Categories
Month: January 2013
Categories
Bada
En liten bäck som porlande tar sig fram genom skogen. Björkar. Ljusgröna blad. Sådana som dom är i början av sommaren. Vi vet att vattnet går att dricka. Källan ligger bara några kilometer upp mot bergen. Så jag kupar min hand och fyller den med kallt, klart vatten och dricker. Det är såhär vatten smakar. Inte märkvärdigt, bara friskt och gott och enkelt.
Vi har cyklat hit. Är lite svettiga för det är en varm dag. Går stigen ner mot sjön. Den som också bäcken har som mål. Här är det bara vi och sommaren. Naturens ljud. Inga trollsländor ännu. Dom kommer senare. Karin längtar efter dom. Hon har nog varit en. Men svalorna flyger där uppe. Högt. Hitkomna för inte så länge sen men redan igång med sina bestyr. Kanske bor dom i Afrika och är här på semester eller också är det tvärt om?
Sjön syns där mellan träden när vi går stigen fram. Djupare blå än himlens ljusare blå. Sjön som samlar allt det som alla dom små bäckarna fyller den med. En samlingsplats för vattenmolekylernas väg mot havet. En mor. Som en busstation eller flygplats är den sjön. En del vattenmolekyler dunstar och går upp i atmosfären och färdas över jorden som de modernaste luftskepp. Andra omvandlas till andra molekyler, enkla eller komplexa och åter andra slingrar sig vidare ut genom utloppet i sjön. Till ån och ner, under, forsande, porlande tills de till slut når havet. Är hemma.
För oss är det svalka. Vi klär av oss och kastar oss i det blå precis som vi är. Kroppen huttrar till först men anpassar sig snart. Bestämmer sig för att vilja vara kvar här i det våta. Flyter runt i det ursprungliga. Är det livmodern vi minns? Lättrörlig. Osmotiska principer verkar på huden och vatten smyger sig in under hudens ytterlager. Sötvatten. Vi njuter av det svala och av lyftkraften. Miljarder vattenmolekyler som lyfter våra kroppar uppåt. Bär oss i det element som står för merparten av vår längtan. Först luften, sen vattnet. Ligger här tills osmosen gjort huden knottrig. Den som försöker återskapa livmoderns livsmiljö. Stiger motvilligt upp. Låter solen torka oss, återställa balansen för ett liv på land. Cyklar sedan hem till det vanliga. Nu upplyft också i själen.
Categories
“pluttar”
“Pluttarna”, min glädje i tillvaron den här tiden i livet. Dom som visar att det finns människor som lyssnar på min musik. Finns inget idag som jag kan bli gladare åt. Dom pretentiösa ojar sig ju såklart över ostämda gitarrer, dålig produktion och programmerade trummor men har själv inte fler pluttar trotts sina geniala produktioner och säkra urval av tonslingor, ackord och textrader. Då glädjer jag mig lite extra. Inte av missunnsamhet. Klart dom är värd fler “pluttar”. Men det här är ingen tävling. Jag blir glad för att det här är det bästa jag kan göra just nu och att att någon faktiskt orkar lyssna till det. Dom flesta känner ju inte ens till min musik. Det är bara facebookvännerna som vet om att den finns. Min röst är inte så högljud i världen. Men det är såhär det låter utan musikaliska vänner i studion – det här är jag och på riktigt.
Imorgon kanske produktionerna blir sämre eller kanske bättre. Det vet man inte. Jag gör medan jag lär mig. Det man vet är att just dom här tonerna och textraderna kommer från något sant under den resan. Är på riktigt. Jag berättar bara om det jag ser och känner utan tankar på att bli popstjärna, hyllad eller spelad på radio eller med andra baktankar eller strategier för att vinna någons gunst. Just därför är det ännu mer värt när “pluttarna” finns där. Att någon lyssnar ändå. Er lyssnare är jag skyldig ett jättetack!
Categories
Orbitalaltitudes.jpg (4500×1656)
Categories
Skogens Ljud
Vi har några speciella ljud som vi lever med här ute i skogen. Det som får mig att tänka på det just nu är hundarna. Hundarna som skäller mot eller efter något. Det är jakthundar så det kan vara lodjur, varg eller rådjur eller bara en full måne som får dom att skälla eller kanske ett bortvillat troll eller en tomte. I början undrade man ju. Nu är man van. Jakthundar skäller ibland, det är bara så och inget mer med det. Men man kan vara säker på att det är smällkalla vintern då och att den kommer att fortsätta ett tag till.
Ett annat säkert ljud och ett tecken på att vintern kommit på allvar är skotrarna. Om dom vrålar lite varstans då vet man att snön kommer att ligga kvar. Hörs dom på bara några enstaka ställen är det osäkrare. Då är det bara dom som inte kan hålla sig som är ut och testar en sväng. Då kan snön vara borta dan efter.
Februari är rävarnas tid. Man hör skrikande barn där ute i skogen under nattens sena timmar titt som tätt den tiden. Men det är bara rävhanen som lockar till sig sin hona. Vackert tycker säkert hon. Mystiskt, lite spännande och svårt att sova till tycker jag.
Tredje ljudet kommer med dagsmejan. Motorsågarna. Folk sågar det som skall bli ved nästa säsong. Lite senare när man börjar se lite gräsmatta igen kommer vedkaparnas thjiiiii-ing, thiiii-ing. Veden sågas upp och läggs på tork. Då är det liksom vår på riktigt. Efter allt det där så får faktiskt fåglarna och vinden fritt spelrum. I alla fall ett litet tag för sen är det sommar och gräsklipparnas tur. Så fort det är en solstrimma som tar sig igenom där bland molnen så brakar det loss. GrrrrrrrRRRRRrrrrrrRRRrrrrrRRrr över bygden hela sommaren med ett kort uppehåll för skratt och sång under midsommarnatten.
Så i augusti börjar det smälla. Det smällar med täta intervaller. Man tränar på skyttebanorna. Plockar fram sina älgstudsare och gör jaktproven. En månad senare smäller det mer sällan. Då faller en och annan björn och älg för jägarnas kulor.
Men hösten för också med sig ljudet av uppvarvade folkamotorer. Bärplockarnas bussar brummar fram genom bygden oftast med höga varv och utan något som ens närmar sig godkända däck eller fungerande kopplingar och växellådor. En kort stund innan hösten tar ett riktigt grepp finns dom här.
Och när dom sen tystnar så kommer den där första snön. Jägarna drar sig tillbaks in i stugorna och året med ljud här i skogen tar ett nytt varv genom tiden så fort den första snön faller någon gång i mitten av Oktober.