Category: Musik

Jag sliter ut musiken ur mig. Drar ut varje ansats till melodi. Varje rim, varje stavelse i en existerande eller begynnande text. Allt skall bort, hur ont det än gör. Det som håller sig krampaktigt fast i synapser och inte vill släppa taget. Men jag är starkare. Drar hårdare. Förstör. Krossar. Förgör i ett tempo som inte ligger långt efter en rasande demon lössläppt i en nyöppnad Orreforsbutik där allt det vackra blir till glaskross.

Ackordföljder som sitter där i musklerna åker samma väg. Förhårdnaderna på fingrarna får mjukna över tiden men innan dess skall också det ofödda ut. Träs upp på glömskans trådrullar och kastas i soptunnan. Det gör ont. Men bit för bit försvinner musiken. Det är Söndag, Augusti 1978. Min sista dag som musiker. Imorgon börjar det andra livet. Kunskap om elementarpartiklar och molekyler skall snart fylla tomrummet. Den existens som jag tidigare sjöng om men nu försöker förstå och lära mig allt om. Algoritmer och elektroniska kretsar. Utforskandet av ljudet, vågorna och kvantpartiklarna.

Men fast tiden går står jag fortfarande där och gråter på konserterna. Vänder mig och ser ut över publiken med tårarna flödande. Känner att hålet, eller är det saknaden, finns kvar där inom mig. Försöker fylla det med mer arbete. Fler timmar. Mer kunskap. Och lyckas nästan. Ibland.

En gitarr som hänger där på väggen som inte är min. Cornelis gitarrist, Conny, försöker övertala. Men jag flyr hals över huvud. Kom nästan för nära igen och det gör ont. Nu har tystnaden vunnit. Nu är jag ingenjören. Kall, beräknande och känslomässigt död och gitarren, en annan nu, som inte heller är min, får hänga kvar där på väggen. Samla tidens damm.

Och så en liten grodd som solen, eller är det dom man litade på, brutalt bränner sönder sommaren 2003. Det sista av det oskuldsfulla, orörda som fanns kvar. Det som skulle finnas bevarat och obesudlat längst in, är borta. Men den ger sig aldrig riktigt den där grodden. Där bland allt det bortbrända och fula tittar den försiktigt upp igen. Som om den faktiskt trodde att det fanns en framtid. Jag är dock helt säker, och trygg i förvissningen, att på det skall klacken på en stövel äntligen slutgiltigt kunna sätta stopp!

Det finns ingen ringklocka bara en dörrklapp i from av ett lejonhuvud. Jag använder den. Dörren öppnas och där står han då John Lennon och undrar hur man mår. Lite nyvaken sådär, men han verkar glad. Öppnar dörren och släpper in mig. Första tanken är naturligtvis. “Finns han på riktigt?” men det gör han tydligen alltså eftersom han nu står där framför mig. Jag är inte en sån där som blir starstruck så när han vill “sätta på kitteln” och bjuda på en macka så hänger jag med. Han plockar fram lite toastbröd och en vegetarisk pastej och börjar bre mackor. Frukost för honom, förklarar han. Slänger över brödet till mig så att jag också kan bre en macka. Letar upp en burk med pickels och en med inlagd gurka i svalen. Han tar pickels på sin macka och jag slänger på några skivor av den inlagda gurkan. Han gör trekanter av sina på Engelsmäns vis. Själv kör jag fyrkantigt på Svenskars vis. Tekannan kommer fram på bordet. I med lite grönt. På med mössan. En gul grön variant som får mig att tänka på Ljusdals bandylag. Får dra en stund. Han häller upp i våra koppar.

Teet smakar gott. Grönt te. Ganska starkt. Vi börjar prata mat. Jag berättar att jag är vegetarian. Han är det för det mesta själv också säger han men måste ha en riktig stor jäkla biff ibland. Ler lite pillemariskt. Jag avstår helst säger jag. Han berömmer mig för det. Berättar sen hur han vill ha grejerna installerade. Jag frågar lite. “Hur bråttom är det att få allt klart?” Det är mycket nu. “Ingen brådska.” Dom skall till New York imorgon och kommer inte tillbaks hit till England förrän om två, tre månader. Men då vore det ju bra om det var klart. “Inga problem säger jag.” Så jag sväljer ner det sista av min macka och häller i mig teet. Mäter upp det som skall mätas och ger mig iväg. Tillbaks två veckor senare och installerar. Bara en äldre man där som låser upp. Vi träffas aldrig igen men min räkning betalas fem dagar för tidigt.

Det är ganska skönt att bli äldre faktiskt. Ja, jag brukar skriva gubbe här eftersom det var så mina elever på gymnasiet såg mig. Det är inte svårt för mig heller att se den bilden dom såg. Såklart man är gammal när deras två år yngre kompisar är barnungar och dom fem år äldre onåbara. Vad blir någon som är tre decennier äldre då? Jo, självklart gubbe. Men som sagt det kan vara ett ganska skönt tillstånd. I alla fall om man förlikar sig med det. Gubbmyser lite genom livet liksom. Är det någon ung vacker kvinna som mot förmodan ler mot en i det tillståndet så får man väl ta det som en yngre man och njuta av situationen. Gubbmysa. Ja, man nöjer sig ju liksom med själva leendet i den här åldern. Kan leva länge på det. Oftast kryper det ändå fram efter några dagar att det var någons dotter som man inte kände igen, för tredje gången det här året, som frambringade det där leendet på rent igenkännande. Ansikten är inte lätta att minnas för gubbar. Speciellt inte om dom tillhör yngre kvinnor som ler.

Ser man bara till det yttre när man pratar ålder så är det såklart grått hår, rynkor, stela kroppar och sånt som skapar gamlingar. Men den andra aspekten är det som finns inuti. Jag har definitivt haft elever som varit mer gubbe än vad jag är på insidan. Sådana man hoppas får blir lite “yngre” med åren. Precis som somliga av oss gubbar borde ta och växa upp lite medan vi ändå håller på att få gråa hår och stela muskler liksom men ändå inte gör det.

Men annars är det nog mest skönt att vara gubbe. Folk bryr sig liksom inte om en lika mycket längre. Inget man gör tas liksom på allvar. Man är likställd i alla situationer med någon som matar duvor i parken. Innan man kommer på det här och alltså tycker att det man åstadkommer är åtminstone lika bra, eller dåligt, om vi nu skall vara aningens negativa, så funderar man ju vad det är som händer. Men när man kommer på det där hemliga så blir man helt plötsligt friare än man tidigare varit i hela sitt liv. Det finns liksom inget man kan göra längre för att bli o-coolare så det är bara ösa på. Den totala skapelsefriheten infinner sig. För första gången i livet kan man fullständigt ge sig hän åt dom där grejerna man älskar att göra men som man inte vågat göra för att folk skulle tycka man var löjlig. Nu är man liksom de facto löjlig. Det är i alla fall så en o-cool gubbe i Los skapades. En ganska nöjd o-cool gubbe vill jag tillägga. Så skit på er småungar. Det är att vara gubbe som rockar!