Tung blöt snö. Nollgradigt. Jag kör ut snöslungan. Det skall slungas snö. Men snöslungor gillar inte tung blöt snö. I alla fall inte min, och trotts att jag brummar på allt jag kan så får jag använda hälften av tiden åt att rensa bort snö ur utkastet. Men det gör inget. Jag kan överleva sånt. Ja och de gör jag ju. Efter en och en halv timme och ombyte av kläder till torra så sitter jag där i govärmen igen. Dagens andra kopp kaffe. Jag borde inte ta den men kan inte hålla mig. En apelsin på det. Apelsiner är goda den här tiden på året. Det är säsong. Sitter där och är ingen i världen. Inte ens i Los. Ibland kan det vara skönt det också. Ju äldre man blir ju skönare blir det liksom. Ambitioner är för dom unga. Gamla o-coola gubbar (i alla fall dom i Los) tenderar att vara nöja bara dom får finnas. Ja och än så länge gör man ju det. Från mitt perspektiv i alla fall. Men helt säker på det skall man kanske inte vara heller. Det finns säkert en hel del folk som skulle hävda att man inte finns. Syns man inte så finns man ju inte enligt vissa människors syn på saken. Så känns det nu inte dom gånger man sitter där ensam på berget och tittar ut över dalen. Då känns det som man är med och är del av något större. Men det är klart, banken och dom flesta i ens omgivning fattar ju inget av värdet i det såklart. Men det skiter o-coola gubbar i Los blanka f:n i. Så det så!
