Det gick en ryckning i landet från Smygehuk upp till treriksröset. En man i Östersund satte en pepparkaka i vrångstrupen och fick föras till sjukhus. En annan nere i Norrköping cyklade rakt in i en spårvagn. Alla tåg i Stockholm stannade. Bromsade in där dom var och förblev stillastående. Bilar på Götaälvsbron stod stilla där ute på bron med bilradion på och med passagerarna koncentrat lyssnande. Sverige stannade. Det var kris. Statsminister Svensson talade i radion.
– “Alla grisar har rymt. Det blir ingen julskinka i år! Det är nationell krisläge med andra ord. Alla upptänkliga resurser har satts in och extra enheter från försvaret kommer att användas i sökandet efter de saknade. Rapporter kommer från hela världen om att detta har hänt överallt över hela jordklotet och ingen har någon förklaring. Samma sak har tydlig hänt också med kalkoner över hela världen. Fån en dag till en annan var både grisar och kalkoner borta utan att det har gått att finna ett enda spår efter dem. Inte ett ynka spår.”
Samtidigt på ett rymdskepp som i hyperfart avlägsnade sig bort från vårt solsystem. Kapten Knorr stod på bryggan på det intergalaktiska rymdskeppet no-bacon. Nöjd över lyckad operation. Man hade räddat alla kompisar. Alla var nu i trygghet på något av rymdflottans skepp. Nu skulle man bara färdas hem. Full fart på alla maskiner. Överljusfart genom rymden var det som gäller. Människorna på jorden hade aldrig varit någon egentlig fara. De var mycket underutvecklade och man hade observerat dem i flera år och sett hur man behandlade bröder och systrar. En del i stora rådet hade röstat för att man skulle utplåna jorden helt eller i alla fall människorna efter att kamraterna var räddade men den mer fredliga fraktionen i rådet hade vunnit. Man lämnade människorna helt åt sitt öde.
Man hade som en eftergift åt den militanta fraktionen i rådet också gjort en annan sak som människorna ännu antagligen med sin vanliga senfärdighet ännu inte hade upptäckt. Man hade placerat ett virus med ett genom som gjorde att människor blev allergiska mot kött helt och hållet. Åt någon kött efter att ha blivit infekterad så fick den personen helt enkelt magsmärtor. Rejäla magsmärtor. Magsmärtor som skulle få människosläktet att avstå från kött i framtiden. Det skulle väl få detta krigiska mördarsläkte att ändra sitt beteende.
Rymdskeppen landade på planetet Nocturn i galaxen Selekolium bara några dagar senare. En grön planet där alla arter levde i fred med varandra. Grisar och kalkoner släppte ut på gröna fält. Lyckliga nu. Majs och korn växte vilt i obegränsade mängder. Det fanns grunda härliga gyttjegropar som man som gris kunde rulla sig i och njuta av tillvaron i. Porlande bäckar och åar med friskt vatten säkerställde att det alltid fanns färskt vatten tillgängligt. Två solar lyste över planeten. En planet som alltid hade en jämn och behaglig temperatur och passade grisar perfekt. Inte helt fel för kalkoner heller när man tänkte efter.
Kalle vaknade. Han hade somnat på lunchrasten. Det gick ju inte. Snart var det jul. Slakteriverksamheten gick för högtryck. Han reste sig och gick fram till inhägnaden och tryckte elpistolen i ryggen på den gris som stod närmast. Tvingade in den i gången. Framåt. Snaran drogs åt om bakbenen när grisen passerade den. Den hissades automatiskt och med ett ryck upp i taket till ett löpande band som ringlade fram där samtidigt som ena benet bröts av. Den sprattlade så vilt att höften också bröts. Skrikande åkte grisen in i maskinen som kolmonoxidbedövade den. Den roterande klingan gjorde ett snabbt snitt i dess hals när den kom ut ur maskinen. Blodet började forsa och samlades i en ränna i golvet. Blodpuddingsrännan. Man skulle ha mat efter jul också. Det ryckte i kroppen. Ångade om det varma blodet. Grisen åkte vidare in i fabriken där på bandet i taket när blodströmmen började avta. Skållbad och slaktknivar väntade och Kalle gick tillbaks och tvingade in nästa djur. Det var 387 stycke kvar innan han fick gå hem. Nog skulle det bli jul i Sverige i år också.