Month: September 2012

Som tekniker har man fokus på problem. Så till den milda grad att man oftast inte kan förstå hur någon ens skulle vilja köpa den där produkten man håller på och utvecklar. När deadline närmar sig så jobbar man häcken av sig för att få ner antalet fel till ett minimum men det finns ingen produkt som skeppas utan att det sitter ett gäng ångestfyllda tekniker som bara ser dom där felen som är kvar och definitivt inte kan fatta hur någon kan köpa sån skit. Jag lovar att det här gäller varje ny Iphone, Marshallförstärkare och häftig Lamborghini.

Det som gäller för oss tekniker är att ha fokus på problem och sen lösa dom. Göra ickeproblem av dom för att sen ta tag i nästa. Dom tar nämligen aldrig slut dom där problemen. Det finns hur många som helst. Hur många man ser beror bara på hur noga man tittar.

Vad man i industrin har lärt sig är att, när produkten är någorlunda felfri, flytta över den till en annan grupp. Säljare. Säljare har ett annat fokus. Dom vill tjäna pengar. Fokus flyttas från problem till fördelar som främjar säljande. En lyckad överföring tydligen. Annars skulle det inte sålts lika mycket produkter i världen.

Så har man då skolan. Man letar bokstavskombinationer. Man tittar på taskigt språkbruk. Dåliga mattekunskaper. Är dom inte fulare eleverna i år? Man letar fel utav bara helvete. I skolans fall talar man till och med om för själva produkten att han/hon har brister. Många, och man säger det tydligt. Skriver ner det på papper med officiella stämplar och signaturer till och med.  En stilla undran.  Borde inte fokus vara på fördelarna, de positiva egenskaperna också här. Fast det kanske är dumt. Tar tillbaks.

Läser en artikel i Svenskan där en vuxna man bedyrar sin sanna kärlek till sin Iphone, Ipad och några andra I’n och bara måste ha den nya versionen av telefonen. Några sidor längre fram, en helsida från en av elektronikkedjorna, med en kärleksförklaring till den kommande telefonen. För mig har det alltid varit svårt att förstå det här med kärlek till grejer. Ja, möjligen kan jag förstå om man har skapat den där prylen för då är det ju en kärlek till just skapandeprocessen. Men att smeka sin bil, sin gitarr eller sin telefon verkar fattigt på något vis. Som om man försöker ersätta en mamma eller pappa som inte brydde sig om en som barn eller nått sånt analytiskt. Jag blir uppriktigt sagt lite ledsen av att se det. Jodå, jag gillar att köra bil och uppskattar en bil som brummar och tar mig från A-B, jag klinkar på min gitarr och pratar nog med den ibland också och javisst pillar jag på telefonen. Men känner för någon av dom? NEJ! Inte ens den där svindyra whiskyn får mig att falla på knä – möjligen innehållet.

Är det är väl det här som är de nya avgudarna? Totempålarna`Tröstarna för meningslösa liv? Opium för folket?

LP skivorna var möjligen vackra och mysiga på alla sätt men CD’n har bättre ljud (för dom flesta och definitivt över tid), ett bättre format. Själv vill jag helst inte ens se en fysisk skiva. Den är ju för tusan bara en förpackning till musiken som är den viktiga. Att vinylerna dyker upp igen är bara uttryck för sjukdom om du frågar mig. Jodå skivkonvoluten var många gånger spännande och konstnärliga men det är ofta de webplatser som dagens musiker har kopplad till skivor av också. Dom erbjuder dessutom mer. En rikare upplevelse om det nu är den man är ute efter. Om det nu inte återigen är just själva den där grejen man egentligen gillar.

Ibland undrar jag om det inte till och med är så när det gäller andra delar av musiken. Tror tyvärr det finns allt för många som älskar “Justin Bieber” mer än hans musik, liksom “Bob Dylan” eller valfri annan artist. Att lyssna på det som är “rätt” är viktigare än att lyssna på det som tilltalar. Trams helt enkelt. Det gör dig inte ett dugg coolare bara mer korkad.

Jodå grejer kan vara vackra. Såklart kan de det. Samma kärlek som en musiker känner till sin musik, eller en konstnär känner till en tavla känner en industridesigner till sitt verk. Men det är aldrig meningen att en telefon skall hamna på väggen som ett åskådningsobjekt lika lite som det är meningen att tavlor skall ligga i kassavalv. Prylar skall användas. Är dom användbara är det himla bra. Är dom vackra så är det också bra. Men dom är bara en samling ihopsatt skrot som skall användas till det dom är tillverkade till och knappast förtjänar någon kärlek. Möjligen gör designern det.

Vad är det som gör att en enda negativ kommentar sätter sig rakt in genom huden som den största fetaste sjukhusnål fylld med självlysande grön sörja och går in i kroppen och fastnar med hullingar i ett vibrerande nervsystemet, medan tio, tjugo, hundra eller kanske tusen positiva kommentarer bara liksom fladdrar förbi nästan obemärkta där ute i periferin av ens medvetande. Dåligt självförtroende kanske. Tvivel på sin förmåga. Eller djupare freudianskt, bristande sexuell förmåga eller en pappa som inte såg en. Jag vet inte, noterar bara att det bara är så. Att det är så för dom flesta av oss. Till och med dom man ser upp till som dom riktigt stora, och lyckade känner sådär. Kanske bara mer.

Varför är det så att man till och med, på det som man har lagt sina +10000 timmar, och följaktligen är bra på, är rädd för att man plötsligt skall bli avslöjad som en charlatan. Det där som sitter där inom oss och talar om för oss att vi nog inte är så bra som vi tror. Som vill förminska oss och hålla oss tillbaka. Kanske är det helt enkelt så att vi behöver det här för att fortsätta utvecklas. Kunna gå vidare till nya nivåer och upprätthålla den utveckling vi uppnått. Behålla utvecklingskraften. Minns hur jag som ung fysikstudent tyckte mig vara en ny Einstein men ganska snart efter studierna insåg hur oändligt långt borta från den självbilden jag egentligen befann mig. Hur oerhört mycket mer det fanns att lära och förstå. När man tycker sig vara fullärd, känner världen till fullo slutar också utvecklingen, och man slutar lära sig nya saker. Det är därför som det alltid är dom imbecilla och obegåvade som vet mest om världen. Dom som redan har alla svar, redan har allt klart för sig och aldrig behöver tvivla på svarens korrekthet. Dom besitter sällan på kunskapen som krävs för att ge svaren.

Om man nu inte är bäst i världen så får man försöka göra det bästa av det man har. Att ge allt i alla lägen trots att världen kanske inte är med. Känner du att du har rätt så har du säkert det. På en Iron Maiden konsert på Stadion i Stockholm för en massa år sedan spelade ett dödsmetallband som förband. Dödsmetall gick inte riktigt hem hos publiken och buropen var många. I bästa fall ignorerades dom. På scen körde man dock på för fullt. Gav hundra procent, nej 150%. All energi. Levererade sin show. Gjorde det man trodde på. Jag kommer aldrig att glömma känslan. Så rätt. Jag är inte heller så förtjust i dödsmetall men dom imponerade mer än vad senare Iron Maiden gjorde som plockade fram sitt nummer från lagret. Jag minns bandet än idag, kanske tio år senare, fast jag inte ens gillade deras musik. Känner stor respekt för deras prestation. Om man inte kan få gillande så kanske man i alla fall kan få respekt.

Så vad du än gör där ute. Kör full gas hela vägen. Tryck ner pedalen i botten. Det är bättre att krascha med full kraft in i bergväggen än att stå parkerad och drömma om att trycka pedalen hela vägen ner i botten. Du vinner självrespekt och kanske respekt från andra. Kanske kommer dom inte ens se dig som det ser ut från ditt perspektiv. Skit i det. Då har du små människor i din omgivning. Människor som är så självupptagna av sin egen storhet att dom inte ens orkar erkänna att dom faktiskt ser dig. Avundsjukan smaskar med god aptit på deras hjärnsubstans. Låt dom fortsätta med sin självupptagna livsstil. Låt dom vältra sig i sitt stillastående uppblåsta jag medan du färdas framåt mot nya världar, trotts tvivel på din egen förmåga, trotts att ingen kanske ser dig. Till slut kan du inte ignoreras och man kommer att minnas att du var en som fanns.

Storstad. Går i Stockholm en höstdag. Slinker in på ett fik, tar en cappuccino och en färsk syltmunk. Middagsrusningen har lagt sig och det är bara jag och två mammor som sitter på fiket. Hornsgatan utanför. Folk på väg bort och på väg hem. Ständig rörelse. Jag älskar just det här. Att bara sitta och iaktta. Undra var den flintskallige mannen i den blå Volvon skall göra ikväll? Har den lilla flickan med den randiga jackan snälla kompisar? Hon ser lite ensam och kanske ledsen ut där hon går. Har den äldre ensamma tanten med sin rullator någon som besöker henne och vad har hon gjort i sitt liv? 

Och jag då? Finns jag i allt detta? Knappast. Ingen lägger märke till mig. Jag har inget som gör mig synligare än någon annan.  Men just detta är också det som är det sköna med storstaden. Anonymiteten som gör att man kan ta ut svängarna och vara mer sig själv. Älskar det. Älskar den här staden. Oj, vad jag längtade hit som tonåring. Bort från trångsynthetens Edsbyn. Han inte uppleva den som jag borde när vi senare bodde här. Jobbade, jobbade, jobbade. Men kärleken till Stockholm består.

Minns promenaden genom Vasastan strax före jul förra året. Att det skulle vara just här jag verkligen upplevde julstämning det året förvånar mig fortfarande. Men husen, ljusstakarna, dekorationerna och det varma gula ljuset från lägenheterna gick rakt in i hjärtat. Kanske var det för att jag kände mig ensam. Ensam i en stad som kändes så stor just den dan. Jag en vinnare där i natten men som inte kände glädje utan bara utanförskapets gnisslande snålhet.

I den här stan har jag vandrat full och lycklig. Olycklig också för den delen. Civil och i sjömanskostym. Skjutit salut för en nyfödd prinsessa. Tjugoen skott. Väntat ut natten på röda rummet tills morgonens första pendel skall gått. Jäktat fram till fots och i bil. Pissat med kändisarna på Berns. Sett bra musik som etsat sig fast. Mött mjukvaruindustrings internationella giganter och bara kunnat konstaterat att dom är som vi. Mött industripamparna och konstaterat samma sak.  Mött stjärnorna som inte heller är annorlunda. Alla bara självupptagna. Som jag. Suttit i dags och kvällslånga möten som varit bra, som varit dåliga. Druckit gott och ätit gott. Jag har vandrat efter paradgatorna och i gränderna tills benen värkt från stortå till ljumske. Sett ut över Stockholm från Söder. Vackert. Känt snålblåsten vid Riddarholmsbron. Utpumpad, tagit tåget hem. Hit där jag finner ro. Här där jag måste finnas för att kunna överleva. Här, där jag hittar lugnet jag behöver. Men alltid, alltid längtandes tillbaks till staden. Alltid längtandes bort men för svag, för påverkbar, för naiv för att finnas allt för nära pulsen utan att förgöras. Stockholm äter upp mig och spottar ut kärnan om jag stannar för länge. En tugga, inte mer, är det jag kan bjuda på. Men Stockholm är ändå mitt. Bara mitt.

Jag har något blått inom mig. Något sorgset, uppgivet och ensamt.  Det blåa frågar ofta “varför är inte jag älskad”,  kräver “se mig”, suckar “varför just jag”.  Där finns sorgen, minnen av svek, det lilla, lilla, lilla ensamma barnet. Men det är också här som skatterna finns. Inspirationen, idéerna, kreativiteten. Jag kan njuta av det där blå men är försiktig. Vill inte fastna i det för evigt. Dörren ut till ljuset måste alltid hållas öppen. Låter glädjen vara dess motpolen. Skrattet. Oändlig lycka över att få leva. Att få se dagar gå. Att känna det som är gott. En del av varje. Inte ett utan två men i jämvikt.