Month: September 2012

Förlossningen tar tid. Karin får ryggmärgsbedövning. Det gör så ont att hon skriker som ett djur.  Trött. Varit vaken i snart 48-timmar. Så kommer dom sista krystvärkarna och barnet kommer ut. En sköterska tar honom med sig och rusar ut. Karin säger åt mig att följa med. Han ligger där på bordet. Blå. Andas han? Jag får en ansiktsmask, syrgas, av sköterskan, jag håller den framför ansiktet på det lilla barnet. Sköterskan suger upp slem och försöker få igång andningen. Det är spänt. Jag märker ett sköterskan är nervös. Själv känner jag mig helt lugn. Lugn och iakttagande som jag alltid blir i krislägen. Så kommer andningen igång. Försiktigt först, sen gnyende följt av ett försiktigt skrik. Det blåa barnet får sakta en mer normal färgton  Jag drar häftigt in luft. Har visst glömt bort att andas själv . En son noterar jag. Fem fingrar på varje hand. Fem fingrar på båda fötterna. Vår älskade förstfödde son…

eller

Nyheterna Radio Gävleborg, klockan fyra en Tisdag. “Data of Scandinavia AB har idag på egen begäran lämnat in en konkursansökan, fem anställda berörs av konkursen…”. En annan tid. Slutet på något speciellt och början på den tuffaste tiden i mitt liv. Om en månad skall vi få vårt andra barn…

eller

Ung olycklig man.

– “Kanske skall man skita i det här och ta livet av sig. Ingen älskar mig.”

Grubblar och deppar några dagar och kommer fram till att jag skall fan i mig leva det här livet hur det än blir. Tar fram det där beslutet många gånger sen i livet och väl framtaget är det bara att trampa vidare. Det som är bestämt är bestämt…

eller

Lördag morgon. Jag har dragit mig i sängen lite längre än vanligt som brukligt på Lördagar så Karin hämtar in tidningen. Visar den skrattande för mig när hon kommer in. Mitt ansikte fyller hela första sidan på bilagan. Man har kostat på färgbild. Jo ja tackar. Nytagen. Inte den gamla bilden man alltid använder annars.   Egot får sig en kick och jag får ont i magen. Dom avundsjuka kommer att blir mer avundsjuka. Vad det nu finns att avundas…

eller

Jag bestämmer mig för att ta vägen över Dalarna hem från Stockholm. Den tar en timme längre att åka men jag vill dra ut på det här. Äntligen börjar mitt riktiga liv. Hem till skogarna, bort från stora staden, eget företag, höns, katter och gott liv. Hela färden är som en segerresa. Solen lyser. Hästlövens färger lyser lite starkare. Det blå vattnet är lite blåare.  Stannar och äter utanför Mora. Smakar inte till och med maten lite bättre? Jag känner mig fri och är så lycklig så det gör ont….

eller…

Ja, jag liksom alla andra skulle kunna fortsätta med nya brottstycken om ett liv. Memoarerna. Varje liv har sin historia. En historia som alltid är intressant om den berättas för någon som vill lyssna. Liv är sällan enkla att leva. Inte ens för dom framgångsrika. Man får ta sig i kragen ibland och gå vidare. Men liv är alltid värda att leva om inte annat för att få dom här minnena att tänka på när man är gammal.

Dom flesta av er liksom jag kommer aldrig skriva sina memoarer för ingen kommer att fråga efter dom. Men dagens kaffe är ändå till oss vanliga människor. För trotts att skådespelare, rockstjärnor, stora företagare etc fyller tidningarna så är det våra egna liv som är dom riktigt stora berättelserna. Skål tamefan!

Det är precis en sån här dag man skall starta den. “Resan”. Krångla på sig överlevnadsdräkten och starta motorn i den redan bunkrade segelbåten och ta sig ut genom Hudiksvallsviken. Ut på öppet hav. Sätta segel, låta vinden fylla seglen och låta resan börja.

Först mot Stockholm. Bara för att känna att nu har det börjat. Känna på folkvimlet. Äta lite gott. Ordna det sista. Sen ner mot Köpenhamn. Njuta av att inte förstå ett ord av vad våra närmaste grannar pratar om.  Sen Kattegatt, Skagerack ner mot Ijmuiden i Holland. Se upp för sandbankarna. Åka in till Amsterdam och hälsa på vänner.   Åka över till Dover för ölen och klippornas skull. Det är ingen brådska, Följa den Engelska kusten och sen ta sig till Jersey. Uppleva den första riktiga höststormen och behöva stanna en vecka. Fatta att det här är på riktigt.

Snedda över djuphavsgravarna i Biscaya bukten. Ingen landkänning på flera dar. Det finns bara stjärnorna om natten och jag. Dimmorna, himlen och jag under dagen och vatten. Vatten så långt ögat ser.  Bunkra i Lissabon och stanna en extra dag för matens skull. Segla in genom Gibraltar-sundet. Känna de varma vindarna från Afrika och fortsätta in i medelhavet. Resans mål och det kommande årets farvatten. Angöra Denia just när den första snön singlar ner över Sverige.

Dagens kaffe är för drömmarna.

Sitter och tittar på en trollslända. Jag vet inte om det är riktigt sant att dom bara har en dag i sitt flygande tillstånd (dagsslända) men idag är i alla fall en sån dag som man själv skulle önska att det var om man bara hade en dag att flyga omkring på i världen. Sol, sol, sol. Skön härlig värmande sol. Jag klipper gräsmatta och njuter. Tar en paus. Plockar upp en glasspinne ur frysen och sätter mig ute och äter den stilla för mig själv. Det är just då den flyger förbi den grönskimrande trollsländan. Metalliclackad skulle väl vara den moderna termen för dess skimmer. Det är en vacker varelse. Uråldrig dessutom. Dom såg dinosaurier och deras föregångare. Ändå flyger den nu här runt körsbärsträdet, över den klippta gräsmattan. Till synes utan mål men sökandes. Jag har inte kunskap att avgöra om det är en hona eller en hane men vet att trollsländan är här för att hitta en partner. Det är kärlek det handlar om. Att fullända livscykeln. Den är vacker just nu eftersom idag är det dans och fest i trollsländans värld. Examensfest. En trollslända under en av dom sista skälvande sommardagarna som gör mig glad att vara bara ännu en varelse som bara finns och lever.

Dagens kaffe går till trollsländorna.