Category: Noveller

Det här är ett (möjligt) slut på en historia som kommer här på begäran. Kom nu inte och önska en mittdel också bara.

Den var fortfarande kvar den där provisoriska bron som han byggde innan han gav sig av, så han gick vidare över den hemåt. Några plankor satt lösa men han skulle ta och fixa dem när han landat på riktigt. Nästa år kanske. Det var ingen brådska med det längre. Trött nu efter en lång vandring. Under bron glittrade vattnet från Lössnans utflöde. En bäck, älv eller vad det nu var på väg mot Flaxenbo, Kammahav och Målången, bort från Hälsingland och på kurs mot Dalarna, och som först därborta tog sikte på det riktiga havet. Men han hade gått åt andra hållet såklart, nästan följt vattnet och var hemma igen. Han såg stugan mellan träden nu. Den sista biten gick han med lätta steg fast han var trött i hela kroppen, så trött som han aldrig varit förut i hela sitt liv.

Den stod kvar. Röd med vita knutar precis som när han lämnat den en annan sommardag för så länge sedan. Det syntes att han inte varit här på några år. Löv i förstubrons alla skrymslen. En stupränna hängde på sniskan. Några grenar på äppelträden knäckta. Halvmeterhögt gräs där några vallmo och mängder av prästkragar och blåklockor trivdes. Fönsterluckorna var igensatta, så han började med att öppna dem. Letade fram den smidda nyckeln under den lösa plankan och öppnade dörren. Lät den stå öppen. Det luktade fuktigt unket efter år av instängdhet. Kände suget efter kaffe och gjorde eld i spisen. Han hade ett paket med favoritkaffet med sig. Det rykte in men inte värre än att han visste att det var drag som det skull där i skorstenen. Öppnade ett fönstret, det mot sjön, och lyssnade en stund på koltrasten när vinden från sjön liksom hälsade honom välkommen genom att häftigt och bestämt dra in genom fönstret och ut genom dörren som en Hälsingedans med djävulen där uppe på Hårgaberget.

Det var ljuvligt alltihop. Han hämtade vatten i brunnen. Fick hälla ut de första hinkarna för att få bort ytgrumset. Drack sedan det kalla klara vattnet ur handen, så som källors vatten skall drickas. Njöt. Lite metalliskt smakade det, precis som han mindes det när hans törst långt där borta var så stark att den bara hade kunnat släckas med just det här vattnet, underbart gott, som det bästa vin. Klart rent källvatten borde vara en av livsrättigheterna för mänskligheten. Men en lyx såklart som definitivt inte var förärat alla och han uppskattade den lyxen såklart. Hade alltid gjort det. Aldrig någonsin taget den för given.

Med kaffet avtaget från spisen, så att sumpen fick sjunka, kokkaffe ingen tvekan där, ekologiskt och fairtrade, en självklarhet, gick han ut mot dasset. Öppnade dörren hela vägen. Tog bort locket från det mittersta skithålet, det man såg ut mot landskapet runt omkring bäst ifrån. Drog ner byxorna och satte sig på blankpolerat trä. Träet som rumpor alltså över år gjort blankare än de finast musikinstruments klanglådor. Tryckte ur sig det han hade i sig. Lite som rådjursskitar var det det som ramlade ner i tunnan där under, inte som den hårda utskjutning av en bajskorv som den här historien började med. Snällare mot ringmuskeln. Han tog det som ett gott tecken. Livet skulle bli gott nu. Han skulle sitta här och små- och storskita varje dag i alla sina dar framöver. Så han satt han bara kvar där. Tittade ut över det Hälsingland som var hans. Hemma igen. Äntligen hemma där han hörde igen.

ps Det här är författarens språklärare på Celsiusskolan i Edsbyn när det begav sig. Jag tar avstånd från både språkbruk, kommatering, stavning och övrigt delar i denna text. Vill bara att ni skall vara medveten om det. Den här författaren fick näst lägsta betyg av mig den gången och jag kan verkligen inte säga han skulle ha förtjänat ett bättre betyg idag den klåparen. Usch och tvi och blä! /Språkläraren ds

Hon flög där högt uppe, nästan bland molnen, på vindarna. Skarpa ögon spanade ner mot marken. Primärt villebråd gnagare, men en vilsen ekorre eller en kaninunge gick lika bra. Det var inte ondska det här handlade om, bara hunger som skulle och måste mättas. Tidiga morgontimmar som nu var bäst. Dels gav en sol, åtta minuter bort, som, sakta höjde sig över horisonten, kraftiga uppvindar som bar henne och med lätthet och lyfte henne med kraft som föddes ur solens värme sänd ner till marken, och dels var gnagarna fler den här tiden på morgonen. Men idag var hon inte hungrig. Det kunde kvitta om hon fann föda. Idag kunde hon ägna sig åt att fundera över sakernas tillstånd där nästan uppe bland molnen på kungsörnars vis, tyngd flytande med lätthet på luftlagren, buren av solens morgongåva till örnar.

Hon flög in över det som en gång varit smalspårig järnväg från Lobonäs till Voxna. Av poeter syntes intet. Strax efter ordet började bruket och hatet. Sträckte sig till Alfta och bortanför. Hatet mot vargen, björnen, lo, huggormar och sådana som henne. Här slog man ihjäl utan att tänka. En orm med spaden. En hök sköts med geväret så fort den visade sig. En björn dödades med ett flin och ett hjärta i glädje. Vargen hade inte ens rättan att existera här bland det hatande. Det var också här som hennes partner hade dödats för sjutton år, tre dagar och elva timmar sedan. Till ingen nytta. Bara dödad för att det gick att rikta bössan mot den stolta örnen och trycka av. Hat eller rädsla. Hon visste inte. Men hon gissade på det senare. I bygderna här hade man fruktat herren mer än allt annat i tider som sträcker sig så långt tillbaks som folket här kunde minnas. Rädslan var stark och liksom tatuerad hårt in i sinnet, och satt hårt fast där i samma stund som barnet som hade oturen att födas här, rakt in i tvivlet, för första gången såg världen. Rädslan att var en av dem som inte fick komma in i himlen. Att bli lämnade utanför bland de andra. De föraktade. Rädslan att inte bli lyssnad på av Jesus eller Gud. Också fattiga finnar hade man hatat här i bondesamhället. Kört ut dem till hårdare liv i de höga bergen för att klara sig bäst de kunde. Liksom tattare och annat löst folk som inte hade någon plats här bland Guds utvalda. Men mest hade man hatat sig själva såklart. Sitt skvaller och sin egen trångsynthet och den återhållna kärlek den man sa sig hylla över allt annat.

Järvägen från Orsa. Den användes inte längre. Men hon hade sett den byggas, sett och först skrämts av de frustande ångloken som for fram här. Senare flugit ikapp med de bullriga, bulliga gulorangea rälsbussarna tills också de tystnat. Nu växte spåren igen och slyn bredde ut sig. Bara minnen fanns kvar men snart inte ens det. Idag var metallpriserna högre än värdet på minnesfragment. Slutrea, total utförsäljning gällde för minnen, och kanske var det lika bra det. För det fanns inget kvar att minnas med stolthet här ändå.

Homna. Här fanns kärleken till hästar och inte. En älskande och en med pengar i sikte. En föraktad och en hyllad fast det borde vara tvärt om.

Stenkullen, en gitarr ljöd över bygden här i forna tider, den som ville linda in människorna i sin förföriska kraft men inte orkade längre än till fabriken som till slut fick den att tystna.

Börarakan. Stumpen där hastighetsmätare går att testa. Där vibrationerna sprider sig i bilarnas karosser när mätaren passerar 190/200/210… Det är också här hon för alltid går. Kvinnan som aldrig skall sluta gå här. Som när hon älskades som mest och själv älskade honom den utvalda över allt förnuft dog här till ingen nytta hon heller. Dömd till evig vandring eftersom hon inte kan tillåta sig friheten från denna eviga vandring och inte ens som ickelevande har modet att våga släppa sig loss från den jordiska kärleken trotts att föremålet för hennes kärlek gjort det för länge, länge sedan.

Borgen. Det etablerades boning. Här finns ingen frihet bland villorna bara Svenssonlivets krassa tråkiga vardag. Drömmarna får vänta till efter skiljsmässan. Nu är det de höga lånens, ofrihetens, lördagskärlekens och i bästa fall utsikten mot slalombackens tid. Väntan på något bättre medan man bedyrar att den bästa tiden är nu på 2000 m2 av grannar välbevakad tomt.

Så Edsbyn. Den en gång så stolta byn – en stolthet också för örnar när det begav sig – där allt stannade upp någon gång i tidigt 70-tal. Nu förfallande och döende som en gammal rosslande man på sin dödsbädd. Voxnan som rinner där under bron den enda levande pulsen. En gång i tiden fick de plats och utrymme de som satte saker i rörelse här. De som skapade, byggde och utvecklade byn till att bli Sveriges största. Något att vara stolt över. Nu härskar pratarna, de som talar om vad andra skall göra men intet gör själva. Själsligt lugn uppnås genom bandysubsitut, men bara för att dölja det stora misslyckandet. Vakna lilla by och ge världen en fajt igen ville hon säga från sin position där högt uppifrån. Låt inte rädslorna för misslyckandena styra dig längre. Låt visionerna åter bära dig på starka uppvindar för att befria dig igen från dödens bädd. Bygg igen och lyssna på de som skapar. Stäng öronen för de väldresserade pratarna som ändå bara serverar den vackraste glasyr som döljer tomhetens tomhet där under. För de är redan döda dess ordens män och kvinnor, döda fast än deras tungor automatiskt rabblar alla de vältaligas ord.

Jodå det fanns en uppvind här också. Det finns hopp. Hon kände hur kraften under hennes vingar ökade och hur hon skickades högre upp. Men kände också sänkena som drog med all kraft nedåt. De som folket här måste släppa för att kunna gå vidare. Man kan minnas det gamla och lära av det gamla men måste frigöra sig från det förflutnas bojor. Det är bara framtiden som är framtid.

Också örnar uppskattar skönheten. Högt där uppifrån är den dessutom annorlunda och kanske tydligare än för oss här nere. Men Voxnandalen är verkligen paradiset när det gäller skönhet. Det visste hon, hon hade ju sett det så många gånger. De religiöst trångsynta och rädda visste det bara inte, där de i svårmodet och tvivlet, längtade till något de redan hade och befann sig mitt uppe i varje dag. Komiskt egentligen. Men örnen såg bara det ljuvliga, och hon hörde musiken som ljöd över landskapet. Här skrevs den bästa musiken. Kanske av folk som inte kunde spela, det var sant, men med hjälp av de som kunde, de i Norra Hälsingland, och de från världen utanför, blev den lyssningsbar och spreds också upp till högre luftlager för också örnar att njuta av. Hon tog in, njöt och vände tillbaks. Kanske fanns det hopp för folket här ändå. För idag hade barnet fötts här i byn. En älskad dotter. Hon som skulle vända allt till bättre, och med den tanken vände örnen i tillförsikt tillbaks mot bergen och skogarna, fortfarande buren av solens vindar. Floden där nere sökte havet. Skulle finna det. Örnen dess källa och ursprung.

Bara en liten sten fanns kvar efter honom. En liten skitsten det skall erkännas, men för Sofia var den en diamant. Vackrare än någon annan sten. Han hade tagit den med sig när de reste hem från Island den där hösten. Då hade hon bara tyckt att det var fånigt att ta den med sig, för inte ens då hade det varit något märkvärdigt med den där stenen. Från Island kan man kanske förvänta sig att man tar med sig något exotiskt vulkaniskt, men det här var bara en sten som legat bredvid vägen utanför hotellet. En lite rödaktig lortig sten som var den ende som inte var grå eller svart där på ön. Han tog den för att de skulle komma tillbaks. Hon och han och deras ofödda barn. De skulle åka hit igen och återlämna den här stenen som de tagit till låns tills det var dags att göra just det. Deras barn skulle få se ön som hans pappa älskade så. Nu fanns alltså bara stenen kvar.

Det var bara ett halvår senare som han hade omkommit i en drunkningsolycka. Dykning var en av hans passioner och när han dykt med sina kamrater utanför västkusten, i Lysekil, hade något gått fel och han kom aldrig upp igen. Man hade senare hittat honom på sjuttio meters djup. Fast i ett gammalt trålgarn, ett som inte skulle vara där. Veckan efter hade hon hade gråtit ut sin ofödda barn ur sin livmoder. Tårar som inte räckte för att släcka hennes sorg och som istället blev till blod som sköljde ut en oskyldig som skulle blivit en egen människa men aldrig fick bli det och istället alldeles för tidigt med smärta forsade ut ur hennes sköte. Sköljdes ut och togs död på. Sen var hon ensam. Smärtan var ensamheten i dess existentiella form.

Visst fick hon hjälp. Både hans föräldrar och hennes egna, kamrater och folk i hennes närhet, hade varit fantastiska. Förstått när hon fallit ihop under en middag för att hon inte orkade mer och aldrig velat resa sig igen. När hon gråtit ut alla tårar som hennes kropp kunde producera och hennes ögon torkat så att hon inte längre såg. Blev blind för världen som tycktes henne för grym för att gå att se. Man hade förstått när hon tappade det första kilot för att mat inte längre smakade och det andra och också det tjugonde. Men ingen hade någonsin kunnat trösta henne. Ingen kunde någonsin ta bort smärtan från hennes hjärta som gjorde så ont, så ont att hela hennes väsen ständigt darrade. Inte förrän idag.

Stenen hade legat i en av fickorna på hans gamla slitna oljerock. Hans favoritrock. Hon hade suttit på golvet och borrat in ansiktet i dess foder, luktat på den eftersom det fortfarande fanns en svag doft av honom kvar i den här rocken. Stoppat ner handen i fickan för att liksom komma närmare honom i sin sorg, hålla om honom, komma in i hans famn igen och så känt stenen där i fickan. Först inte fattat vad det var men ganska snart insett vilken sten det var. Blivit helt lugn. Tagit upp den och värmt den mot sin kind. Kysst den som om han, just han stått framför henne och gett henne den här underbara stenen precis i det här ögonblicket för att hon skulle leva vidare, för att hon måste leva vidare eftersom hon var en av dem som levde. Leva också för dem som inte längre fick leva men så gärna hade velat göra just det. Och hon lyssnade till stenens budskap. Hängde in rocken. Imorgon skulle hon boka en resa till Island för att återlämna stenen och börja ett nytt kapitel i sitt liv. Ett som levande igen.

“Den där Albert Viksten som ni har där uppe, ja eller hade när det begav sig, var ju ingen riktig författare egentligen. En klåpare bara. En härmare, hade han inte skrivit för den socialistiska pressen så hade hans röda kamrater inte lyft upp honom till de höjder han oförtjänt kom till. Det var kamraterna och hans eget övermod som tog honom dit, inte hans geni. Var det något han hade brist på så var det sannerligen geni den jävlen. En förbannad murvel bara som skrev ner en massa skitord som bara socialistiska proletär-wannabes läser ett enda ord av.”

Han svepar sitt vinglas, Uffe, och häller upp mer. Tömmer lite desperat flaskan utan att bjuda mig. Vi sitter där i Österlen på hans gård och han har en av sina dagliga “jag är föbannad på allt” perioder. Vi har upplevt det flera gånger redan den korta tid jag varit här. Eftersom jag kommer från Hälsingland så är det naturligtvis något Hälsingskt han angriper.

“Men den där förbannade Lidman dom hade i Edsbyn. Han var en sann jävel. Sköt sig väl till slut. Heder för författare som går hela vägen. En dag skall jag tamefan skjuta mig också. Måste bara köpa en snygg revolver. Det måste vara med en revolver. En snygg annars kan det få vara. Om jag nu blir så jävla nöjd med tillvaron någonsin så jag kan placera en kula i tinningen där den skall sitta. Man måste vara jävligt nöjd med det man gjort och inte vilja producera mer innan man gör det. Eller inte kunna såklart. Det är nog värst. Vilja göra mer men inte klara av det. Skrivimpotent också, liksom. Men Albert blev aldrig det. Han sköt ekorrar och älgar och skrev dynga hela tiden. En djävla skitförfattare.”

Jag vill ju säga några ord som lindrar kritiken som min kommuns mest upphöjde författare får här i Österlen en sommarkväll när inte ens havet kyler två gubbar – en cool och en o-cool – som sitter där bland humlen i en trädgård. Men herr Lundell är i farten nu och inte fan har han för avsikt att sluta nu inte. Nej då, långt ifrån.

“Nu för tiden finns det väl inte ens en bloggare värd namnet i ert landskap. Bara charlataner alltihop, bara sådana som säger att dom skriver böcker men egentligen inte kan konsten att få en läsare att faktisk vilja vända blad. Grundföresättningen för att överhuvudtaget skriva ner orden…. Men se på fan nu är det någon uppe på den där jävla himmelstrappen igen… Jag skall fan gå in och hämta bössan och skjuta den jävlen..”

Och in försvinner han. Mycket riktigt är det någon som står och tittar där på hjimmelstrappan. Det är klart och tydligt att det inte är konstverket personen är intresserad av utan de Lundellska ägorna och den Lundellska personen. Det vittnar kikaren som han/hon, den nyfikne intresserat kikar häråt genom tydligt på.

Uffe kommer utrusande igen som den värste Picaso men istället för ett gevär har han alkoholmätaren i munnen och han blåser som bara desperata författare och musiker på +60 kan.

“Helvete, helvete, helvete jag kan inte köra nu. Blås du! Kanske kan du köra. Måste in och hämta en låda vin nu på systemet om jag skall klara av det här förbannade helvetet. Jag måste nog fan dra härifrån för alltid förresten. Ut i Europa. Friheten.”

Och han kaster till mig alkoholmätaren. Men efter en halvflaska Ulf Lundellsk whisky i en annan prisklass än den som står och skäms i mina hyllor så vet jag redan resultatet innan jag blåser. Nej inte ens jag kan köra.

Så han rusar in igen. Skriker där inne. “Lena, Lena”. Och till slut svarar då denna Lena och till slut kommer också denne Lundellska kvinna ut genom dörren och precis som whiskyn, landskapet och allt annat här är hon inte någon att skämmas för hon heller. Eller snarare är hon vacker som Österlenska rapsfält med ekar eller va det är för jävligt vackra träd som står där mitt i de där fälten och gör hela bilden så förbannat perfekt att man helt enkelt baxnar . En stor stickad, säkert Uffes, grå tröja har hon på sig. Barbent. Snabbt pådragen. Det är bara tröjan som täcker en bit ner på låret. Långhårig. Okammad. Ljus. Drygt trettio. Hmmm jag har varit här i tre dagar nu och inte sett henne ännu. Var kom hon ifrån. Har han något slags lager med vackra unga kvinnor här i den Österlenska kåken bäste Uffe. Ungefär som vinkällaren. Ja, som kanske har det popstjärnorna. Bara hämtar en ny kvinna när dom behövs. En av med för dagen lämplig ålder, utseende, intelligens och bouquet.

Det är köra han vill att denna Lena skall göra och hon säger buttert hej till tjocka o-coola gubbar från Lo[o]s när hon går förbi bordet, där en sådan bara sitter och iakttar det hela. Inget leende, inget känslomässigt som når ögonen. Bara en mun som rör sig och får ur sig ett “hej” och sen har hon gått förbi och satt sig i den svarta BMW’n och protesterande hårt slängt igen bildörren. Uffemannen kommer efter

“Jag måste ha den där lådan nu, Du fattar va? Du kan väl hacka lite lök så länge så kommer vi tillbaks sen. Vi köper med oss lite gott käk från Simrishamn. Gå omkring lite här på gården och se lite Lundellsk ut om du inte orkar hacka. Sen äter vi gott och dricker för livet och kärleken och glömmer Hälsingska skitförfattare. Vi syns.”

Och så drar den iväg den där bilen som jag vet han haft så mycket strul med. Idag går den i alla fall av egen maskin. Ena backspegeln hänger löst och skyltbelysningen fungerar inte men allt kan man ju inte få fast man har en bil som kostar nära millen. Han är förbannad på det där också. Det vet jag utan att fråga.

På konstverket i konstparken synes ingen längre. Jag är själv här på Lundellsk gård nu. Går helt enkelt in och hackar lök. Laserslipad kniv har den jävlen, jo jag tackar jag.

Det är tidigt åttiotal i en av Europas största städer. Hur jag hamnat där är en lång historia. Varför jag stannat där en annan. Men jag har min plats kvar och vilande på ett av Sveriges stora universitet. Vägen tillbaks – en bro till verkligheten – om det skulle behövas.

Jag spelar med grabbarna varje kväll. Tre kvällar på någon av stans heta rockklubbar, resten av veckans nätter med samma gäng på stans mest ansedda porrklubb. Från tio till fem på morgonkröken lirar vi. Spelar det vi vill. Kan träna in nytt. Det är vi som är livebandet som ingen ser i de rödfärgade slitna cigarettinpyrda lokalerna. Man tittar på annat än på fyra långhåriga rockhjältar om man är en av dem som sitter där osynlig och anonym i dunklet. Men pengar ger det och vi är tjejernas kelgrisar. Ompysslade som fyra små nallebjörnar i en värld där nallebjörnar inte borde finnas. Pengarna finns där och männen med makt finns där och drogerna, döden, nosar hungrigt runt där varje kväll. Det är här som vår basist tar sin första herointripp och beträder vägen mot helvete. Skriver på sitt kontrakt med djävulen. Till death do us apart. Fast tvärt om liksom.

Men det är på en av rockklubbarna det händer. Hon sitter där ljus, korthårig och tunn långt framme vid scenen. Enormt stora vackra klara ögon. Spenslig, tunn och lätt, pigg liksom. Glada tjejkompisar och hon vid ett bord som festar till. Ser på mig under både första och andra giget. Jag sugs in i dom där ögonen, glömmer texten till och med vid ett tillfälle. Det gör jag aldrig annars. Men det är något som griper tag i mig den här kvällen. Tjejerna tittar och flörtar alltid varje kväll annars också. Utmanar. Vi är bara toyboys där på scen som man kan leka med en stund innan man går hem till sin tråkige trötte kille där hemma i lägenheten och det oavsett om man bor i de fina eller de dåliga kvarteren av stan. Upplägget är detsamma. Man är ute för att glömma det vanliga livet och vi råkar finnas där. Är mer spännande, farliga men såklart egentligen helt ofarliga eftersom vi aldrig skulle ställa krav utan är borta, finns inte, existerar inte nästa dag när drömmen är slut och det vanliga livet måste levas igen. För oss är det ju bara musik och rockliv som gäller såklart såklart. Flickorna är nattsländor. Vi vill bli hyllade stjärnor. Jobbar hårt för att bli det. Men vi tar för oss av det som bjuds såklart. Dumma vore vi väl annars.

När dagens andra akt går av tar jag mig ner till baren. Dom andra i bandet har redan lämnat slitna illaluktande rockklubbsloger. Flera av dem inne på sin andra eller tredje öl. Betalningen för gigen här är nämligen fritt dricka och en liten summa pengar som inte ens är värd att nämna. Det är porrklubbens gager som håller oss flytande och både ger oss tak över huvudet och mat i våra spensliga kroppars magar. Alkohol flyter ständigt i våra ådror. Det är alltid fest. Rockliv levs.

Jag hämtar en kall öl och sätter mig vid bordet där dom andra redan sitter. Vi har vårt stambord I ett hörn uppe på den nedsläckta etagedelen på klubben. Det är mycket folk som vanligt. De hoppfulla tjejerna har redan samlats vid bordet. Bjuder ut sig.Tigger om att bli sedda. Vill bli förförda och medplockade till en farligare värld av de långhåriga. En svensk och tre Européer som utgör det där bandet som man dansade och hoppades diggat till alldeles nyss. Men jag är trött nu. Ignorerar dem alla. Har gett allt där på scen. Är hes. Har ont i fingrar som fått tjänstgöra som plektrum en lång stund när platsbiten glidit ur ett svettigt pekfingergrepp. Jack, den svarte servitören från Ghana, kommer fram med en flaska champagne i en ishink. Ger den till mig. Ler sitt Ghanska leende, så vitt som den Svenska snö jag inte kommer att se det här året och pekar mot tjejen med de stora ögonen framme vis scenen. Tar mig kamratligt på axeln. Tjejen ser på mig. Ler. Höjer ett glas champagne mot mig och vänder sig tillbaks mot sina kompisar igen. Jodå jag har fått en och annan öl förut av trånande tjejer. Nån kille med annan sexuell läggning än mig har väl bjudit på ett glas Champagne också, försökt, men aldrig det här. Aldrig en hel dyr flaska. Jag blir smickrad det måste medges. Men jag är rockstjärna där i natten. Tar för mig. Dricker glupskt dyrt bubbel som lenar hesa halsar. Letar med ögonen efter henne resten av kvällen men kan inte hitta henne. Konstigt. Vad ville hon?

Men nästa kväll är hon där igen. Finns där också när jag kliver av. Tar mig med ut i stadens natt. Rycker med mig bara. Ut i den stad jag precis börjat lära känna. Det håller på att bli höst. Det blåser lite. Är kallare. Löven virvlar runt. Hon tar mig ner till floden. Jag får veta att hon är dansare. Balett. Dansar för kungar och det stora. Hon har samma dygnsrytm som mig. Natten är vår lediga tid och hon dansar för mig där vid den trögflytande floden i en tunn klänning med en avtagen röd kappa slarvigt hängd över en kastenjeträdsgren. Som en fjäril där i höstnatten flyter hon runt i rummet bara något lite tungre än den vind som drar genom samma höstnatt och jag blir vrålandes kär och varm och upplyft när jag står där och ser på henne. Vacker. Vackrare än allt jag hittills sett. Ett vackert som kommer någonstans inifrån. Vill kunna dansa så som henne där i natten, omsluta henne med egen dans men mina fötter sitter som limmade med seg trög gegga i marken som de alltid gjort. Jag kan inte dansa. Vill men har aldrig kunnat. Musiker. Istället vandrar vi vidare där efter floden. Ser staden och livet på vattnet vakna innan vi åker hem till henne och älskar. Älskar med fjärilen och det är precis så underbart som man kan föreställa sig. En gång bara sen är vi redan uttröttade. Sover till eftermiddagen. Ger oss sedan båda av till olika gig i olika delar av stan.

Under vintern och våren är hon min. Inte en inlåst fjäril som jag äger, nej en fri vacker fjäril som jag följer i en dans genom en regnig vinterstad, en stad som mina sinnen ändå tar in som en äng full med sommarblommor i strålande sommarsol. Det är nätterna och någon enstaka dag som är vår tid. Vi jobbar båda sent. Gig varje kväll. Sover på dagarna. Under de lediga dagar som är lediga för oss båda och ibland faktiskt inträffar samtidigt är vi oftast så trötta att vi inte orkar med livet. Ligger där bara. Stiger inte upp. Hon lånar pengar av sin far. Han som har många. Vi lånar en bil och far ut på landsbygden. Ser mer av ett land som är främmande för mig men välkänt för henne. Nästan alltid på natten händer det här eftersom det är vår tid. Som vampyrer är vi. Ljuset på oss kommer från scenernas strålkastare, nästan aldrig från solen.

Hon har premiär och jag får såklart en biljett. Egentligen går det inte. Jag skall spela på porrklubben men en annan kille har efter lång övertalning hoppat in för mig. Det får bli covers för bandet den kvällen. De låtar som alla band kan. Själv får jag se henne dansa där i guldkronornas salonger och hon dansar precis som hon gjorde där den där natten efter floden. Fjärilen, lätt som vinden rör hon sig där på scenen. Det är bara ljuset som är starkare när det omsluter, belyser, framhäver hennes gestalt. Publiken är hänförd. Jag är stolt. Hon gör stor succé. Tv, radio, ministrar, kungar, regeringstjänstemän. Alla vill ha henne eller i alla fall en bit av henne efter det här. Hennes namn på förstasidorna i de stora tidningarna. Jag följer med på middagarna med de stora och känner mig lika stora som de gör för hon flyger med mig den här fjärilen, henne som de skulle ge allt för att äga och få låsa in i sin bur, henne håller jag i kärleksfull omfamning i en säng varje morgon tills vi vaknar. Men jag äger inte. Vill inte äga. Det är det som är hemligheten. Det är därför hon är min. Bara min där när vi är ensamma där där inga strålkastare lyser och vi bara är de oförställda vi egentligen är.

En minister tafsas på henne efter en middag, kan inte hålla sig, äganderätten är för stark, Jag slår nästan ihjäl honom i vilt uråldrigt rött ursinne. Det når inte tidningarna men många, många år senare när hans ansikte pryder blaskornas förstasidor och han nått högst upp dit en ministrar kan nå spottar jag automatiskt honom rakt i ansiktet, varje gång, än idag. Bara säkerhetsvakter räddade honom den gången.

Våren kommer. Hon dansar. Jag ser henne träna hemma i sin lägenhet varje dag innan vi äter något lätt, kysser varandra länge och står där och håller om varandra ännu längre och väntar på att den andre skall släppa först och vi till slut måste gå till våra olika destinationer och gig därför att vi just måste det. Jag är lycklig det här året som jag aldrig varit tidigare eller ens kommer att bli senare. Tråkig tycker de andra i bandet liksom flickorna på klubbarna som jag inte längre ser. Livet rullar bara vidare. Räkmacka. Vintern har jag nästan inte ens märkt. Den mörka tiden har knappt varit mörk för vårt eget ljus, fjärilens och mitt, har fyllt upp allt runt omkring oss. Skänkt oss två ett år av evig sommar. Vi träffas som vanligt igen vid fyra på morgonen. Hon väntar på mig som hon brukar göra. Nästan naken med en stor kopp te i favoritfåtöljen i den eftergigeufori som måste lägga sig innan det går att sova för människor som oss. Vi känner den båda. Hon är lite småfull idag. Glad. Ler. Berättar att hon blivit inbjuden till den största scenen av dom alla. New York. Hon tänker åka. Vad annat kan hon göra? Jag fattar såklart. Får följa med om jag vill men förstår att jag inte kan det. Inte jag heller kan leva mitt liv instängd i någon annans bur och hon vet lika väl om jag att det är så. Det behövs inga förklaringar.

Kvällen innan hon skall åka, vandrar jag som världens mest ensammaste människan efter floden. Det småregnar som det brukar. Jag går, snubblar, utan att egentligen se genom stan hela natten. Fötterna blöder när jag kommer hem. Det inre ljuset är borta. Jag har bestämt mig för att åka hem igen. Hem till Sverige och universitetet. Vanligt liv igen. Vi älskar en sista gång. För första gången en natt. Ligger länge på morgonen och bara ser på varandra. Njuter av det sista vi har tillsammans innan hon måste packa

När hennes plan lyfter och vrålar iväg mot Amerika gråter jag som ett barn. Nästa dag är tårarna slut. Jag måste leva, Jag måste leva, upprepar jag för mig själv i evigt mantra. Jag lämnar staden några veckor senare. Säger hej till de tre i bandet som snart liksom fjärilen också kommer att stå på stora scener. Får en mjuk nallebjörn med ett rött band om halsen av tjejerna på porrklubben, en kram och några Afrikanska visdomsord av Jack. Vi är vänner för alltid men vet att vi aldrig kommer att träffas igen. Dom är kvar, men jag, svikaren, träder ut i en annan värld. Visst ser jag fjärilen där i tidningen då och då. Även idag. Amerika älskar henne inte mindre än vad Europa gjorde. Såklart hon gjorde rätt, min underbara vackra vinterfjäril, när hon steg på det där planet och flög bort från mig. Helt rätt det känner jag i mitt hjärta.

Två låtar är det enda som blev kvar
http://open.spotify.com/track/3WjQFlm9Uai6c8WSpswiUv
http://open.spotify.com/track/31QVMTcspgggFQrmLhxsFs

Den lille pojken blåser såpbubblor vid den slitna kajen nere vi båten som strax skall avgå till Marstrand. En popstjärna med hatt, förfallna håruttunnade popstjärnors attribut, fångar en i sin hand innan han stiger ombord på båten. Skrattar till för sig själv där bakom solglasögon som döljer ögon som igår inte såg men kände död och det terminerandes andedräkt. Om det där vet den lille pojken inget. Hans liv har nyss börjat och ondskan har han inte sett ännu.Tror inte att den finns. Han blåser genom hålet på sin plastpinne och fler vackra färgskimrande bubblor flyger ut i världen, tas tag i av den ljumma sommarvinden, far iväg och slutar sina liv med en tyst poff. Lite som människors liv faktiskt. Popstjärnan vet det. Han känner det tunna skalet som håller honom kvar vid liv, det han så envetet och intensivt försöker hålla färgskimrande, och det är rädslan för poffen som gör att han tar upp asken ur fickan och stoppar i sig en valium. Inhandlad utan recept hos honom som räddat rädda popstjärnor så många gånger förr. Bara en till så han klarar den här dan, sen skall han sluta.

En äldre man tänder en cigarr. Drar in häftigt några gånger så att spetsen glöder intensivt, tävlar med sommarsolen, och som en sliten Oldsmobile spyr cigarren i hans åldrande hand ut tjock rök som snabbt skingras i vinden. Damen, hon med den gröna dräkten, får hela molnet som en komocka i sitt ansikte och hostar till och skickar en arg blick mot mannen som blick räknat inte ligger andra krigiska missiler efter. Hon som skall gifta bort sin dotter nu i helgen där på ön. Med chefen på Volvo. inte den högsta så klart. Det hade varit för mycket att drömma om. Mellanchef, ett gott val från en god familj som bor på rätt sida om stan. Ingen man behöver dölja och prata tyst om som dotterns tidigare sluskar till pojkvänner. Att en såpbubbla poffar på hennes limegröna hatt, precis när den nuddar den röda fjädern dom konstfullt applicerats på den, märker hon inte ens.

Mannen med cigarren puffar lystet på sitt enligt konstens alla regler lagrade och perfekta rökverk och känner att han är sugen på en öl, eller tre ,fyra, fem eller varför inte åtta kalla flaskor med kondens vackert rinnande ner för sina glashalsar stående där på bordet som Brasilianska kvinnor som sträcker på sig, våta efter att ha kommit upp ur turkost hav vid vita stränder. Gul livsdryck som kan rinna ner för hans törstande strupe och stilla lite av hungern och lugna hans oroliga sinne. I alla fall lite. Pengar har han. Makt har han. Men inget mer. Ett par öl i ensamheten i sitt hörn på öns restaurang, ännu en lördag som den här. få honom att glömma. Nej inte glömma. Bara sluta rulla runt sitt livsmisslyckande i huvudet. Han som ville, borde blivit, konstnär. Rest ut i världen som ung man och målat alla dess kvinnor, älskat alla dessa kvinnor. Fört över ungdomlig kåthet till duken i färger och skönhet som alla skulle kunna känna i sitt hjärta när de senare såg på hans mästerverk och förundrades. Inte skulle han brytt sig om pengar eller utseende bara målat, levt och tagit in. Hankat sig fram på det han kunde hitta för dagen. Men han hade varit för rädd såklart. Lytt sin far. Axlat sin roll i familjeföretaget. När tecknade han ens sist? Det närmaste han kom var en noggrant inövad – vacker måste man nog kalla den – namnteckningar på oändligt tråkiga säljordrar som levererades i gröna, röda, blå mappar till hans skrivbord i en till synes aldrig sinande ström. Han såg på såpbubblan som vinden förde ut över vattnet. Poff så tog dess liv slut. Precis om hans gjort då för längesedan.

Popstjärnan kände lugnet sprida sig. Han skulle klara av att leva en dag till. Kvinnan satte sig på en av de bärnstensfärgade bänkarna med hårt hopknipna ben i femtusenkronorsdräkten. Ingen, ingen kom in mellan dessa ben och ingen skulle någonsin göra det igen sa hela hennes gestalt. Inte ens längtan. Pojken sprang fram till sina föräldrar. Såpbubblorna var slut och hans far la en smekande hand på det ljusa sommarblekta hår som Svenska små pojkar ibland har och gossen kramade om hans ben som om han aldrig mer velat släppa. Glad för såpbubblor. Glad att få leva. Mannen med cigarren steg inte ombord utan vände och gick in mot staden igen. Varför visste ingen när båten med mullrande uppvarvade diselmotorer la ut och satte kurs mot ön.