Day: 5 November 2012

Det kan inte hjälpas. Just idag skulle jag kunna checka ut från det lilla hotellet i Sausalito. Ta vägen, ettan, söderut över Golden Gate bron in mot centrala San Francisco. Men inte stanna. Vara nöjd med gårdagens middag nere vid Fishermans Warf, inte hummer den här gången, men nästan, avnjuta bluesen på klubbarna alldeles där i närheten och spårvagnen som man inte tror skulle gå att bromsa men som går att bromsa mitt där i backen, som man överlevde turen med. Nej åka vidare. Genom San Francisco, ut ur San Francisco. Genom granplanteringarna med Disneygranar, varvade med vinodlingarna. Hur många som helst. Följa kustvägen. Ettan. En av världens vackraste vägar ner mot Los Angeles. Naturligtvis var man förutseende nog att hyra en öppen bil så caben åkte ner redan när man passerat Daly City. En berusande men helt alkoholfri färd med det väldiga Stilla havet på ena sidan med varma smekande vindar denna soliga dag och det motsägelsefulla USA på den andra med sin mix av allt som är bäst i världen och allt som är sämst i världen. En åtta under huven som mullrar och suger i sig bensin. Just idag denna resa är det inget som spelar någon roll. En sista gång eller ännu en gång göra det som måste göras för att locka fram leenden i vinternatten senare där hemma i Sverige. Leenden som utan denna resa skulle blivit tomma grimaser. Unna sig.

Sitter och leker gud. Skriver alltså. Det fina med det är att man kan låta människor leva och låta människor dö efter eget godtycke. Man kan göra dom här människorna lyckliga och man kan göra dom olyckliga. Placera dom där dom vill finnas och där dom inte vill finnas. Låta människorna uppleva djupaste kärlek och djupaste olycka.

Man kan knappast komma närmare att verkligen vara gud eller hur? Men det kräver naturligtvis ansvar också att sitta på den här positionen och ofta är det figurerna själva som bestämmer vilken väg dom skall gå. Dom som ingår i själva handlingen tar själva tag i sina liv och för det åt det håll som dom vill att det skall gå. Man kan inte undgå att tänka att kanske är det ändå verkligheten man dikterar där på det oskrivna arket. Kanske är det så att huvudpersonerna i en annan verklighet verkligen måste genomleva den berättelse man tycker sig skapa. Lite empati är alltså på sin plats när man sitter där och diktar ihop en verklighet och kontrollerar andra människors liv. Bara utifall.