Day: 14 November 2012
Categories
Svensklärare
Anna är en sån där snäll människa. Alltid med någon positiv kommentar på lut. En som elever och arbetskamraterna gillar. En sån lärare som man hoppas att ens barn skall få.
Ibland sviktar omdömet även hos en person som henne. Som idag när hon kommenterade.
“VARFÖR blev du inte språklärare?”
En allvarig missbedömmning! Men även solen har ju fläckar som bekant.
Det här är varför:
Mina inlämnde uppsatser i skolan skulle kunna kallas en “studie i rött” och hängts på Moderna. Att jag idag fyrtio år senare skriver historier och faktiskt fortfarande gillar att skriva beror enbart på att jag är en sån person som inte kan leva ett fullvärdigt liv utan fantasin och därför inte låter någon ta viljan att uttrycka den i ord eller på annat sätt från mig.
Det första problemet är stavningen. Som varande en person med för stor logisk hjärnhalva så skrev jag Svenska som Finnar stavar. Inte omtyckt av språklärare. Ja, jag skrev inte cykkel då som en Finne skulle skriva utan cyckel. Att det sedan skulle skrivas cykel för att det fanns någon långsökt koppling till cyklisk är fortfarande svårt för mig att ta in. Och jag är ingen hängiven supporter av det icke deterministiska.
Sen att jag kanske inte heller såg det viktiga i att skriva cykel istället för cyckel eftersom var och en med en någotsånär utvecklad hjärna ändå skulle förstå vad som avsågs förbättrar nog inte heller mina språklärartalanger.
Sen har vi kommateringen. Jag har aldrig fattat teorin bakom riktigt så jag plockar dit ett komma lite här och där. För textmelodins skull liksom. Lite som musikaliska markeringar. Att mina lärare på området aldrig varit överens med mig om deras placering ja det diskvalificerar mig väl även från yrkesvalet i det avseendet.
Grammatiska regler. Jag vet inte ens vad ett verb är och det är nog bra kunskap att ha om man skall bli språklärare. I alla fall ha viljan att vilja veta det vilket jag tyvärr också saknar.
Slutligen är en med åren tilltagande felskrivningsfrekvens på tangentbordet och ett sinne som oftast fuzzylogiskt läser innehåll snarare än enstaka ord klart diskvalificerande för yrkesvalet fråga. Detta är tämligen intressant eftersom jag anar att andra har båda moderna på samtigt medan jag måste koppla om mellan dem. Ordens meodi i ena läget. Stavning och se enstaka ord i det andra. Säkert någon skada i grunden. Vi borde väl egentligen utrotas vi som är sådana.
Som om allt detta inte vore nog så är särskrivningar inte heller något jag upprörs över. Nästan jämt så fattar jag av sammanhanget vad man menar och ett syftningsfel här och där bara förgyller den dan.
Så språklärare Anna nej det tror jag inte. Jag kommer att fortsätta skriva lik förbaskat. Antagligen inte en bok, antagligen inget annat pretantiöst, bara sammansatta ord. Ibland kombinerade för att smörja min själ. Ibland för att få ut det där som ligger där och trycker och vill ut. Ibland bara fria fantasier just för att det är härligt att sitta en stund och fantisera i en helt egenskapad värld.
Categories
100 biljoner celler
Hej, här kommer jag och mina hundra biljarder celler och är på ganska gott humör allihop. Dragspelaren med några färre ser upp lite förvånat där vid postlådan. Ja, det är bara några tiotalsmiljoner nere vid högra knäet som inte riktigt är med idag, fortsätter jag. Nån slags strejk för lägre vikt. Och så dom vid senilfläcken såklart. Dom som har gett upp och börjat hoppa av dom svikarna. Söker asyl hos frugan. Nu ler han dragspelaren. Inser att grannen nog till slut ändå har passerat gränsen.
Min granne dragspelaren är dock den snällaste människa jag någonsin träffat så han låter mig hållas en stund till där vid tidningslådan.
Sen har man ju liksom ett avtalet med dom 1000 biljarderna bakterier vi har i kroppen. Tio ggr fler än antalet männskliga celler kravlar dom omkring där på och inuti kroppen. Just om det är kravlar dom gör finns det ju olika åsikter om häver jag ur mig snabbt när dragspelaren höjer högra ögonbrynet och börjar klia sig. Mindre celler än dom männskliga har dom ju bakterierna. Så även om dom utgör tio gånger fler celler än de människan själv har så blir vikten bara en bråkdel. Två kilo eller något sådant. Dom flesta i tarmen men överallt annars också. 500-1000 olika typer. Det är en jäkla aktivitet även när man känner sig som lugnast och ensamast.
Nu har han hittat sin tidning dragspelaren. Och gör en ansatts att gå. Men jag har kommit igång nu så jag fortsätter.
Så där går man omkring med en hel värld som man liksom är kung i. Har ansvar för. Var och en av dom hör cellerna och bakterierna är ju liksom ett eget liv. Jag menar man vräker i sig en massa skit, sover för lite, motionerar för lite och plågar dom här vännerna på alla möjliga sätt. Inte underligt att dom protesterar ibland. Det är liksom underligt att dom inte protesterar oftare och mer.
Ja nu har han börjat gått iväg dragspelaren. Men jag höjer rösten. Är inte klar.
Och vad är det som egentligen händer när man dör. Ja hjärtat sluta slå men cellerna dom lever ju liksom vidare ett bra tag efter det. När “dör” man på riktigt egentligen. Är det när 50% av ens celler har gett upp eller när 25% gett upp. Vad tror du? Men dragspelaren är långt borta. Jag ser liksom ett lättat leeden när han stänger dörren och går in till sig och lämnar mig och mina 100 biljarder celler och mina 1000 biljarder bakterier för vidare funderingar där vid lådan.
http://www.answers.com/topic/bacteria-in-the-human-body#Bacteria
En räv som tyckte det var läge att redan i natt, utanför vårt sovrumsfönster, högljutt, ge utlopp för sin februarilusta, höll mig vaken en extra timme efter att boken lagts ned på nattduksbordet och lyset hade släckts. Om han, för jag förmodar att det var en “han”, lyckades locka någon med sina barnskriksliknande rop vet jag dock inte. Hoppas det på något sätt för det lät liksom som om han, om det nu var en “han”, behövde lite rävlig ömhet i novembernatten.
Categories
Gummibanden
De flesta människor verkar leva med villfarelsen att det är när folk omkring en tycker det man gör är bra som man är på rätt väg. Min erfarenhet är den motsatta. Min första erfarenhet av det här var när jag som 22-åring bestämde mig för att börja plugga igen. Fabriken som jag jobbade på engagerade sig med all energi och kraft i det här. Aldrig har jag haft så många människor omkring mig som kände folk som blivit inlåsta på livstid på låst avdelning efter att ha börjat studera. Naturligtvis visade det sig, trotts alla råd om motsatsen och seriöst framviskade varningar, vara det bästa val jag gjort i mitt liv.
Jag har upplevt det här i allt från lärarrum till chefslounger sedan dess. Sanningen är att hade jag lyssnat på råd från kollegor och yrkesvägledare skulle jag gjort väldigt lite av det jag värdesätter i livet. Möjligen hade jag blivit rikare. Det vet jag inte. Men jag har sällan eller aldrig sett just “tjäna pengar” som den stora moroten. Om mitt livs bokslut nu skall baseras på mitt bankkonto så må jag sitta där och skämmas (men vara förhållandevis lycklig ändå) den dan då.
När en yrkesvägledare fick en av mina elever som ville läsa arkeologi att ge upp den tanken så blev jag riktigt förbannad. Händer rätt sällan. Jag har suttit och tittat på ansökningshandlingar som programmerare har skickat in och vet att om en av dom kommit från någon som också hade läst arkeologi så skulle den hamna i “tittamerpå” högen. Udda bakgrund och krokiga vägar till målet är ofta en större tillgång än rakt på målet vägar. Det tillför nästan alltid något extra till ett team eller en gemenskap. Samma som med människor. Att ha välartade människor som bara tuggar på som döda maskiner omkring sig är ju inget skoj. Nog skall det gnissla och levas om lite. Vara lite djupa dalar av svårmod och några okontrollerade himlasvävande ögonblick i livet. Dom som bara finns där om man vågar ta språnget och välja dom oknventionella som vänner.
Så när jag numera ger råd till människor så hoppas jag i smyg att dom gör precis tvärtom.
Categories
Jo, ja, javisst.
Det svåra är inte att skriva en bok.Det svåra är att kasta bort de 357 sidor man skrivit och börja om.