Category: Musik

Öppet brev till lokalradion i kungariket Sverige.

När jag var ung så kunde vi direkt skriva och få svar från Kersti Adams Ray, Kjell Alinge och andra storheter. Dom tog oss unga musiker på allvar. Dom lät oss synas och några av oss blev också stora och synliga för andra just pga av att sådana som dom såg oss. Dom orkade svara på våra brev, ge oss råd, lyssnade. Du kunde också höra mycket mer “icke färdigutvecklad” musik på radion och det var lite roligare att lyssna helt enkelt. Ibland, förvånansvärt ofta faktiskt, hittade dom och upptäckte riktiga pärlor som dom lyfte fram och gjorde stora.

Lyssnar man på radion idag så är det samma formgjutna musik dag ut och dag in. Spelar man någonsin en lokal artist i P4 så är det någon som

1.) Vunnit en tävling i någon form (helst i TV eller möjligen i den egna radion).
2.) Känner programledaren eller jobbar på kanalen.
3.) Är redan etablerad (ofta inom ett annat område) och som redan flyger bra själv och då helst gärna också följer den formgjutna standardmallen.

Detta trotts att det görs mer musik än någonsin. Musik med bättre kvalitet både tekniskt och musikaliskt än vad någonsin tidigare producerats.

Men det finns folk med idéer. Så P4 Gävleborg drar igång ett dygn med lokal musik för några år sedan. Vad hör man? Dom vanliga. Dom etablerade. Bara mer. Väldigt, väldigt lite garagemusik och fräscha nya skramliga härliga saker. Undantaget en timme med punk från förr mellan två och tre på natten. Resten är bara den vanliga formgjutna massan.

För egen del är det här inte viktigt. Jag letar varken hittar, berömmelse eller radiospelningar längre. Jodå, man kan faktiskt vara nöjd ändå. Jag har andra saker som är viktigare. Men jag kan lätt sätta mig in i hur det måste vara för dom som är unga och både vill och borde får många chanser att nå ut med sin musik. Som behöver synas för att orka det där året till i repan. Som borde ha vägar ut med sin musik och sin musikaliska utveckling som inte är fåniga formgjutningsövningar in i de standardpaketerade musikformaten. Tittar jag mig omkring så ser åtminstone jag oerhört mycket bra musik som borde höras. Synliggöras för fler.

Så jag skriver till en av programledarna på P4! Ett program som jag ändå tycker gör mest för den lokala musiken i vår lokalradio. Jag tycker “varför inte göra mer?”. Lyft fram dom unga. Spela i alla fall tre, fyra, fem låtar i varje program eller använd den sista timmen av programmet till de lokala banden. Tror ni jag får svar. Icke. Ignorerad. Jag vet inte om det beror på att radiopratarna på P4 Gävleborg helt enkelt är så mycket större och längre bort från oss vanliga människor än vad Kersti och Kjell var på min tid eller om det helt enkelt är så att dom senare brydde sig, var intresserad av det vi hade att säga. Hur som helst något svar får jag inte. Ja, jag är en gammal o-cool gubbe från Los. Hade det varit en cool snubbe som sagt samma sak kanske det hade det kanske varit en annan sak. Men kvarstår att jag minns hur det var. Jag talar inte i egen sak. Jag vet att det är dom unga som är framtiden. Och jag vill att dom skall få en chans att bli det. Också inom musiken, konsten.

Så borde inte programledare kunna upptäcka ny musik idag också. Inte bara vara några som alltid följer den riktning som dom hippaste och coolaste pekar och göra allt synkroniserat med andra radiopratare, musikjournalister och förståsigpåare i världen. Måste det alltid vara dom som har mest pengar som bestämmer vad vi skall lyssna på. Dom som känner rätt personer. Har dom rätta kontakterna. Jag tycker att alla i maktställning, ja maktställning, borde ha den integritet som behövs för att försöka att också hitta något eget, att våga tycka om och visa upp något som inte alla andra bryr sig om. Med konst, skrivande och musik innebär det att våga släppa loss känslorna. Inte bara se med ögonen, läsa bokstäverna eller lyssna på ljudkvaliteten och tekniken eller den person som står bakom allt detta. Det gäller att se, orka se, det som finns inuti det här. Under. Ibland krävs det till och med flera försök för att man skall göra det. Det bästa ser sällan så märkvärdigt ut på ytan. Se bara på diamanter och Bob Dylan!

Mer lokal musik åt folket!

Så fort musiker intervjuas i radion så kommer frågan

– ok, hur har ni tänkt följa upp det här då?

och sen kommer ALLTID – ja i alla fall jag har missat alla intervjuer där det inte kommit – en förklaring att nu väntar man sig att bli upptäckt osv. och att nu den här gången kommer det med nästan säkerhet.

Jag fattar ju att väldigt många kanske egentligen menar att man vill ha fler spelningar och så. Att folk vill bli “upptäckta” för att kunna syssla med det dom gillar på heltid. Men det är konstigt att inte fler bara är nöjda med läget. Så känner i alla fall jag. Jag skapar musik och älskar verkligen det men det känns också som om det räcker. Nu är jag iof en gammal gubbe idag och ville ju själv bli “upptäckt” när jag var ung och naiv. I dag är väl snarare sanningen att en hit skulle förstöra det liv jag lever idag. Ett ganska gott liv.