ni drömmer om att synas
ni barn av de okändas land
ni hoppas att få höras
ni barn av de icke lyssnadets land
ni lever för att tas på allvar
ni barn av de ytligas land
ni tror det här är allvar
ni barn som skojar lite grand.
ni vet att nått är konstigt
när facebook spårar ur.
Ute och vandrat. Det är vattnet som drar. Vad är det där för kraft som inte lämnar mig ifred. Närheten till vatten har alltid varit min uppladdningszon. Där jag hämtar kraft. Hylströmmen mitt “hideaway” när allt annat varit fel. En stund där och allt är bra igen. Havet den ultimata kraftreserven. Det som lyfter allt. Dagens kaffe går till H2O. En Dipol med mer kraft än vi idag förstår.
Senast lästa bok: Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh. Det här är just den typ av bok jag gillar mest. Här får chansen att se världen genom ögonen på en främmande person, i det här fallet ett Iransk flickebarn och senare kvinna. Jag får uppleva livet i ett annat land och en annan tid. Jag får uppleva glädje och smärta genom någon annan. Jag lär mig saker om ett Iran som jag inte känner annat än genom vänner och flyktiga mailkontakter. Romanen späder på mitt förakt för förtryckare. Både de som finns i Iran före revolutionen i form av bödlar som godtyckligt lekte med andras liv och gav utlopp för sadistisk läggning och de som kommer efter revolutionen i from av religiöst förtryck med samma sadistiska förtecken. Här i form av fundamentalistisk Islamisk tro men som inte påvisar någon skillnad mot annan fundamentalistisk tro vare sig den är Kristen eller Buddistisk eller vad det nu är. Att blint tro på något, att inte få ifrågasätta är ALLTID av ondo. Det är just där tecknet på att något är fel finns.
Boken berör mig så att jag vill rusa ut och genast strida mot orättvisorna men vem är jag? Jag är liten i världen och kan bara verkställa den striden i min närhet och i kontakt med de människor jag har i min närhet. Men kanske räcker det ändå för var vi tillräckligt många som gjorde det så skulle inte det som beskrivs i den här boken – och som händer i världen också i det ögonblick jag skriver detta – kunna hända. Hos oss människor finns makten. Med det kan jag nästan leva. Boken lämnar en viktig men bitter eftersmak efter sig. Berör som en bra bok skall. Läs den!
Dagens kaffe får den skata som nyss lyfte från vårt älskade körsbärsträd med ett körsbär i näbben. Trädet har inte så många bär i år och skatorna har nog insett det och passar på innan jag och de mina förser sig. Men det är OK. Finns jag nästa år så räknar jag med att få ta del av det överdåd som vår kära gamla körsbärsträdstant alltid annars bjuder på så här innan vi går mot höst och lång vinter. Körsbären från det här trädet är de sötaste jag någonsin smakat. Koncentrat och själva essensen av en sommaren i ett enda litet rött bär och som väl i munnen exploderar i syrlighet, sötma och safter från alla sköna varma sommardagar. Därav också bristen på bär i år. Det finns inte mycket sommar att koncentrera. Kärnan som skall spottas ut med kraft och stolthet i en vid båge ut över gräsmattan är fröet till nytt liv och påminner om att vi bara är en del i just det här trädets fortplantningsprocess.
Jag har träffat ganska många människor i mitt liv. Många har kommit nära trotts att jag nog mest kan betecknas som en ensamvarg. Ja, ensamvarg men en social sådan. Hur går det ihop? Ja helt enkelt så att jag gillar människor, olikheterna, svårigheterna, sorgerna, glädjen, kärleken. Jag kan sitta i timmar och observera människor. Fantisera om historierna alla bär på, var dom är på väg, vilka dom i sin tur möter. Jag gillar att lyssna på människor, att bli stimulerade av mänskor, att få stimulera mänskor. Tycker det är spännande med varje nytt möte och att få öppna den bok som varje människa med sitt liv besitter. Samtidigt har jag ett stort behov av att vara för mig själv. Låt mig förklara.
Jag trivs med att sitta och lyssna på mitt eget. Fundera lite. Försöka förstå. Lägga ihop ett och ett och få åtta och tycka det är OK fast än det är fel. Jag tänker ofta på svåra grejer fast jag inte är ett geni. Jag känner mig nöjd ändå med dom naiva svar jag lyckas resonerar mig fram till. Jag tycker om mig själv. OK från utsidan må jag vara dryg, självgod, fet, gammal, dålig och usel på massor av andra sätt. Det inser jag ju själv. Men hur det än är så är jag vän med den där som finns inne i mig. “Vi” pratar och vi trivs ihop för det mesta. Ibland överraskar “vi” till och med varandra genom att göra saker som ingen av oss förväntade sig. Där ligger min trygghet. Om allt annat är fel så kan jag alltid gå in i mig själv och då blir det alltid OK. Där på insidan är mina låtar lika bra som andras låtar, där är också jag värd att lyssna på. Ja ni förstår säkert. Men det finns också en blå ton i allt detta. Där inne finns en ensamhet därför att dit kan ingen annan komma. Det finns ett avstånd till dom där människorna som måste finnas för att livet skall vara värt att leva. Ett helvetesgap som inte går att överbrygga ens med den längsta brokonstruktion. Dagens kaffe är för människor och nya möten och tryggheten där djupt inom oss.
I nästa liv skall jag bli fjäril. Gyllengul, spröd och vacker. Inte jättestor men lagom stor. Nästan genomskinlig men ändå med klara färger. Först får man naturligtvis ta sig igenom larvstadiet. Det får bli på en ek. En ek som minns vikingar. Där skall jag knapra löv med svaga minnen av avlägsna julbord tills jag är mättare än någonsin tidigare i mitt universella liv och är redo att dö metamorfose
ns död. Förpuppad på ett säkert ställe skall jag förbereda mig. Varm, nästan kokande skall jag omvandlas, förfinas och blir fjärilen. Där uppe i eken på en av dom högsta grenarna skall jag sen en solig morgon när solen precis tagit sig över kullen och belyst rapsfälten som omger eken spräcka min puppa och sakta veckla ut mina vackra gyllegula vingar. Låta dom torka i solens medan den värmer mig och världen mer och mer. Sen när det är dags skall jag ge mig ut över rapsfälten. Vingla fram i ljumma vindar söka efter henne som skall förs släktet vidare. Hitta henne. Dansa med henne en halv dag där i solen. Knulla henne och förverkliga min del av livsprocessen som hon sedan skall förverkliga åt oss båda. Sen skall jag flyga tillbaks till eken och vila en natt för att nästa dag vakna upp i solnedgången. Lyfta flyga högre högre tills vingar inte bär längre och sedan glida ner mot rapsfälten och dungen där flugsnapparen bor. Då när jag vet vad jag vill bli i nästa liv skall jag flyga så nära att flygsnapparhonan inte kan undgå att se mig och avsluta denna men fortsätta min universella resa.