är ju ändå Jesus.

Så jag startar bilen och ser att vi behöver tanka bensin och talar om det för Jesus men han pekar bara på tankmätaren och nu visar den på full tank såklart och jag tackar och startar motorn i en bil med en motor som aldrig gått bättre och jämnare och det är ju väldigt ovanligt för en Renault. Så jag skjutsar honom till Edsbyn och ungefär vid folkets hem vill han stiga av. Han undrar om jag behöver något underverk uträttat och jag vill inte trötta honom med fred på jorden och att alla barn skall få lägga sig mätta varje kväll. Socialistisk seger i nästa val blir det väl ändå. Det där borde han ha fattat för länge sedan och för egen del behöver jag inga under. Jag har det så bra som jag kan ha det redan försäkrar jag med eller utan underverk och kan till och med leva med den där prostatan så vi säger hej och jag åker på Statoil och köper en Cappuccino och en bulle och åker hem och grillar en morot och tänker inte mer på det där.

Han kommer där från motsatt håll på stigen. Mannen med den svarta slokhatten och trenchcoaten. Svarta Italienska handsydda skor har han på fötterna och han går lite flickaktigt försiktigt där på barret och de våta löven efter stigen. Ja nog fan är det väl det han har på sig?  Jag har fastnat för skorna. Jag är ju ingen expert, men de där rikemansdojorna kan jag lukta mig till. Det syns på hela honom att han är malplacerad här mitt inne i Lo(o)sskogen, att han egentligen inte hör hit. Ja, då är vi två då måste jag tänka. Två främmande som möts på en stig ensamma ute i skogen.

Det går inte mötas två personer i bredd på stigen så jag kliver åt sidan för att släppa fram mannen. Jag har inte sett hans ansikte tidigare men nu vänder han det mot mig och lyfter på hatten liksom för att tacka. Hans ansikte är vitt som om han lider av anemi. En kort stund kommer jag att tänka på Halloween och att han kanske är sminkad, men nej, det där är hans riktiga ansikte. Ögonen är hårda, ljusblå och genomträngande när de ser på mig och mun och näsa är skarpskurna där i hans ansikte som har sjukligt insjunkna kinder. Jag ser makt och snar död i det där ansiktet. Oförenliga med varandra, men ändå finns de där bredvid varandra. Kanske är han sjuttio, kanske något yngre. Jag ryser när han går förbi. Jag är nu ändå en feg jävel,

Men jag skall promenera min dagliga runda så jag kliver ut igen på stigen och böjar gå. Då ropar mannen bakom mig.

“Jasså Åke, du känner inte igen mig…”

Och jag vänder mig om såklart och jag ser att mannen nu stannat och står ungefär tio meter bakom mig, vänd mot mig med trenchcoaten öppen och lätt fladdrande i vinden. Jag ser de svarta gabardinbyxorna och skärpet med lejonspännet av silver. Hans skjorta är blårandig och oklanderlig och ser dyr och figursydd ut. Men jag har såklart aldrig sett mannen. Aldrig någonsin. Det är bara spännet där på skärpet som får klockorna att ringa i mitt huvud. Jag har själv haft ett sådant.

Han skrattar där på stigen. Fast inget hjärtligt skratt. Det här är ett sådant där skratt man förväntar sig att höra när man står där ensam på en kyrkogård mitt i natten framför sin oväns grav.

“Nehejdu, din tjocke, ynklige, o-coole gubbe, du känner inte igen mig!?”

och där lyfter han på hatten, nickar mot mig, ler ett snett leende och fortsätter

“Men vi har mötts förr Åke. Och snart skall vi mötas igen. Mycket snart…”

och sen vänder han sig om och fortsätter sin lite flickaktiga vandring där bort åt andra hållet efter stigen. Visslar han inte till och med något där han går. En Beatleslåt är det väl…?. Jag kan inte placera den. Vet inte namnet. Men det är som vanligt. Jag ruskar av mig honom. Vänder mig åt andra hållet och  fortsätter min färd. Jag har ingen aning om vem han var den där mannen. Jag har definitivt aldrig sett honom. Inte vad jag vet. Men inom mig får jag en känsla av att den här mannen är en nära vän med döden. Att de spelar i samma lag. Men jag är ju i motståndarlaget. Ännu. Så jag vandrar mitt varv och går hem och jobbar utan att tänka vidare på mitt möte där på stigen.

Ytterdörren flyger upp med ett brak precis när jag skall bomma igen och låsa för natten. Klockan är halv ett. Nu står han där i hallen, grönklädd, med nyvaket rufsigt hår, vilda ögon, och en andedräkt som varit längst ner till helvetet och vänt upp till oss dödliga igen och gjort en där för bara några timmar sedan. På ryggen hänger älgstudsaren. Han ser på mig med sina vilda ögon samtidigt som han hänger av sig studdsaren, greppar den med båda händerna, trycker den i magen på mig och tvingar mig bakåt. Det gör ont. Och jag säger det till honom men han bara ryter “Din djävul….” sen tar luften slut innan han fortsätter. “Du skall inte prata illa om Lo(o)s du din fete uppblåsta djävla skit”. Och just där trycker han till med geväret så att det åker in en bit till i min mage. Japp blåmärke idag. “Du kan väl dra härifrån om du inte trivs din malliga skit.” Ja och sådär går han på. Det riktigt blåser om öronen på mig av alla okvädingsordens upprörda orkanvindar. Men jag är van såklart. I Lo(o)s står jag inte högt i kurs (gör jag det någon annanstans?). Så jag står där och tar emot. Försöker flytta gevärspipan från magen men han trycker för hårt så det går inte.

Men som sagt jag är van och det är egentligen inte förrän han osäkrar geväret och siktar upp mot mitt huvud som jag börjar bli orolig. Jag skall skjuta dig din djävul” säger han samtidigt som han vinglar till och håller på att ramla omkull. Full som han är, ja vi säger ju packad vi gamla Edsbybor för vi tycker det låter tuffare,  lyckas han såklart tycka av ett skott där i hallen. Pang! Ja det är tillnärmelsevis inte ens i närheten av jordbävningssmällen i måndags men smäller gör det lik förbannat. Jag ser min chans och rycker ifrån honom bössan. Drar ur slutstycket. Slänger ner båda med ett skrammel på golvet. Japp också vi hemliga fick lära oss sådant i lumpen. Frugan ropar oroligt där uppifrån om vad som står på. Men jag säger “det är lugnt, gå och lägg dig igen du” och det gör hon. Min nattliga besökare ser inte lika stursk ut utan gevär. Så jag säger “häng med in på kontoret en stund”. Han lommar snällt med in så fort jag knappat in koden och fått upp dörren.

Så där sitter vi större delen av natten. Jag bjuder min nyfunne jägarvän på whisky som jag har haft stående på kontoret några månader, en fin sort som jag har sparat till andra tillfällen, själv dricker jag bara måttligt denna natt. Japp det skall jobbas isag. Jag får höra berättelsen om livet här i byn. Hur jävligt det är att alla Färilabor, Ljusdalsbor och Järvsöbor ser ner på en Lo(o)sbo och då skall man inte prata om de där på andra sidan ån. “Jävla Hamrabor”. Och sådär går det på, Jag får höra om barnen som inte ringer. Kvinnorna som inte vill ha en. Jobben som inte finns. Hur låg a-kassan är. Att det krävs så jäkla mycket av en nu för tiden. Att vargarna äter upp älgarna som är skogsbornas ägandes kreatur, att “svartingarna” tar alla jobben, att det kommer svin som mig och köper alla husen i Lo(o)s som självklart är Lo(o)sbornas. Ja där blir han lite ilsk och vild i ögonen igen men börjar snart gråta och hulka som om han var ett litet barn inte en vuxen man och jag sitter där och tycker synd om denne nattlige besökare.

Vi sitter väl sådär till halvfem nu på morgonen eller något. Och jag får höra hela hans livshistoria. Jag är bra på att lyssna när någon behöver ett öra. Sämre på att hitta ett öra som vill lyssna när jag behöver ett. Men där någonstans när kvinnornas svek, de som flyttade ifrån honom, inte tålde att han söp, somnar han in. Sjunker ner på soffan där han nyss satt som en hösäck. Ja, så för mig finns inte annat att göra än att låsa igen och gå upp och lägga mig jag med. Försöka sova i alla fall ett litet tag.

Så nu när jag trött öppnar kontorsdörren så mötts jag av den gröne jägarens snarkningar där på kontorssoffan. Jag ser att han pissat på sig. Hans problem. Han ligger där med öppen mun han som ingen vill ha, han som hatar mig som är utböling och “sittpissare”. Ja han får väl sova ut där på soffan. Jag kör ingen på porten. Själv skall jag försöka jobba lite.

En liten tomte knackade på dörren hit till kontoret nu på kvällen. Ja en sådandär liten en. En tvärhand hög, ja kanske lite längre när jag tänker efter. Som en underarm om man räknade med luvan. En sisådär fyrtio centimeter för dem som gillar siffror och SI enheter. Han var upprörd. Verkligen upprörd. Det såg man genast. Men vi måste ändå direkt och nu göra klart att det här var inte en tomte av den där Amerikanska godmodiga jultypen, utan mer en sådan där som det pratas om i gamla bondhemman. Klädd i gråa kläder av något som såg ut som vadmal  och en grå till synes tovad luva och ett svart bälte med ett glänsande lås om en något lite putande mage och sen bruna näbbstövlar av… ja läder eller också bark, det var svårt att avgöra eftersom han var så arg och hoppade upp och ner mest hela tiden.

I det här huset släpper vi in de flesta. I alla fall om de vill prata en stund och det ville tydligen den här tomten så jag höll upp dörren och han studsade in genom den och gick hela vägen in till elektronikverkstaden utan att stanna i studion. Där satte han sig på en av stolarna med visst besvär eftersom stolen var stor och han var kort och väntade helt tydligt på att jag skulle sätta mig i min stol, den som står mittemot. Glad såg han fortfarande inte ut. Här behövdes pratas insåg jag så jag satte mig på min stol och frågade hur det var?

“Jag vill klaga” svarade tomten istället för att berätta hur det var. Inte alls med en sådan där pipig röst som man först kanske kan förvänta sig att det skall komma från en tomte som bara är en underarm hög, nej, en riktigt kraftfull och djup röst hade han.

“Oj då “svarade jag, lite fundersam över vad problemet kunde vara. “Kan jag hjälpa till med något?”

Och då kom han igång och sen gick han på över hur musiken jag spelade, hur det nästan var omöjligt för alla tomtar som bodde där ute att överhuvud tänka som jag spelade och höll på. Sen höjde han rösten och fortsatte “Sen den där volymen är ju direkt livshotande. Dessutom är det inte en enda av oss som gilla Ulf Lundell så honom kan du genast sluta spela. Tomtemor kräks å fort hon hör hans brölande. Ja det är riktigt synd om henne skall du veta. Och inte är den där Winnerbäck bättre han heller, Ja all den där andra smörjan du spelar är inte värt ett ruttet öre den heller. VI VILL HA HÅRDROCK. Det måste du fatta ungjävel!”

“Ungjävel” hängde jag upp mig på såklart och förklarade att jag med råge faktiskt passerat de femtio. Men då nästa skrek han “jag är trehundrafemtio år din förbannade snorvalp” samtidigt som han sprang fram till mig och sparkade mig hårt på smalbenet och hötte upp mot mig med båda händerna knutna som den värste boxare redo för fight. Nu är jag en lugn människa. Inte ens upprörda trehundrafemtioåriga tomtar får mig att bli arg. Om sanningen skall fram så blev jag snarare lite uppiggad av att för en gångs skull vara yngst i rummet. Mitt smalben gjorde däremot ont och eftersom jag inte fått någon syl i vädret tidigare så passade jag på att säga “AJ!” nu istället. Då satta han sig igen. Något nedlugnad som det verkade men långt ifrån glad. Rykte det inte lite ur den där luvan rent ut av?

Men eftersom Karins farmor alltid såg tomtar i blåbärsriset så är jag nu inte helt ovan tanken på små underarmsstora tomtar så jag började resonera med min besökare. “Vilken musik gillades egentligen?”. Och nog var det mycket Metallica som gillades, speciellt tydligen av tomtemor, men Scorpions, Iron Maiden och Judas Priest gick hem de också. Men Rainbow och Deep Purple kunde jag gott skippa. Fast Black Sabbath var bra. Och sådär fortsatte han att rabbla på och efter en stund var jag tvungen att be honom återupprepa det han sagt och börja anteckna vad som ansågs som godkänt och vad som inte ansågs som godkänt, och göra det fast jag på en hel del punkter verkligen inte var överens med denne tomte på besök. Men det goda hade i alla fall denna uppräkning av lyssningsvärt och icke lyssningsvärt med sig att han blev gladare och gladare och efter att ha rabblat musikaliskt tomtegodtagbara och icke musikaliskt tomtegodtagbara artister under en timme drygt, varunder jag fyllt tjugosju sidor i ett kollegieblock med namn, verkade det lugna ner sig där hos tomten på stolen. Han började rent av se lite godmodig ut.

Så jag satt på lite Black Sabbath och då tyckte jag nog till och med att jag såg ett litet flin där bakom skägget. Hur som helst så plockade han upp en pipa ur fickan och tände på och av lukten att döma så var det inte vanlig tobak i den där pipan och det syntes nästan på hela tomtegubben det för nu började han nynna med och rulla med i musiken och efter en stund erbjöd han pipan till mig också. Men nu jobbar jag här på kontoret och tar seriöst på det så jag tackade nej och det verkade inte bekomma honom det minsta för han sög bara i sig mer och såg därmed ännu godmodigare ut. Och rummet det fylldes av mer och mer rök och snart nog så startade brandlarmet och det är kopplat till alla andra brandlarm i huset och det tjulade och lät så att öronen höll på att ramla av, men gubben han bara satt där och njöt av Black Sabbath samtidigt som jag rusade runt och  öppnade alla fönster och viftade framför brandvarnaren  allt vad jag kunde så att den skulle sluta tjuta. Så snart frös ju jag, det är kyligt ute, så jag fick gå och hämta min jacka och där sitter vi nu. Tomtegubben han sitter där i stolen och världen verkar inte bekymra honom det minsta. Black Sabbath dånar ur högtalarna, brandlarmet tjuter fortfarande, alla fönster är öppna och jag sitter här och fryser och väntar på att gubben skall gå någon gång. Dessutom börjar jag bli trött. Äh jag tror jag går och lägger mig. Sitter han kvar imorgon får vi väl lösa det då.