Day: 2 October 2012

Korpen kraxar från berget ovanför vårt hus när vi kommer hem efter promenaden. Det är ändå något speciellt med korpar. Något fornnordiskt mystiskt på något vis. I alla fall sätter det mig omedelbart i en sådan stämning. Förväntar mig att se vikingar på stigarna och vikingaskepp med randiga segel på sjöarna. Jodå det är filmversionernas vikingar som sitter där i huvudet med hjälmar och allt.

Korpen är ju annars en skygg gynnare som inte gärna går in allt för nära samhällena. Vi har ju skog upp till Östersund åt ena hållet, en sisådär tjugo mil, så här syns den rätt ofta ändå men i år antagligen intvingad liksom räv och ugglor pga bristen på mat. Väldigt lite möss i år. Precis som det brukar vara ett år efter en toppopulation.

Talgoxarna började knacka på fönsterrutorna i helgen. Ett säker hösttecken. Såklart vi fyllde på fågelmaten. Lättpåverkade som vi är. Massor av fåglar direkt.

En stor, svart älg med ståtlig krona på vår promenadväg. Tittar lite nyfiket på älgars vis, länge och intensivt innan den bestämmer sig för att vi varken är en älghona eller värda att jaga bort. Luktar starkt av brunst när vi går förbi. Ännu ett hösttecken.

Gula björkar. Sådär neongult intensiva i sina färger. Lönnarna mer åt rött men också dom med gula intensiva inslag. Skogen lyser. Trädgården lyser. Himlen är blå och luften är hög och lätt att andas. Det är helt enkelt oslagbart. Också skönt att finnas ute på landet. Känner ro i själen.

Snart ligger alla löven på marken. Melankolin tar över. En skön blå känsla att bara ge sig hän över och gotta sig i. Vi har redan börjat tända de värmande björkvedbrasorna i den öppna spisen. Njuter lite av variationen under det Svenska årsvarvet. Det är gott att leva.

Den sista biten. Ja ni känner alla till den.Den där biten som alltid blir kvar liksom. Den som möjligen halveras ett antal gånger men alltid ändå är existerar. Det spelar ingen roll om det är en enkel kladdkaka eller den finaste tårta. En bit blir alltid kvar. Runt den må det gå suktande, dreglande människor men den ligger där den ligger. Möjligen halverad då ett antal gånger som sagt. Det har något med uppförande att göra det här. Går alla ut ut rummet så kommer den att försvinna snabbare än kvickt. Oklart hur det går till.

Våra Amerikanska släktingar kallar den Faye-biten. Den yngste dottern Faye fick alltid ta sig an den där biten. Ett bra namn på något som tidigare inte haft ett namn och som spridit sig till vår familj också. “Jag tar Faye biten…” eller “Vem vill ha Fayebiten…” hörs då och då här hemma hos oss. Märk dock att detta inte händer så ofta, när det gäller bakverk här hemma. Mest beroende på undertecknads brist på karaktär. Ett bevis på det är jag att jag just nu sitter och äter tre kakor från en burk som vi i Lördags köpte avsedda för den hemmavarande sonen. “Vi köper en burk till sonen” minns jag att jag sa. Två kakor kvar nu och inte är det sonen som har tagit dom övriga. Med två kvar så är det är nu den verklige kampen från min sida börjar. Oklart om jag klarar den.

På arbetsplatser som befolkas av tekniker är det här däremot aldrig ett problem. Några Fayebitar existerar aldrig. Där kan det vara två bitar kvar och så kommer den sent insläntrande programmeraren, som dessutom vaknade för en timme sedan, och tar båda två med förevändningen att han inte åt någon frukost. Där skulle man kunna tror att mängden godsaker skulle kunna ha en mildrande effekt på åtgången. Men jag lovar, två tårtor ersatta med fyra kommer inte att påverka det hela nämnvärt. Det finns nämligen en mängd nyvakna programmerare som inte han äta frukost i världen. Fler än vad man kan tror. Verkar stå i något slags exponentiellt förhållande till den utbjudna mängden. Tjoff så är allt uppätet oavsett. Inget att göra något åt.

Nu skall jag gå upp en sväng. Tar jag en av dom där kakorna som är kvar så är dom ju inte slut. En Fayekaka kvar liksom. Till sonen. Eller hur?