Category: Musik

Känner mig helt sliten efter denna skivsläppardag. Eller sliten och sliten. Slitnare har man ju varit. Hursomhelst så tar dom på en dom här skivsläppen. Nä, inte så att man får slå ifrån sig när det gäller inbjudningar till TV intervjuer, radiointervjuer, glassiga magasin intervjuer, eller livespelningsförfrågningar för den delen heller, men ändå liksom. Det slitna kommer mer av själva firandet. I mitt fall en godisskål och två IKEA koppar kaffe alltså. Fan vad det tar. Man blir ju helt slut när man inte är riktigt van. Får nog återgå till bananer och en kopp kaffe under veckan. Så här kan man ju inte fortsätta.

På radion säger Marie precis att det är Charlie Granberg som är Ljusdals rockstjärna nummer ett idag också – trotts mitt singelsläpp (;-O). Shit! Eller, ja, ja det var kanske inte förvånande. En o-cool gubbe i Los lär inte vara den som utmanar på det planet. Så här på ålderns höst får man vara nöjd om man får uppmuntrande pip från småfåglarna när man hasar ut i gummistövlarna och fyller på mat åt dom små liven. Fansen liksom. Riktigt söta också vill jag bestämt mena.

Det som är viktigt är att varje ord jag skriver i mina texter och varje ton jag får fram i mina låtar och varje regeldrag jag gör på mixerbordet egentligen är för min egen skull. Är på riktigt!!! Det finns inga baktankar om att bli älskad eller omtyckt eller för den skull berömd eller att nå den högsta nivån, den att få gå före i kön på ICA i Los. Det enda som verkligen betyder något är att få skriva och göra dom här grejerna för att kunna leva fullt ut. Nå jämnvikten, den grundprincip jag tror på och lever efter. Allt det där finns inom mig (på precis samma sätt som det tekniska jag använder resten av dagarna åt) och det är så här jag ser på världen och mitt verkliga jag kommer ut också på det här sättet. Möjligen naivt skit för “dom flesta”. Det köper jag. “Dom flesta” behöver ändå någon som talar om för dom vad som är bra, seriöst eller dåligt, oseriöst och dom som gör det lär inte peka på en o-cool gubbe från Los även om det nu inte var skit. Du kan välja att respektera mig eller inte respektera mig för att jag gör min grej. Jag kan bara hoppas på det första. På respektplanet blir man liksom ändå luttrad av att bo I Los. Här är man ingenting om man inte skjutit en björn och minst en femtontaggare och kört fast hårt, jävligt hårt med skotern vinterns kallaste dag. Vi andra är liksom bara utfyllnad och jag som är vegetarian, och som dessutom aldrig ägt en skoter, är bara, i bästa fall, sanden där emellan. Sånt härdar och sätter en på plats.

Egentligen är alltihop som den här texten. Jag skriver fortfarande flera meningar längre ner fast jag vet att 99% slutande läsa efter första stycket. Dom flesta efter första meningen. Likförbaskat skriver jag det som finns i mitt huvud just här och nu. Varför i helvete då kan man undra. I bästa fall läser tre fyra personer hit. En fredag som idag kanske till och med det är en grov överdrift. Dom flesta som ändå gör det och kommer ner till den här meningen kommer dessutom inte tycka att det var värt det. Ja, nu när ni ändå inte hade något annat för er så. kan ni ju klicka “like” för att visa att ni läste ända hit. Så tänker man efter så borde man väl egentligen be om ursäkt för att jag sitter här och skriver en massa ord. Till er dom där tre, fyra som läste. Eller två. Eller noll. Om det nu var någon som läste hit så är jag är skyldig dig tre minuter liksom. När du istället kunde ha förändrat världen eller något sånt istället för att sitta här och läsa. Kunde t.ex. klicka like på något Einstein citat eller något annat viktigt och medvetandehöjande istället för det här “ordblöddrandet”. Ja, till och med jag tycker det idag. Men så är det ibland.

Nån sa att man måste ha bilder i sin blogg för att få läsare. Jag skiter i det. Jag skriver inte för att få läsare. Då skulle jag lägga in en vitsig bild och skriva en mening. Nån sa att man måste skriva engelska texter för att spelas på radion. Jag skiter i det jag gör inte musik för att spelas på radion. Nån sa att man … Ja ni fattar. Det finns liksom olika sätt att göra saker. Man kan göra det man vill göra med hjärtat eller man kan göra det där som folk vill ha. Hur som helst. Det enda jag med säkerhet vet är att texter gärna vill bli lästa, dataprogram exekverade, musik lyssnad på. Det gäller den som görs av o-coola gubbar i Los liksom den som görs av stjärnorna för dagen. Häller upp en virtuell whisky – eftersom jag inte har den våta sorten – och skålar denna fredag med alla världens stjärnglimrande superstars som inte har en aning om att det ens existerar o-coola gubbar i Los. Lika bra det!

Öppet brev till lokalradion i kungariket Sverige.

När jag var ung så kunde vi direkt skriva och få svar från Kersti Adams Ray, Kjell Alinge och andra storheter. Dom tog oss unga musiker på allvar. Dom lät oss synas och några av oss blev också stora och synliga för andra just pga av att sådana som dom såg oss. Dom orkade svara på våra brev, ge oss råd, lyssnade. Du kunde också höra mycket mer “icke färdigutvecklad” musik på radion och det var lite roligare att lyssna helt enkelt. Ibland, förvånansvärt ofta faktiskt, hittade dom och upptäckte riktiga pärlor som dom lyfte fram och gjorde stora.

Lyssnar man på radion idag så är det samma formgjutna musik dag ut och dag in. Spelar man någonsin en lokal artist i P4 så är det någon som

1.) Vunnit en tävling i någon form (helst i TV eller möjligen i den egna radion).
2.) Känner programledaren eller jobbar på kanalen.
3.) Är redan etablerad (ofta inom ett annat område) och som redan flyger bra själv och då helst gärna också följer den formgjutna standardmallen.

Detta trotts att det görs mer musik än någonsin. Musik med bättre kvalitet både tekniskt och musikaliskt än vad någonsin tidigare producerats.

Men det finns folk med idéer. Så P4 Gävleborg drar igång ett dygn med lokal musik för några år sedan. Vad hör man? Dom vanliga. Dom etablerade. Bara mer. Väldigt, väldigt lite garagemusik och fräscha nya skramliga härliga saker. Undantaget en timme med punk från förr mellan två och tre på natten. Resten är bara den vanliga formgjutna massan.

För egen del är det här inte viktigt. Jag letar varken hittar, berömmelse eller radiospelningar längre. Jodå, man kan faktiskt vara nöjd ändå. Jag har andra saker som är viktigare. Men jag kan lätt sätta mig in i hur det måste vara för dom som är unga och både vill och borde får många chanser att nå ut med sin musik. Som behöver synas för att orka det där året till i repan. Som borde ha vägar ut med sin musik och sin musikaliska utveckling som inte är fåniga formgjutningsövningar in i de standardpaketerade musikformaten. Tittar jag mig omkring så ser åtminstone jag oerhört mycket bra musik som borde höras. Synliggöras för fler.

Så jag skriver till en av programledarna på P4! Ett program som jag ändå tycker gör mest för den lokala musiken i vår lokalradio. Jag tycker “varför inte göra mer?”. Lyft fram dom unga. Spela i alla fall tre, fyra, fem låtar i varje program eller använd den sista timmen av programmet till de lokala banden. Tror ni jag får svar. Icke. Ignorerad. Jag vet inte om det beror på att radiopratarna på P4 Gävleborg helt enkelt är så mycket större och längre bort från oss vanliga människor än vad Kersti och Kjell var på min tid eller om det helt enkelt är så att dom senare brydde sig, var intresserad av det vi hade att säga. Hur som helst något svar får jag inte. Ja, jag är en gammal o-cool gubbe från Los. Hade det varit en cool snubbe som sagt samma sak kanske det hade det kanske varit en annan sak. Men kvarstår att jag minns hur det var. Jag talar inte i egen sak. Jag vet att det är dom unga som är framtiden. Och jag vill att dom skall få en chans att bli det. Också inom musiken, konsten.

Så borde inte programledare kunna upptäcka ny musik idag också. Inte bara vara några som alltid följer den riktning som dom hippaste och coolaste pekar och göra allt synkroniserat med andra radiopratare, musikjournalister och förståsigpåare i världen. Måste det alltid vara dom som har mest pengar som bestämmer vad vi skall lyssna på. Dom som känner rätt personer. Har dom rätta kontakterna. Jag tycker att alla i maktställning, ja maktställning, borde ha den integritet som behövs för att försöka att också hitta något eget, att våga tycka om och visa upp något som inte alla andra bryr sig om. Med konst, skrivande och musik innebär det att våga släppa loss känslorna. Inte bara se med ögonen, läsa bokstäverna eller lyssna på ljudkvaliteten och tekniken eller den person som står bakom allt detta. Det gäller att se, orka se, det som finns inuti det här. Under. Ibland krävs det till och med flera försök för att man skall göra det. Det bästa ser sällan så märkvärdigt ut på ytan. Se bara på diamanter och Bob Dylan!

Mer lokal musik åt folket!

Så fort musiker intervjuas i radion så kommer frågan

– ok, hur har ni tänkt följa upp det här då?

och sen kommer ALLTID – ja i alla fall jag har missat alla intervjuer där det inte kommit – en förklaring att nu väntar man sig att bli upptäckt osv. och att nu den här gången kommer det med nästan säkerhet.

Jag fattar ju att väldigt många kanske egentligen menar att man vill ha fler spelningar och så. Att folk vill bli “upptäckta” för att kunna syssla med det dom gillar på heltid. Men det är konstigt att inte fler bara är nöjda med läget. Så känner i alla fall jag. Jag skapar musik och älskar verkligen det men det känns också som om det räcker. Nu är jag iof en gammal gubbe idag och ville ju själv bli “upptäckt” när jag var ung och naiv. I dag är väl snarare sanningen att en hit skulle förstöra det liv jag lever idag. Ett ganska gott liv.