“Pluttarna”, min glädje i tillvaron den här tiden i livet. Dom som visar att det finns människor som lyssnar på min musik. Finns inget idag som jag kan bli gladare åt. Dom pretentiösa ojar sig ju såklart över ostämda gitarrer, dålig produktion och programmerade trummor men har själv inte fler pluttar trotts sina geniala produktioner och säkra urval av tonslingor, ackord och textrader. Då glädjer jag mig lite extra. Inte av missunnsamhet. Klart dom är värd fler “pluttar”. Men det här är ingen tävling. Jag blir glad för att det här är det bästa jag kan göra just nu och att att någon faktiskt orkar lyssna till det. Dom flesta känner ju inte ens till min musik. Det är bara facebookvännerna som vet om att den finns. Min röst är inte så högljud i världen. Men det är såhär det låter utan musikaliska vänner i studion – det här är jag och på riktigt.
Imorgon kanske produktionerna blir sämre eller kanske bättre. Det vet man inte. Jag gör medan jag lär mig. Det man vet är att just dom här tonerna och textraderna kommer från något sant under den resan. Är på riktigt. Jag berättar bara om det jag ser och känner utan tankar på att bli popstjärna, hyllad eller spelad på radio eller med andra baktankar eller strategier för att vinna någons gunst. Just därför är det ännu mer värt när “pluttarna” finns där. Att någon lyssnar ändå. Er lyssnare är jag skyldig ett jättetack!
