Category: Musik

Idag får jag höra från tredje källan om Lars Winnerbäcks inledning på karriären. Den känns ganska självklar idag tycker jag. Många med mig också såklart. Men så var det inte. Återigen – såklart.

Många var musikförståsigpåarna som inte fattade storheten där. Och inte ens när han äntligen gavs ut så fattades det speciellt mycket i de där leden. Ett ganska ljummet mottagande. Men herr Winnerbäck spelade på. Folket fattade. Villa ha det där. Musiken spreds i de breda folklagren. Inte i det väloljade musikmaskineriet. Istället tvingade musiken sig in som en folkets kil i hård ek. Ja och sen, när det uppenbara är där, då ville ju experterna ha också såklart, i alla fall efter att ha bränt alla inledande bevis på sin oförmåga att se det stora. Ja ni fattar.

Finns såklart en del att lära för de unga av detta. De som vill fram. Spela på bara. Skit i vad folk säger. Samarbeta istället för att konkurrera så förbannat. Ta kontrollen kids. Det är ni som är den nya tiden. Inte dom som var det igår.

Hörde dessutom en annan bra grej idag. Det handlade iof om att få fart på sin karriär men gäller för allt liv i ett samhälle tror jag. Såhär

“Det dom ger sig på är just det som du skall behålla“

Alltså:

De andra säger är dina svagheter. Där min vän, där har du dina styrkor.

Det du!

Sug på den!

Länge. Och noggrant.

Själv behöver jag inte bry mig så mycket om de där tyckarna. Jag hör dom inte ens. Det är fördelen med solitärens liv. Man gör sin grej. Döv. och blind. Känner bara efter vad som känns rätt och så går man in den riktningen. Jag har försök leva så ett liv. En del kommer såklart anse att det gick sådär. Själv är jag rätt nöjd. Girig har jag aldrig varit. Ni vet väl att den fattige saknar mycket, den girige saknar allt. Girig kan säkert ersättas med “avundsjuk” vid behov.

Men visst, man skulle gjort vissa saker annorlunda om man levt om sitt liv. Men antagligen bara för att man nu sitter här med facit. Allt är så enkelt då. Såklart är det så. Det behövs så lite för att välta. Som mest behövs en lagom stor tuva. Vilket lass som helst stjälper där. Det behövs så lite för att upphöjas också. Att födas in i rätt familj hjälper. Att bo i rätt land. Befinna sig i rätt tid. Råka stöta på rätt person. Och jodå, man får ligga i och gneta på i båda fallen.

Fast ängslighet, det kommer man inte långt med. Då blir man kvar på marken. Garanterat. Sjunkande genom den dessutom. Mot six foot under. Om ingen råkar bära en i någon riktning. Risken då är bara att man hamnar någonstans dit där man inte ville bli buren. Bättre att släppa ängsligheten och gå själv i den riktning man vill gå. Jobbigare men säkrare. Hur det än går, så blir du i alla fall nöjd med dig själv om du gör det. Där finns ändå den hårdaste domaren i domstolen. Försök inte komma undan med någon han/hon/det/gud eller s:t Per. Du är den enväldige domaren i dit liv. Jävig dessutom, eftersom du skall leva det där livet också.

Skitprat säger Mr X såklart. Mrs Y håller med. Dom har minsann jobbat hårt för sin a b c d e f g … Som vilken annan knarkare som helst. Hårt jobb. Inget är låtsas där inte.

Men min blogg. Jag skriver alltså precis vad jag vill.

Sicken frihet. Va!? Tagen. Tillskansad sig. Orättvist? Du vill också skriva en massa strunt?

Fick förresten en fråga om jag ville delta i en serie om influensers som en tidning skall köra. Fick mig sannerligen att le. Rent av fnissa. För är det något jag INTE är så är det en “influenser”. Säger jag A så kommer definitivt alla andra att tycka B. Jag är nog snarare en anti-influenser tänker jag mig. Ett företag kan hyra mig för att skriva om konkurrentens produkt. Det är tämligen säkert att konkurrent kommer att lida skada av sådant skriveri, hur positivt det än är, om den kommer från undertecknad. Jag har inget som helst positivt inflytande på min omvärld nämligen.

Apropå det…

Får mig här och nu att hoppas att Lars Winnerbäck inte drabbas av mina ord ovan. Han verkar deppig ändå. Ju.

Men nu har jag annat att göra. Serru!

Gitarristen Conny Söderlund, Katrineholm, har avlidit efter en längre tids sjukdom. Med sitt band Con’s Combo hade han stora framgångar i Sydamerika på 60-talet, och hemma i Sverige spelade han med bland andra Cornelis Vreeswijk och Cyndee Peters.

Source: Musikern Conny Söderlund har avlidit – Kkuriren

Tråkigt att höra. Det var ju ett tag sedan dessutom.  Jag kände hans syster under en tid, en av de bästa bland människor. Återupplever en tur i en Volvo PV genom natten från Stockholm när jag läser det här. Han, jag som körde, och hans syrra genom natten, Stockholm till Katrineholm. Att han kompade Cornelis var liksom “jaha” för mig. Idag hade man kanske tänkt annorlunda. Men jag bedömer aldrig människor utifrån vilka dom känner eller deras upphöjdhet. Här, en bra kille liksom. Räckte med det. En ödmjuk man med stora talanger.

Ingen går hel ur det här : mitt liv i den svenska musiken
av Kjell Andersson

Jaha, då var den utläst. Det är en tegelsten. Den kräver lite skummande. Men slutomdömet är ändå att den är värd att läsa. Absolut. Definitivt. Framförallt för oron. Ja, oron. Den som kräver droger. Den som kräver Stureplan. Den som kräver Riche. Den som kräver samma bar som Hemingway intog sin whisky på i Paris och i Venedig. Jodå samma märke av whisky också. En sexa. Eller samma sak i New York., London. Vad hade John Lennon gjort? Vi måste också…

Att gräddan av Svenska artister har den där oron. Att de så barnsligt tror att geniets gåvor så lätt fångas genom att finnas där de som upphöjts en gång fanns. Att de faller ner på knä så fort Dylan nämns. Eller när vem som helst annan av “de stora” och ouppnåeliga finns där. Det fungerar med Springsteen också. Det är svårt att förstå det där. Osäkerheten på sitt eget värde i förhållande till “gudarna”. Att fortfarande känna den fast man står där framme och tiotusen och fler älskar en och de i sin tur är beredda att ge vad som helst för att komma nära det som är deras genier och (av)gudar. Att vara så små när alla tror att det är tvärt om.

Jag tänker många gånger – “men väx upp för fan”. Ja inte bara till Kjell. Till alla de där han omger sig med. Eliten i Svensk musikliv. Och allt kunde lika gärna utspelar sig på en ungdomsgård i Hudiksvall. Kompisar som har kul och kallar det genialitet. En liten värd. En låtsasvärld. Det hemska är att den där lilla världen är och kontrollerar allt inom sitt fack i ett helt land eftersom alla stolar av värde upptas av de inblandade. Man suckar. Man häpnar. Om man utropar sig själv till geni är man kanske inte ett ändå. Inte de närmaste som tror på just det heller.

Men anekdoterna med Per Persson och packet är såklart härlig. Roligt när man känner någon det berör. Men Ulf Lundells spöken får man ju också en mer ingående inblick i. Den svarta hunden rastar dem alla i den här boken. Det borde såklart istället vara tvärt om som för varje eller åtminstone de flesta hundägare. Men medvetenheten finns där i alla fall. Om att det är så. Om det gör någonting bättre vet jag inte. Jag har aldrig ens varit i närheten av de höjder dessa människor seglar på.

Jo, jag tycker nog man kan läsa den här boken.

Andra böcker som jag läst finns här.