Month: January 2013

Det är med vinylskivor som med Jesus. Jesus pratar om kärleken och Gud men människorna glömmer såklart allt det där pratet om kärlek och hyllar Jesus och hans mamma och lite annat folk runt omkring honom istället. Skapar avgudar i form av symbolen Jesus på Korset som man kallar konstverk och som går att äga trotts att den förkunnare dom hyllar tydligt är emot sådan dyrkan. Samma sak med vinylskivorna alltså. Folket gillar helt enkelt fysiska saker. De har definitivt prioritet över kärlek i Jesu-fallet och själva musiken i vinylfallet. Det ger ju liksom ingen status att gå runt att älska alla eller att ha enkla toner som ingen utanför kan beundra snurrande där i huvudet.

Förpackningen är otroligt viktig för oss tydligen. Oftast viktigare än innehållet. Jodå jag förstår det konstnärliga både i en Jesus avgudabild, ja eller staty då, och ett välgjort skivkonvolut. Men om det är så att det verkligen är just det vi är intresserade av så finns det massor av konst att se och känna på utanför religions- och musikindustrin. Popkonsten lever väl fortfarande och det finns ännu mer att hitta i den världen om man nu njuter av just det.

Kvalitet (/sprak) säger vissa (/sprak). Värmen (/sprak) i ljudet (brum). Jo, jo. Det analogas (/sprak) förträfflighet över (/sprak) det digitala. Ja det kan vara så under optimala förhållanden och med ett tränat öra. Men bara ett fåtal som hävdar detta har verkligen den utrustning som gör det här möjligt att höra skillnad och ännu färre det tränade örat. En effekt som försämrade ljudet skulle ge samma varma (brum) vackra (/sprak) ljud (/sprak). Se där en pryl som gå att inhandla dessutom. Man blir säkert ännu lyckligare om man har två. Eller om den har ett rör i sig.

Men prylar är väl såklart som nallar för vuxna. Tröst i en trist vardag där man tar emot skiten och inte vågar göra det där man egentligen vill. Musiker skulle man kunna tro var befriade från mycket av det här. Det handlar ju trotts allt om något så pass ickemateriellt som musik, Men det finns ingen bransch där en gitarr med anor eller antalet gitarrer, effektpedaler, mickar, plektrum som x använt, eller vad det nu är har så stor betydelse. Man blir också chockad över alla “jag har träffat y eller spelat med z”. Som om det skulle förändra den egna musikprestationen liksom. Har du skakat hand med Bob Dylan så är du än bättre musiker än om du inte har det liksom.

Jag bryr mig inte så mycket om Jesus ärligt talat. Hatar inte så mycket heller och det är väl mer åt kärlekshållet än inte anta jag så hans grundbudskap tycker jag fungerar även om en personlig Gud för mig är rent nonsens. Tonerna finns där dom också. Jag slänger skivorna (eller ger bort dom) när jag har samplat av musiken. Några har jag kvar som kompisar spelat in. Vore ju taskigt att kasta dom. Men sånt där kan man bara göra som o-cool gubbe från Los. Ni coola bör nog låta bli sådana experiment och handla vidare. En gång o-cool alltid o-cool sörru!

Inatt fullmånenatt. Tyvärr inte molnfritt här i Los men blåljuset kommer att finnas där ändå. Molnen kan inte hindra det helt. Det är bara inte lika häpnadsväckande starkt som det annars skulle vara. Jodå jag kommer att stå där inatt och hänföras av det blå ljuset mellan träden och de svarta skuggor som bara månen och natten kan frammana. Svartare än det becksvarta i dom skuggorna finns inte. Svarta hål i vår egen värld som slukar allt ljus. Däri bor all världens djävulskap. Så man håller sig borta från dom om man inte vill bli uppslukad av det onda och det djävulska för evigt.

I deras motsats, blåljuset, finns däremot hopp om allt som är bra och skall bli bra. Det är i allt det här som det finns en liten chans att se något av skogens mest skygga väsen. Var det inte en älva där i skogskanten alldeles nyss? En liten liten djävul där i skuggan bakom trädet? Är det verklighet allt det här eller är det bara fantasin där inne i huvudet som spelar mig ett spratt? Igen och som den alltid gör. Den som vill skapa nya världar. Befolka nya världar. Frigöra och älska. Men låt det vara så då. Kanske var älvan ett rådjur egentligen. Kanske var djävulen en ekorre om man tittade mer noga efter.

I min värld finns friheten att byta skepnad när blåljuset lyser. Den blir enklare att leva i då. Precis som jag kan göra det när jag förvandlar mig till varg och fäster mina intensiva gula ögon på månen och ylar allt vad jag kan i blåsljusnatten. Ylar för att jag får leva och tänka som en fri varelse i förändringens tid. Ylar för alla som inte kan yla, som inte törs yla för att dom inte längre tror eller bor bland dom som inte längre tror. Ylar tills jag blir hes. Ylar tills natten tagit mina rädslor, min frustration, bitterheten och ersatt den med lugn, tillförsikt och hopp. Som ett primalskrik där i natten, en bön om lugn och ro och ett liv att leva på ett sätt som jag vill leva det. Sen gå in. Somna. Sova. Drömma. Vakna. Ta tag i verkligheten i en ny dag. Tills nästa blåljus, då det händer igen.

Det fanns en tid när man var stolt över att leva i Sverige. När höga herrar vågade ryta ifrån mot andra höga herrar eftersom det var rätt grej att göra utan tanke på om det var taktiskt eller inte. En tid när utjämnadet av klyftorna i samhället var ett prioriterat mål. Jag åkte utomlands och var stolt över det vi åstadkom i mitt land. Vänner där ute var nyfikna på det vi gjorde. Imponerade ibland. Vi brydde oss om folk så långt bort som Sydafrika, Chile och i Vietnam. Verkligen brydde oss.

Idag är det bara yta och taktik som gäller. I allt. Partierna byter gärna ideologi om det innebär fler väljare. Det är bara sitt eget jobb och sin position som alla värnar om. Ideologier betraktas bara som trams. Samhällsklyftorna bara ökar. Man får väl skylla sig själv om man föds i fel område eller av fel föräldrar. Världen utanför den kan också få skylla sig själv. I alla fall om man inte handlar varor från oss. Vi är ju så jävla bra så ingen kommer i närheten av vår upphöjdhet ens.

Radioprataren på den lokala radiokanalen. Den store författaren. HON med stort H. Plockar in sina kompisar. Ger sina kompisar en rejäl chans. Passar på nu när man besitter makt. Precis som alla andra gör. Snackar lite om feminism för att få lite djup. Yta. Snack. På låtsas och utan heder sker det alltihop.

Företagarna, Hon/han som kan prata är störst. Skrapar man lite på ytan så finns det ingenting. Man kan till och med göra karriär som programmerare utan att egentligen koda en enda rad kod bara man pratar och kan alla buzzword. Säkert är det samma sak med andra sysselsättningar. Prat om att du kan så går det jävligt bra.

Dom unga har varken bostäder eller jobb. Dom som är vår framtid. Dom överlämnar vi till jobbcoacher och andra pajaser som inte har någon aning om livets väsentligheter. Pratare en masse. Lär dom att man skiter i andra och tänker bara på sig själv. Har du inga kompisar som kan lyfta upp dig så är det kört. Då kan du skita i allt det här på en gång. Helst skall du ha en morsa och farsa som kan hjälpa till också. Lägg dig ner och dö eller låt din dator trösta dig för du är inte värd ett skit.

Se där. Nu kom gammelgubben fram i mig riktigt. Det är bara skit med allt är slutsatsen på gamla gubbars vis. Sånt där man får ge uttryck för som gammal gubbe… 😉