Month: January 2013

Man skulle kunna tror att solen inte skulle gå upp den här dan. Tre dagar tidigare hade den stora flodvågen rullat in och i tre omgångar förstört hela deras livsmiljö. I dess spår hade eldar härjat. Så motsägelsefullt. En flodvåg som föder elden. Eld som med brinnande raseri förgör det som vattnet inte nådde. Så dagen efter kom det första fallet av den dödliga pesten. Alla kände den. De blå blåsorna på kroppen. Den plågsamma men ändå turligt nog snabba döden som följde när den drabbade spydde upp sina inälvor just före slutet. Historien levde kvar om hur den för bara några få decennier sedan nästan utplånat människorna som bodde här i viken. Det fanns dom som ännu mindes hur liken hade staplats i högar och eldats upp på nätterna så att stanken av brinnande kroppar legat stark över staden nattetid. När den drog sig tillbaks den gången var det bara ett fåtal levande kvar. Dom som kände sig utvalda. Dom som var tvungna att snabbt bilda nya band med varandra för att livet skulle gå vidare. Det hade det gjort. Tills nu.

Det tog tio dagar för pesten att ta ett ordentligt grepp i staden. Ta barn från föräldrar. Dela på makar. Trolla bort hela generationer av människor. Värre den här gången än förra gången. Nu fanns snart ingen ens som kunde samla ihop och elda upp liken. Förruttnelsens stank fyllde staden. Förruttnelsen som lockade till sig de vilda födosökande djuren. I mängder intog dom staden och frossade i obegränsad tillgång på föda. Dom få överlevande samlades för att just försöka överleva. Man var tvungen att ge sig iväg. Vattnet gick inte att dricka. Mat fanns inte längre. Så överlevarna vandrade upp i bergen. Ytterligare decimerade av ditlockade anfallande djur. Pesten spred sig fortfarande. Dom som drabbades lämnades kvar så fort blåsorna syntes. Det fanns inte tid för barmhärtighet längre.

Det tog fyra veckor att nå bergsposteringen. Nu levde sju unga kvinnor och en man. Ingen hade blivit sjuk dom senaste fjorton dagarna så man var var nästan säker på att pesten släppt sitt grepp. Bergsposteringen var öde. Också denna utpost hade tydligen drabbats men man kunde tydligt se att liken här bränts innan människorna gett sig av. Men vattnet var drickbart här och mat fanns i överflöd. De närmaste månaderna sökte man fler överlevande i de närliggande bosättningarna. Man vandrade vida omkring men alla städer låg öde. En homosexuell man och sju unga kvinnor var de enda överlevande. Gud fnissade lätt i sin himmel.

Sitter på kontoret och låtsasjobbar igen. Känns som vanligt. Det gamla tangentbordet “resettar” sig fortfarande var tionde sekund så jag tappar ett ord här och där och skrivbordet är belamrat med den vanliga elektroniska bråten. Men ett nytt år, 2013, är det. Man lever. Bara det! Tror på ett bra år. Det tror jag alltid. Har trott det även dom år som blivit för jävliga. Så det hjälper ju inte men det är som det är och om ett år vet man hur det blev. Om man lever när det nu blir då såklart. Sånt vet man inte heller något om och just det blir liksom tydligare med åren. Det blir viktigt att inte kasta bort dyrbar tid.

Hur blev förra året då?

Ja fyra skivor släppta i form av två album. Spretigt, skramligt och härligt precis som jag är. På allvar för mig men knappast för musikeliten varesig lokalt eller annorstädes. Gör man något för att det är roligt så är det liksom inte på riktigt. De seriösa förväntas ha en tanke med sina verk och det är lite svårt och på allvar sådär. De har jobbat hårt med sina till slut oftast ändå mediokra texter och dussinmusik som ändå till slut är precis som min. Varje gång jag hör intervjuerna där de lokala kollegorna förklarar att de tänker “lyckas” så måste jag fnissa lite. Det är nog världens sämsta affärside’! Att bli musiker med siktet inställt på att lyckas. Man är inte stjärna och lever definitivt inte automatiskt på sin musik bara för att man är med i Ljusnan, Ljusdals Posten och i SR Gävleborg. Men det är som ett spel där alla låtsas. Kan inte hjälpas att jag tycker det är komiskt. Vad är det för fel i att bara ha kul? Det kan ändå vara på allvar, i alla fall för en själv. Men egentligen stör det inte såklart. Det finns mycket bra musik lokalt. Där är det viktiga. Vad som presenteras – eller lyckas om man så vill – är mest beroende av kamratlojaliteter på hög eller låg nivå ändå.

Även om glädjen över att ha hittat tillbaks till musiken är stor så är glädjen över skrivandet ännu större. Vet inte vad som hänt men det har varit så jävla roligt att skriva text under det här året. Samlade det mesta i ett dokument och det har blivit en förbaskat massa ord. Skrivit lite längre grejer också som ännu så länge fått stanna på hårddisken. Har i och för sig alltid gillat att skriva men det har aldrig blivit så här kontinuerligt. Men det handlar såklart mycket om att det har funnits tid. Men precis som musiken så har jag ingen större ambition med skrivandet utan det är bara lustdrivet. Så det jag skriver är naturligtvis inte heller på allvar. Det överlåter jag med varm hand till dom pretentiösa återigen. Språkundervisningen i skolan fördröjde kanske det här med fyrtio år men tog inte död på det helt och hållet och det är det viktiga ändå till slut.

Sen då. Ja jag letar fortfarande jobb. Som 56-åring är man inte attraktiv på arbetsmarknaden. Det finns naturligtvis en rimlighet i det också när Gävleborg har Sveriges största ungdomsarbetslöshet. Dom borde komma före. Det fåniga är att jag blir sittande med händerna fastbundna på ryggen istället för att vara aktiv som t.ex företagare. Det finns inte så många som är beredd att göra något eller har någon bärande ide’ att göra det på. Skapa arbetstillfällen istället för att konkurrera om dom. Men “pratarna”, dom som pratar om det och hur andra skall göra det – istället för att göra det själv – har liksom tagit över världen. Men det är väl helt i linje med övrig samhällsutveckling där det ser likadant ut. Man tjänar ju mer på finansiell verksamhet och spekulation också än att bygga och tänka fram saker. Men kanske har det alltid varit så. Det riktiga blir riktigt först några år senare när dimmorna lättat. Då har allt trams blandat sig med luften och är borta ur historien och kvar är bara väsentligheterna.

I Gävle träffade jag Vickan och Daniel två gamla elever. Daniel pluggandes på högskola och Vickan jobbade på Cafe’t som hon ville. Om jag känner henne rätt så har hon tagit över det om några år eller skaffat ett eget. Hon berättade också om Tess som skulle till USA. Som gammal lärare som predikar “leva” blir man glad av sånt. Kurrar lite liksom.

Hur som helst är det i framtiden vi lever idag. Den tänker jag ta tillvara på och är glad att jag får vara med idag också.