En artist som får oförtjänt lite uppmärksamhet är Måret Lärka. Lyssna här
Categories
Month: January 2013
Categories
VW-chefen: Elbilen är fantastisk
Skoj med tanke på att dom första bilarna faktiskt var just elbilar. Framsteg!?
Categories
The Mentor
Fick den här som en tavla av mina mentorselever när dom tog examen. Snälla gubbar.
Gör ett uppehåll från Facebook. Jag är beroende och måste bevisa för mig själv från tid till annan att jag faktiskt kan leva utan dom människor som finns där. Dom är ju på riktigt såklart men relationen är liksom inte på riktigt. Så jag tar en vit vecka ibland borta från fejjan och gör annat. Om sanningen skall fram så skulle jag inte vilja finnas där över huvud taget men nu är min situation sådan att i princip hela mitt sociala umgänge finns där för tillfället. Patetiskt. Jag vet!
När jag avstår finns det några människor som jag saknar där dock. Dom som man interagerar med. Dom som har något att säga och som gör det bra. Några nya bekantskaper som är mycket intressanta. Sådana som man känner att man nog ville utveckla. Människor man skulle vilja lära känna bättre. Sen resten då såklart. Skiten. För nog är det mest skräp där alltid. Men man skall såklart vara självkritisk och inse att man bidrar till all den där skiten. Precis som jag gör på den här bloggen. Men här blir det lite annorlunda ändå. Man får liksom skylla sig själv om man läser här. På fejjan räcker det ju liksom att vara “vän”.
Men som sagt en vit vecka får det bli. Sen får vi se.
Jag vill gråta men kan inte gråta. Jag är ju stor nu. En vuxen man. En som inte längre gråter. I alla fall inte när någon ser eller när det finns risk för att någon ser. Det finns ingen att gråta ut hos. I sängen ligger min mamma. Hon jag alltid kallat morsan. Hon andas inte mer. Varm fortfarande. Jag måste ordna saker. Ringa samtal. Brorsan måste få veta. Begravningsfirman kontaktas. Så jag gör allt det där. Tills det inte finns mer jag kan göra. Personalen har klätt på henne nu. Egentligen skulle dom ha åkt hem redan. Morsan är fin. Ligger som hon sover där på sängen. Så liten. Jag säger hej och åker hem.
Besök på begravningsbyrån nästa dag. Väljer kista. Väljer urna. Sen till äldreboendet igen. Brorsan med fru tittar in och tar adjö på väg bort till värmen. Spanien tror jag. En kort sista stund. Jag stannar när dom åkt. Ser hennes lilla kropp för sista gången. Gråter inte. Begravningsbyrån kommer och lägger henne i kistan. En kropp jag känner men som inte är hennes längre. Dom rullar iväg med henne. Jag stannar en stund till. Känner att hon inte finns här som hon egentligen aldrig funnits här. Så jag går. Åker till farsans grav. Där där hon också nu snart skall ligga. Där brister det. Jag kan gråta på riktigt. Hulkar. Men bara en kort stund. Platsen är för offentlig ändå. Samlar mig. Besök hemma från Holland den här veckan och jag vill vara för mig själv så jag sätter mig i bilen och drar iväg. Besökarna har fått sköta sig själva hela veckan eftersom jag vakat. Gasar iväg. Mil. Mot kusten. Havet får trösta mig. Söderhamns skärgård. Klipporna i Hölick. Men trösten finns naturligtvis inte där heller. Man kan aldrig fly från sig själv. Men det är skönt att vara bara själv.
Jag gråter egentligen aldrig igen. Känner ingenting på begravningen. Ingenting när vi sätter ner urnan. Ingenting när vi städar ur hennes rum. Ingenting när hennes namn finns där på gravstenen. Vuxna män gråter ju inte…
