Somnade i soffan till nyheterna ikväll. Ibland blir man trött fast man inte gör några storverk eller avtryck i världen. Somnade med tekoppen i handen och vaknade när jag hällde ut den över soffan och över mig själv. Turligt nog hade innehållet svalnat så det var ungefär som att kissa på sig. Ja, vaknade gjorde jag i alla fall. Det var väl bra det så jag kan fortsätt med att inte göra storverk.
Imorgon skall jag julhandla i alla fall. Klara av det där sista. Förhoppningsvis kan jag komma iväg så tidigt att inte så många andra har hunnit realisera samma tanke. Men det är mycket som skall till för att få till julen. Men det är roligt också. Det är något speciellt med att ha båda barnen hemma. Det och whiskyn framför brasan är nog det bästa med julen. Sen julnatten såklart. Gå ut var du än befinner dig och känn på den. Helst då mitt i natten. Jag är inte på något sett religiös men nog är den magisk den här tiden på året. Ta en julnattspromenad med någon du håller kär och ta in den i alla sinnen. Det är helt gratis. Kostar inte ett öre. Känn dom goda tankarna som strömmar genom vår del av universum. Tänk på dom som inte får ta del av dom. Oslagbart. Bättre än julbord, julklappar, tv och julgodis tillsammans.
Kommer att åka åt Edsbyhållet imorgon. Men nu när morsan inte lever längre så finns det inget annat kvar där för mig. Känner inte många där längre mer än ytligt. Vi har alltid åkt ner annars om åren på julafton och hälsat på morsan eller hämtat upp henne och i samband med det åkt till kyrkogården och tänt ljus på farsans grav. Stått där i snålblåsten och tänkt på alla dom som brukade vara jularna förut. Jag vet att farsan sitter där i sin himmel och tycker det är helt onödigt. Han finns liksom med ändå. Men allt det här känns liksom bra hur som helst. Gravarna är ju inte för dom döda utan för oss som lever. Karins mamma gick också bort för några år sedan och snälla fastrar i Stockholm lämnade oss också nyligen. Det är för dom alla vi tänder ljusen. I år får det bli lite andra rutiner alltså. Men man kan tända ett ljus hemma på spisen och minnas också.
Edsbyn. Många goda minnen såklart men också utanförskap. Som nu. Jag är en ensamvarg. Lider lika mycket av det som jag njuter av det. En dualism som aldrig går ihop som en ekvation utan lösning. Det är ändå musiken som kopplar med Edsbyn hos mig. Det fanns några år när det var oerhört roligt att spela. Eller var det det? Efterkonstruktioner skulle jag tro. Vi spelade egen hårdrock under ett sjuttiotal när det var dansmusik som var det som gällde. Idag erkänner ingen det men man var inte så hot som svensk hårdrockare då under det tidiga 70-talet. Man skulle vara dansbandsmusiker. Timing har aldrig varit min starka sida. Om man tänker efter så handlade det nog mest om att försöka få folk att komma och repa. Men det var det sällan någon som ville. Inte heller att dra därifrån och försöka göra något större. Jag ville till Stockholm tidigt. Pröva om jag kunde flyga, och till sist drog jag. Släppte taget. Ångrade det aldrig. Saknade aldrig Edsbyn efter det. Vissa människor javisst. Men inte det instängda, där dom som så tydligt kontrollerar var som händer, men gentjänster och falskspel, håller sin värld igång. Samma människor idag som då.
Los var som ett kloster. Jag älskade Stockholm. jag älskar fortfarande det urbana, möjligheterna, men inte att det aldrig blir tyst på riktigt. Inte ljudligt tyst utan tyst på intryck. Jag måste ha båda. Los var perfekt för det. Alla hade redan gett upp här. Ingen ville något. Här kunde man bara vara utan att blanda sig i händelserna för mycket. Här finns lugnet som är förutsättningen för de flödande strömmande processerna. Städerna finns kvar. Bara några timmar bort. Lugnet är ändå det viktigaste. Grunden för det andra. Andra tänker tvärt om. Vi är olika. Det jag saknar mest är dom akademiska diskussionerna. Jag älskar dom men har dom aldrig längre. Det gör mig till en mindre människa. Idag är jag en dvärg. Men så skall det kanske också vara när man kommer upp i min ålder. Man sitter där för sig själv om man inte vårdat vännerna. Har man flyttat runt lite så har man automatiskt gjort en brytningen flera gånger om. Man orkar liksom inte ta nya tag. Men ibland trivs jag fortfarande i mitt eget sällskap och då är ju allt bra såklart. Ibland är det såklart inte så och då blir vi ovänner med varandra jag och “jag” och får gå åt olika håll. Hämta kraft där på var sin kant och försöka mötas någonstans igen. Bli bästisar och kamrater igen. Än så länge har det alltid fungerat en dag kanske det inte kommer att göra det. Vem vet.
Men jag längtar såklart härifrån också. Men det är liksom inbyggt i sådana som jag. Det finns alltid något nytt som verkar roligt och spännande någon annanstans. Det där får man undertrycka lite. I en annan tid hade jag nog blivit luffare. Nu är jag det också men mest mentalt. Mina drömmar är aldrig till salu.
