Day: 19 September 2012

Låg och lyssnade på tystnaden genom ett öppet fönster inatt vid 2:30 tiden. Fåglarna sjunger inte som dom sjöng längre före och kring midsommar. Det är mörkret såklart. Nu är det redan mörkt kvällar och nätter. Har aldrig förstått varför det blir fortare mörkt efter sommarsolståndet än det blir ljust fram mot det. Det är något konstigt där. 

Ett öppen fönster med en lätt rörelse i gardinen i tid
iga morgontimmar. Bara finnas där och må bra för att man just finns och får leva. Att det inte är svårt att leva. Ligga där under det varma täcket just i en tid när man kan sova med öppet fönster. Att ligga där under täcket och känna en lätt vindpust över kinden. Inte kall, inte varm men förtätad luft som smeker lent och försiktigt som någon som älskar dig. Sen somna och drömma i allt detta trygga.

Jag vaknar. Känner mig harmonisk. Låter kroppen kliva ut utanför täcket. Kallt. Går ner till kontoret. Ler när jag ser min värld. Inser att jag uppskattar att vara en överviktig, ganska trött medelålders man, utan några märkvärdiga egenskaper och förmågor, trotts allt. Jag behöver inte mer.

Det kommer fler och fler tecken på att sommaren går mot sitt slut. Ett av dom är sädesärlesungarna på vägarna. Det här är ett gäng våghalsar som gärna spelar spelet “vem vågar sitta längst kvar på vägen när bilen kommer”. Efter att veckorna går så blir dom mer och mer våghalsiga men också fantastiska och duktiga konstnärer på att flyga iväg i sista stund. Till synes skrattande i flock på fåglars v
is.

Det är den här sommaren dom har för sin lek. Sen börjar deras liv också, inte helt olikt vårt. Låt vara att dom är lite smartare och inte samlar på sig så mycket prylar så att dom kan spendera vintrarna i Afrika men ändå. Dom skall föda fram sin kull varje år. Bygga bo. Samla insekter. Hålla sig undan rovfåglarna. Dagens kaffe får sädesärlans ungar. Hon som hälsar oss på våren som med närhet och nyfikenhet när hon anländer en av dom första flyttfåglarna och ger oss hopp inför den nya jublande årstiden.