Den sista sättningen av Atmosphere in Rock, Ulf Davidsson, Jag, Bengt Norell, Lars Jonsäll 1978
Under lång tid har musik mest varit bensin för att kunna arbeta för mig. Egentligen ända sedan hösten 1978 när jag sålde gitarren och Marshallstacken och köpte en vit Salora TV till min första egna lägenhet i Katrineholm. Svenssonförvandlingen. Pluggandet. Jobbandet. Men jo, jag har stått och grinat på konserter tittandes åt fel håll, mot publiken, under åren. Verkligen tvekat om jag valde rätt när jag köpte den där vita tv’n. Som en patetisk knäppskalle såklart. Som en förlorare och vinnare på samma gång fast i olika segment av livet. Men ändå känt att valet var det rätta, det jag gjorde där och då när jag äntrade bilen och for bort och iväg från Edsbyn.
Sen mycket senare blev det några låtar igen. Kravlöst skapande. Inga planer på karriär längre. Därför extra härligt. De gamla musikvännerna från förr hade skingrats. Inga kontakter fanns kvar i musikvärlden. Men det jag förlorade i södra Hälsingland har jag hittat igen i norra Hälsingland. Nya musikvänner. Lars Ljungström, Peter Subäck, Jonny CrazyMonkey Olsson för att nämna de viktigaste. De som uppmuntrat, inspirerat och varit föredömen och som gör det roligt att skapa “musik” igen. Som alla är proffs ut i fingerspetsarna – jag en sopa ända ut i mina – men ändå bjussar de på uppmuntran, ryggdunkar och lyftande ord. Hur tackar man för sådant? Ja man säger såklart Tack! Mer kan man väl liksom inte göra.
Ett tag så tänker jag “Deep Purple“. Ja Furuvik. Nästa måndag. Men jag besinnar mig. Finns det något kvar. Av Deep Purple alltså. Nope. Spillror. Fragment. Längtan tillbaks. Ett bra försök är det ju såklart. Men skulle man uppleva dem så var det 70-tal som gällde. Precis som med Black Sabbath och de andra hjältarna. Inte ens Stones är ju “Stones” längre liksom. Kan inte vara. Blir inte hur mycket man än försöker.
Så avskriver trotts att pensionärer har rabatterat inträde (som frestar lika mycket för en pensionär som rabatt på kaffe). Ja det är väl bara pensionärer som vill se/höra. Eller borde vara. Unga som tror de ser/hör/upplever “på riktigt” är antagligen fler. Fast OK såklart. Om man känner sig nöjd och belåten. Jag tänker inte sitta på en hög häst och tala om hur andra skall välja. Har nog med att göra mina egna val serru.
Fast Deep Purple förändrade mitt liv. Så är det bara. Från en timme till en annan. Ett rullband. En inspelad skiva. Sen ett förändrat liv efter att den är avlyssnad. Magiskt. En ynnest att få ha varit med om. Men det där var ju för länge sedan. Kan inte upprepas. Behöver inte upprepas eller förnyas.
Hälsingetoppen. Ny topplista för Hälsingland. Såklart. Det är fredag. Vem förväntade sig annat? Musik från Hälsingland. Ordnade efter hur ofta den lyssnas på. Jo en faktor är också hur många följare man har. Använd i andra hand när artister har lika många lyssnare. Men först och främst handlar det alltså om hur många som lyssnar på artistens musik. Enkelt. Vill man “fuska” får man helt enkelt se till att folk lyssnar, ja och det kan man ju INTE kalla “fuska” om ni frågar mig. Eller hur? Spotify har dessutom algoritmer som upptäcker de flesta som skapar fakelyssningar. Skapligt säkert, men såklart inte 100%, det finns det inget som är.
Musik skall vara roligt. Och det är i det ljuset man skall se den här listan också. Det är inte så allvarligt. Det tycker i alla fall inte jag och jag ligger nästan längst ner på listan med min “musik“. Detta faktum fråntar liksom inte glädjen med skapandet av “musiken“. Inte en sekund.
Så varsågod, här är veckans lista.
Här är veckans lista Ät musik! Sov musik! Lev musik
Second Place segrar i Hudiksvall igår. Grymt imponerad av deras framträdande. Stor scennärvaro. Hög energi – ibland nära Metallica. Perfekt upplagt. Det är bara att gratulera. För det ÄR en seger, och segrar är ALLTID härliga att uppleva, också när andra sätter dom. Grattis och hurra!
Tre man på scen. Jag har själv varit där i min ungdom. Men mödan då som gitarrist och sångare var nästan omöjlig. När band som Second Place spelar så fungerar beatet, det brummar och dunkar och fungerar med bas och trummor utan att gitarren leder. Så hade vi aldrig. Slutade jag spela så var allt det där borta. Det fanns ingen bakgrund som höll saker uppe för oss. Ingen aning vad det berodde på egentligen men mitt fel säkert. Troligen för att bas och trummor följde gitarren hela tiden och inte hade ett eget liv. Men blir SÅ JÄVLA avundsjuk – nåja 🙂 – när jag ser Second Place spela och det rullar på utan en lead gitarr som leder rullandet. Jag fattar liksom hur det egentligen skall vara. Synd att det är femtio år för sent när man fattar det är det såklart…
Härligt annars att befinna sig i Hudiksvall en halvdag och kväll. Mycket folk ute. Glada människor i sommaren. Gratis inträde. Någon betalar såklart kalaset. Hurra för er som hostar upp dom självklara stålarna mot lite reklam. Hoppas den givmildheten också sträcker sig till att ge en slant till artisterna enligt regelverket. Tiden när en “möjlighet till att bli exponerad” är en orsak till att lira gratis är sedan länge förbi.
Bra ljud är det dessutom. Baskaggen sitter i kroppen som den skall. Dunk, Dunk, Dunk, som tre skott från en revolver som skjuter en i bröstet på nära håll. Bandet efter Second Place testar ljud en stund innan de kör igång. En lyhörd ljudtekniker lyssnar och ställer in det bandmedlemmarna vill ha på sin medhörning. Jag åker direkt tillbaks till vår egen näst sista spelning. Upp på scen efter en annan akt. Man testar att grejerna hörs. Vi kör igång. Hör varken sång eller gitarr längre när vi väl är igång och försöker kommunicera det till ljudteknikern utan resultat. En jävligt taskig känsla att finnas i när det står tusen personer och lyssnar kan jag lova. Det gör ont i k(r/n)oppen när jag tänker på det. Det var f.ö. en spelning som aldrig skulle ha ägt rum. Inte den efter heller. Definitivt INTE den!
Här är det sommarlov fortfarande. Eller semester då. Ledigt. Skönt så att man kan gå sönder. Varför ägnar man inte all sin tid till ledighet egentligen? Ja, återigen har det såklart med den där jämvikten att göra. Det behövs mörker för att man skall uppskatta ljus. Så enkelt. Så universellt. Självklarheter.
Idag skall jag gå på en begravning. Vårt gamla bands basists mamma begravs idag och jag skall närvara och ta ett sista farväl. Ingen trevlig tillställning såklart. Allt handlar om respekt en sådan här dag.
