…värt att lyssna på ändå.
https://soundcloud.com/user-385001148/iot-podden-1
Categories
Category: VSCP
Categories
VSCP – 16 år idag.
VSCP fyller sexton år idag. Det är alltså många år sedan Behzad Ardakani, jag och Marcus Rejås satt i Gävle en sommar och skissade fram det som var början det här protokollet.
För att du som läser skall få en uppfattning hur det är att jobba på ett projekt i sexton år så kan du tänka dig att du går upp två timmar tidigare än alla andra varje morgon, traskar iväg till simhallen och simmar fram och tillbaks tills skola eller jobb börjar. Sen jobbar du hela dan, men när skolan eller jobbet är slut så går du tillbaks och simmar till elva/tolv eller i alla fall så länge du orkar. Ja och det där gör du varje dag, helg som vardag i sexton år. Ja och åtminstone hälften av de där åren simmar du hela dagarna också. Längd efter längd, fram och tillbaks, och fram och tillbaks och du gör det där i en otempererad tjugofemmetersbassäng.
Du måste tro på att något händer till slut. Eller också är du bara galen. Ja och det är såklart stor risk att det är så. Att du är galen. Att det du gör bara är ett evigt dunkande av huvudet i väggen. Det är ju ändå vad alla säger om dig hur som helst. Men det gör iof alltid människor som inte själva orkar. Det vet varenda en som summit fram och tillbaks och fram och tillbaks och sen till slut slagit ett världsrekord. De som gjort det där men aldrig kommit bättre sjua vet också. Du är själv. Tills det händer något. Och att vägen skulle vara målet är bara struntprat. Nonsens. Att alla hejar på David i kampen mot Goliat är också bara struntprat. Det fungerar bara som efterkonstruktion.
Ja och som galen kan man bli ihågkommen som en sådan där som Lim-Johan eller Joll, ja ni vet han med Jolls trädgård (http://www.helahalsingland.se/halsingland/ljusdal/jolls-tradgard-en-sevardhet). Döda original som i alla fall då åtminstone blir ihågkomna. Ja det är i alla fall mer än man kan säga om alla deras belackare. Vem minns dom? Så också det är väl alltid något.
Men oftast minns vi såklart inte de flesta som simmar och simmar och simmar. Vi och alla andra är kuggar i ett stort maskineri och gör det vi måste göra. Det är inte svårare än så. Vi är en del i allt som händer ändå. Svårt att se där inne bland kugghjulen.
Man tror på något. Man vill realiserar det. Tror man på något stort så tar det såklart lång tid att realisera det du vill göra. Då lyckas man antingen få andra att hänga med och tro på den vision man har, vilket gör att det går snabbare att realisera det man vill göra eller också gör man inte det. Och gör man inte det måste man göra alltihop själv såklart. Om det nu skall bli gjort. Men gräver man några spadtag varje dag i sexton år så blir det ändå en jävla grop. Det måste man också inse.
Så sexton år. En lång tid. Kanske räcker inte ens ett liv för att realisera det här projektet. Jag börjar bli gammal . Men skall man sluta försöka? Än känns det inte så för mig. Tio år till klarar jag i alla fall. Tror jag. Kanske. Det är lite som den där majkasen vi hade i Edsbyhem när jag var barn. Jag började bygga den i januari. Sågade ner träd efter Voxnan och släpade dit och lastade på efter skolan. Samlade pengar till fyrverkeriet i granskapet i början av april. Tre dagar före sista april var alla ungar med och byggde majkase. Ja och den blev stor och fin och en succé. Alla blev glada. Det är det man får hoppas på.
Älskar de där paketen som kommer med kurir och innehåller små open source presenter. Problemet är alltid att hitta tiden att leka med dom.
Categories
VSCP nominerat
VSCP kom med i Postscapes framröstning av bästa IoT Open Source lösning igen. Så rösta. Man kan rösta en gång per dag. Problemet med alla sådana här framröstningar är att de är ungefär som Luciaframröstningar. Man skall ha många vänner för att vinna. Men det är som det är. Någon ny kanske i alla fall får upp ögonen för VSCP.
Roligt är också att ett projekt konstruerat av en Indisk VSCP utveckare också finns med. UIMagician. Med UIMagician kan man konstuera UI’s för VSCP och andra plattformar.
Tittar man runt så ser man att det är en hel del Svenska projekt nominerade. Det borde kanske tas upp någonstans av någon som orkar.
Categories
Att fylla femton
Mitt projekt VSCP fyller femton år idag. Femton år är en lång tid. Man kan inte driva ett projekt under så många år och göra det utan egentlig framgång utan att vara galen. I alla fall antagligen inte. Alltså, inte lite galen, sådär man skriver. Förmildrande och lite sött sådär. Vem vill inte vara “lite galen”. Nej man måste nog defacto vara helt galen för att gå igenom det här. Dag efter dag i femton år. 5475 dagar. Dåligt med pengar. Sexton timmars arbetsdagar. Vardag som helg. Sällan en klapp på axeln. Vinter som sommar. I uppgång och i nedgång.
Jag brukar säga att det jag gör bara handlar om att förändra världen. Ja jag brukar faktiskt säga “jag skall förändra världen“. Det är mitt mål med VSCP. Jag tror verkligen på att det jag gör kan förändra världen. Ja och jag vet att det provocerar. Att det flinas öppet och i smyg när man säger sådär. “Vem fan tror han att han är?” Därför älskar jag att säga just det mer än allt annat. Verkligen älskar det.
Det har aldrig funnits en enda människa som har förändrat världen utan att ha bestämt sig för att göra det. Japp. Å andra sidan finns det säkert miljoner som jag som säger att de skall förändra världen men sen ändå inte lyckas med det. Men faktum är att vi alla försöker. Också i det finns en vinst. Det vet varje idrottare. Ingen vinner en enda match som inte tror den kan vinnas innan den har spelats. Att kämpa och tro på något är en seger det också. Att inte göra det är den verkliga förlusten.
Men galen måste man vara. Turligt nog finns en trösterik lycka i att vara just det.
Så femton år idag. Om jag orkar femton år till vet jag inte. Troligen inte. Men lever man så kanske. Det är fortfarande roligt det här varje dag. Nåja. Nästan. Det är mest kamp.
Enklast är det såklart att följa de andra. Göra lika. Satsa på det som är hett just nu. De har varit många de där heta projekten under de här femton åren. De har kommit och gått. De flesta har de facto dött också. Alla? Ingen har ens någon aning längre om att de en gång ens har funnits. Så fungerar det ju. De vrommar förbi en som snabba, nya, skinande bilar de där projekten. Pengastinna. Omskrivna. Själv tuffar man fattigt på. Man ser dom sen där längre fram i diket. Ingen skriver om det. De som följer. Icketänkare. De som alltid följer de som det skrivs mest om har redan hittat någon annan att följa.
Så grattis på dig VSCP idag. Ett projekt och ett liv. Något att tro på och hålla fast vid. Ett år till skall vi väl i alla fall klara av. På något sätt. Det tar tid det där att förändra världen.