Month: January 2013

Det skulle inte bli någon semla idag. Det var bestämt sedan tidigare. Skrivet i sten liksom. Så jag gick in i affären med tillförsikt. Såg inga semlor men däremot nybakta bullar som luktade väldigt gott. Bortsåg från dem och fortsatte med mina inköp. Kände mig ändå lite hungrig. Lunchtid. Bröt loss en banan. Sund o-cool gubbe från Los liksom. Fortsatte handlandet och så stod dom där framför mig helt plötsligt. En disk med två paket dubbelsemlor. Bakade i Stockholm. Nytt otestat bageri. Ett man borde prova. Alla dom lokala testade jag förra säsongen och säsongen före den. Flera gånger. Men jag skulle ju inte ha några. Jag hade ju dessutom köpt en banan.

Det är då det börjar i huvudet. Det är precis som det sitter en liten djävul på axeln och hittar en massa fördelar med att köpa dom där semlorna och snabbt tugga i sig dom. Argumenten *för* bara haglar över en. Inte ett enda argument emot finns att uppbringa. Till slut finns inga nackdelar alls utan bara fördelar kvar med att köpa dom där goda, läckra ja rent av vackra semlorna. I det läget är man ju korkad om man inte köper dom. Så ner i kundvagnen åker dom. Man har än en gång förlorat. Vadå självkontroll? Beteendet känner jag så väl igen när jag rökte och man försökte sluta. Missbrukarbeteende. Man är i skiten!

Så semlorna kommer med och äts upp mellan Ljusdal och Färila. Gott. Självklart. Dom lokala är iof bättre. Speciellt på Wilmars. Det lokala bageriet. Dåligt samvete efteråt? Ja, lite kanske. Men inte värre än att jag överlever och ändå har lite självrespekt kvar. Nästa gång klarar jag det. Har ju hållit mitt andra beroende stången i säkert en vecka. Har nämligen samma beteende när det gäller Vicks Blå. Det är en ständig kamp. Mitt beroende av semlor och Vicks blå är tvivelsutan ett missbruk men ett missbruk som jag skall vinna mot en dag. Imorgon fixar jag det lätt!

Vägen hem och det är så där gnistrande igen. Det är verkligen så vackert att det gör fysiskt ont inom mig. Gör ont på ett gott sätt. Det finns inga fotografier som kan vidarebefodra känslan när man färdas genom allt det här. Kanske en dikt kan, en sång, eller en målning. Vet inte. Men absolut inte ett fotografi.

Hemåt, det är fortfarande västerut över bergen. Mysingsborg. Helvete vad vackert Hälsingland är här på skogen idag! Jag saktar ner och njuter av det jag ser. Tar in fyller på. Blir nästan förbannad – så jävla vackert är det. Men lik förbannat längtar jag till sommaren också. En enklare tid. Januari och Februari är svårmånader. Månader man kan arbeta hårt på. Knappast göra något mer. Svårmodet ligger som ett lock över hela den här världen under de två månaderna. Man smiter undan med arbete. Måste det. Till och med låtsasarbete kan fungera bra dar. Tills Vasaloppsöndan. Då vänder det liksom. Hoppet återvänder. Man kan peta ner några frön i jorden. Jord som är sommar när fingrarna trycks ned i den. Annars är det bara sådana här dagar man får hoppas på. De som hjälper en igenom.

Också det värdsliga hjälper till. Bilen gick igenom besiktningen. Tredje försöket men ändå. Maten till helgen bunkrad. Köpt stövlar så jag kan burra runt med snöslungan utan att bli blöt om fötterna. Ätit årets första semla. En bra dag alltså i ett vackert Hälsingland. “Hälsingland”. Säg det för er själva. Smakar gott på något sätt där i mun. Där bor jag!

Ella Nilsdotter och Brita Nilsdotter flyttar till USA 1882. Två systrar uppväxta ute i skogarna här i Los och som knappast sett en större stad ens när dom startar sin resa. Jag undrar hur dom vågade. Pengarna tjänade dom ihop själva. Ella som piga i prästgården i Los och Brita som piga i Färila. Mycket pengar skulle fram. Pengar som man kunde ha gjort av med på annat.

Han som blev kvar på gården var min farfarsfarfar och sedan min farfarsfar. Kvar där på gården, Sluga, där uppe på berget i Hässjaberg. Andra syskon till systrarna stannade kvar eller flyttade ut till olika orter i Sverige. Kerstin till exempel. Som gifte sig med Smed-Karl från Värmland och stannade i byn. Många lever kvar i Los än idag som fortfarande som härstammar från henne och smeden.

När farsan och morsan hittade huset i Samuelsfall i början av sjuttiotalet blev dom omedelbart förälskad i trakten . Dom spenderade all tid dom kunde där och det var deras smultronställe i livet. Nyby, Lomsjöhed, Hässjaberg, Kvarnbergstorp, Tenskog, Lobonäs var ställen med namn man vande sig vid. Men farsan visste inte om att hans far var född på Hässjaberg. Född och uppväxt bara några kilometrar från den plats han och morsan köpt sitt hus. Det var först i början av 1990 som jag letade fram det i min jakt på att lära känna en farfar jag aldrig känt. Förvånad blev jag såklart eftersom man sagt att min farfar kom från Lillhärdal, farmor från Orsa. Men Hässjaberg var det alltså. Cirklar sluts liksom utan att man ibland ens är medveten om det. Farfar flyttade iof redan 1904 till Stockholm och farfarsfar flyttade 1928 till Sandsjö så spåren hade väl hunnit kallna en del. Men farsan stannade i Samuelsfall och dog där. Precis där han ville dö även om det skedde på tok för tidigt.

Min härstamning här i Los visade sig alltså gå tillbaks till början av 1800-talet då man flyttade upp på berget från Roteberg i Edsbyn och beskrevs i kyrkböckerna som nybyggare. Jag som också hamnade här med Karin av en slump. Här där vi naturligtvis ändå alltid kommer att vara utbölingar. Eller från Stockholm.

Men Ella och Brita vågade mer och reste till USA som så många andra. I mitt vidare sökande fick jag till slut tag i Jack och Kyle Lundin. Ella var Mamma till Jacks farfar. Vi fick en hel släkt på köpet där borta. Ella hade tagit sig till Minnesota som så många andra Svenskar. Gift sig med John Erik Lundin och fått ett bra liv där borta. Kyle släktforskade också och har varit hit två gånger med John och hälsat på. Ingen av oss har lyckats ta reda på vart Brita tog vägen. Hon tar båten, men kommer hon fram? Ingen vet? Hursomhelst jag avundas båda deras mod. Resan måste ha varit som om att resa till månen idag. Bra gjort tjejer!

För en sådan som mig som har för mycket fantasi så är såklart sådant här mumma. Jag bryr mig inte så mycket om att hitta det där fina folket. Kyle som var Amerikan gillade sådant såklart. Amerikaner behöver kungar och drottningar och närheten till dom. Men det är människoödena som intresserar mig. Dom döda lika mycket som dom levande. Att läsa i kyrkböckerna om kvinnan där upp i Hässjaberg som “sitter på skogen” med sina barn och kommer och gör anspråk på mark väcker frågetecken och sätter igång saker i huvudet. Jag vill liksom fylla i dom där informationsbitarna som saknas. Kanske gör jag också det en dag. Kanske hittar jag också Brita till slut. Eller också fantiserar jag om att hon träffade en vacker Skotsk man i London, där man bunkrade innan skeppet på riktigt gav sig ut över Atlanten. Avbröt resan, kysste Ella adjö, och följde honom hem till Skottland och startade ett whiskydestilleri som producerar whisky som jag ovetandes om detta idag dricker då och då när jag funderar över hennes öde. Cirklar sluts. Det är bara så.

Edit: Gårdsnamnet “Sluga” är troligen fel i den här texten. Gården heter något annat.

Det är vitt här idag. Inte sådär bländande och gnistrande som när solen är framme och belyser alltihop. Det bländande kommer i Februari och Mars – nu är det Januarivitt. Vitt av en sol filtrerad genom tjocka duntäckslika moln. Världen där ute, eller min värld snarare, har precis tagit sig ur en riktig köldknäpp. Eller min värld förresten, min värld har nästan slutat snurra. Flunsan har haft mig hårt i sitt grepp några dagar.

Jag är sällan sådär sjuk så jag måste ta täcket och lägga mig på soffan och ojja mig. Men ibland händer det såklart. Det där som Alvedon inte kan ta sig an. Är man inte dödligt sjuk så kan det där vara lite mysigt också. Ett gäng bra böcker, brasa, sjukkatter, te och fritt ligga där och tycka synd om sig själv. Det kan liksom vara rätt OK liksom. Är det inte det kan man ju alltid slumra till lite med jämna mellanrum tills det blir det. Våra katter gillar det här med sjuka personer mycket och gosar gärna in sig både under och ovanför täcket hos den person som för tillfället “lider”. Katter har ju annars en klar känsla främst för sitt eget välbefinnande men just i det här fallet sammanfaller de två.

Så den här gången finns det återigen tecken på att jag och mina vita riddare ha gått segrande ur striden. Man skall hylla sitt immunförsvar då och då tycker jag. Livet haltar vidare.