För den som vill. Själv kör jag den några gånger per dag. Såklart. Liksom.
Categories
Category: Musik
Här är den andra sidan av myntet. Ja och som musikskapare skulle jag väl då applådera detta, men det gör jag inte. Det gör Benny Andersson och andra.
Japp, det här är viktigt!
Source: Spotify-raketen från London visar vägen till skivbolagens mardröm – Breakit
Categories
Förvånande
Nej nej nej, det är ingen stor grej. Lång därifrån. Men ändå. Flyga som en svala spelas just nu mest av mina låtar på Spotify. Varför det? Ja jag har ingen aning. Låtarna lever definitivt ett eget liv där. Men det som är roligt eller kanske snarare tragikomiskt är att det här är den sista låten (tillsammans med Brudarna) som jag skrev den där sista helgen i repan innan jag sålde alla musikprylar och började plugga. Ja bytte liv helt enkelt. Även om jag just då trodde att det var studiotekniker jag ville bli och inte fysiker och kodargubbe som jag blev till slut.
Så de där låtarna är från en lördag i augusti 1978. Jag satt där i den där gamla skolsalen som var klädd med äggkartonger, repan, ensam hela den dagen. Jag och en kassettbandspelare. Två låtar blev det. Dan efter åkte jag bort från Edsbyn för alltid, ingen sa hej, jag sa inte hej. Det där kassettbandet överlevde i en låda i alla år och jag spelade in dem här uppe igen för några år sedan därför att det kändes som de var värda det, mest bara för att det där bandet överlevt alla flyttar och alla år av liv.
Lyssnar man på texten så kan man notera att jordens undergång nog låg mig närmare då än vad den gör idag. Jag är mer optimistisk idag. Andra var kanske mer optimistiska då. Jag har helt enkelt aldrig varit i fas med tiden.
Hursomhelst känns det lite konstigt att låten hittar lyssnare idag. Tänk om jag vetat det då, den dan, då vid slutet, ja och början.
Jag skramlar ihop 18 dollar på min musik i september. Nej, inget man lever på. Eller hur? Men alltid något. Numera kan man få veta att musiken spelas mest av folk i Stockholm, vilket förvånar mig mycket, följt av Göteborg och en stad i Norge. Ljusdal, Edsbyn, Gävle, Bollnäs lyser med sin frånvaro. Alltså ställen där jag känner folk och ställen där det bor folk som vet att jag gör musik. Så vilka är de här människorna som lyssnar? Hur har de hittat min musik? Varför lyssnar just dom? Jag har ingen aning.
Fast allt sådant där spelar såklart ingen roll. De där arton pikadollarna spelar knappast någon roll de heller. Min musik är bara en stunds lycka för mig. Inte mer. Vill någon annan lyssna så OK, fine, bra, kul.
Jag kliver in på låtsaskontoret på morgnarna och känner alltid en stor tillfredsställelse över att återvara där. Det är mycket “Hej Macken” i det där. Jag trivs här. Har saker att göra här. Saker som betyder något för mig.
Jo jag vet. Man kan inte mäta tillfredsställelse i pengar. Fast man borde såklart. Fast lyckliga och tillfreds är väl bara dårar. Riktiga framgångsrika människor sliter, kämpar svär och jobbar på. Fyller konton med stora pengar.
Japp.
Det är OK. Det kan få vara så. Alla här sin väg.
Småfåglarna går upp i falsett när jag skjutsar ner K till jobbet. Jodå jag vet vad det gäller. Maten är slut. Jag fyller på när jag kommer tillbaks. De kan knappt vänta. Vänner? Eller bara ett rövargäng som utnyttjar ens försök till godhet? Man vet inte. Det känns bra ändå. De är i alla fall billigare att förse med mat än björnen som vräker i sig en hink på direkten.
Men jag skall låta min dag börja. Jag har tänkt mig göra storverk idag. Idag som alla andra dagar. Det är liksom bara att bestämma sig för det.